Varför, när och hur formades begreppen Dao och Gud?

1) Människans sökande efter den absoluta sanningen

Omkring 10 000 f.Kr. började mänskligheten lämna jägar- och samlarlivet för ett bofast, kollektivt samhällsliv grundat på jordbruk och boskapsskötsel. Det var civilisationens första egentliga steg. När jordbruket och boskapsskötseln lyckades växte de bofasta samhällena och organiserades alltmer, och stammar och stater uppstod. Vid den tiden nådde människornas kollektiva tänkande en kritisk punkt i mänsklighetens historia. Man blev medveten om de politiska, ekonomiska och etiska problem som stammarnas och staternas uppkomst förde med sig, och försök att lösa dem gjordes samtidigt på flera håll. I flera av jordens civilisationsområden bar dessa försök frukt.

Det viktigaste i dessa försök var att upptäcka vilken absolut sanning (Absolute Truth) människan kunde tro på och följa. Först när den är fastställd kan människan nämligen, med stöd av den absoluta sanningen, utveckla sitt tänkande och sina filosofiska system på alla andra områden. Att nå fram till begreppet absolut sanning krävde många sekler, genom debatt, meditation, förutsägelse, övertygelse och, när det behövdes, kamp. Genom denna process etablerades Österns Dao och Västerlandets Gud som absolut sanning, var och en på sitt håll.

I Kina, i Främre Orienten, i Grekland och i Persien nådde denna rörelse sin höjdpunkt under de århundraden som omger 500-talet f.Kr. Karl Jaspers kallade perioden från 700-talet till 200-talet f.Kr. för ”axialtiden” (Axial Age eller Axis Age) i det mänskliga tänkandets historia. Vid den tiden bildades på olika platser i världen religiösa och filosofiska ramverk kring den absoluta sanningen. De övernaturliga religioner och naturfilosofiska system som då formades har sedan dess fungerat som den mänskliga tankens ”mittaxel”.

Under axialtiden, på bara några hundra år, framträdde mänsklighetens stora lärare. Laozi, Konfucius, Buddha och Sokrates föddes efter varandra. Under samma period grundlades Moses judendom, zoroastrismen uppstod, och profeter som Jesaja trädde fram inom judendomen. En tid efter axialtiden föddes Jesus, och ytterligare en tid senare Muhammed, islams profet, som delar en del av Gamla testamentet med judendomen och kristendomen. Därmed hade alla de stora religioner och tankesystem som blivit världscivilisationens pelare etablerats. Vi följer än i dag de tankesystem som grundlades under axialtiden.

För att jämföra Östern och Västerlandet använder denna bok ofta ställen ur Bibeln och Daodejing. Daodejing började översättas i Västerlandet i slutet av 1800-talet, till engelska, tyska, franska och andra språk, och har sedan dess översatts mer än 250 gånger till västerländska språk. Men översättningarna skiljer sig så mycket åt att man knappt kan tro att de återger samma bok. Västerlandets uttryck för Gud däremot finns, efter en process där flera versioner sållades, bara i en enda text: det finns bara Bibeln. Ändå är inte heller Västerlandets gudsbegrepp lätt att förmedla till den österländska civilisationen, eftersom den inte medger att människan kan uttrycka den absoluta sanningen. Det betyder att Österns och Västerlandets grundläggande filosofiska tänkande är olika.

När Västerlandets gudsbegrepp fördes in i Östern borde en jämförelse mellan Västerlandets Gud och Österns Dao ha följt. Men en sådan rörelse, som bara kunde uppstå ur en blick som omfattade de två civilisationerna i sin helhet, kom aldrig till stånd. I praktiken nöjde man sig med att jämföra, och ställa mot varandra, den förfädersdyrkan som konfucianismen förespråkade och den tillbedjan av Gud som kristendomen förespråkade. En filosofiskt meningsfull jämförelse mellan de två civilisationerna borde dock ha utgått inte från den konfucianska förfädersdyrkan, utan från en jämförelse mellan Österns Dao och Västerlandets Gud.⁷ Denna bok jämför Dao och Gud, det vill säga Österns naturfilosofi, som Dao representerar, och Västerlandets uppenbarelsereligion, som Gud representerar.

2) Begreppen Dao och Gud sammanställdes omkring 500-talet f.Kr.

Dao är en absolut sanning som gäller naturen. ⁸ Gud är en absolut sanning som gäller ett övernaturligt väsen. Begreppet Dao framställs ingående i Daodejing och uttrycks då och då i det konfucianska tänkandet. Monoteismens gudsbegrepp förklaras utförligt i judendomens Tora, det vill säga de fem Moseböckerna. Båda begreppen sammanställdes omkring 500-talet f.Kr.

Gudsbegreppets uppkomst genomgår en komplicerad utveckling. Först finns polyteism (polytheism) och monoteism (monotheism). Den grekisk-romerska polyteismen och den egyptisk-judiska monoteismen uppstod båda kring Medelhavet. Gud besvarar människornas böner, fäller moraliska omdömen och utför underverk. Den grekisk-romerska polyteismen skildras ingående av Homeros på 700-talet f.Kr. i Iliaden och Odysséen. Därefter, på 300-talet e.Kr., blev kristendomen i Västerlandet det romerska rikets statsreligion. Polyteismens tempel och kulter förstördes då i stor omfattning i Västerlandet.⁹ Kristendomen reste sig därmed ensam på polyteismens ruiner.

Kristendomen och judendomen delar som uppenbarelsereligioner Gamla testamentet. Dess första fem böcker, från Första Moseboken till Femte Moseboken, kallas Moseböckerna. Det är Toran (Torah), ett ord som betyder lagen. Den monoteism som Moseböckerna har sitt ursprung i började i Egypten. På 1300-talet f.Kr. avskaffade farao Akhenaton (Akhenaton) Egyptens polyteistiska religion och grundade en monoteism som dyrkade solguden som den ende guden. I Egypten kallades denna soldyrkan atenismen (Atenism), och guden kallades Aten (Aten).

Utanför Egypten uppstod en monoteistisk rörelse på 500-talet f.Kr. i det då framväxande persiska riket. Zoroastrismen erkändes där som statens officiella religion. Den hade systematiserats till en religion av profeten Zoroaster. Zoroastrismen tror på Ahura Mazda som Gud: ett universellt och transcendent väsen som symboliserar ljuset och det goda och som har skapat universum.¹⁰ Ahura Mazda representerar sanningen och ordningen, förutsätter en kamp mellan gott och ont i universum och strider mot de makter som representerar lögnen och oordningen. I denna kamp segrar Ahura Mazda till slut. Under tiden framträder föreställningar som demonologi, eskatologi och uppståndelse.

Den egyptiska och den persiska monoteismens framträdande spelade en mycket viktig roll för formandet av den judiska monoteism som finns nedtecknad i Moseböckerna. Judendomen påverkades av de monoteismer som uppstått i Egypten och Persien: den lärde sig deras överlämnade myter och berättelser, den filosofiska innebörd de bar på och sättet att tillämpa dem på en ny lära. Allt detta ordnades i Moseböckerna. Moseböckerna sammanställdes i sin nuvarande form på 400-talet f.Kr. av Esra (Ezra), 800 år efter Moses födelse.

Det är lätt att förstå att skapelsemyten, Noas flod och berättelsen om Moses uttåg ur Egypten under dessa 800 år flätades samman med grannstammarnas myter och fick sin slutliga form under starkt inflytande från dem. En stor del av skapelseberättelsen, berättelsen om floden och historierna om Mose och Simson har sannolikt hämtats från Babylonien. Berättelsen om Edens lustgård är ursprungligen babylonisk, men judarna kände till den redan före den babyloniska fångenskapen. När judarna återvände till Jerusalem hade Moseböckerna redigerats till en enda bok, och resten följde efter.¹¹

Sett ur denna synvinkel ligger det närmare sanningen att säga att Moseböckerna inte är, så som Gamla testamentet återger det, en uppteckning som Mose ensam fick direkt av Gud, utan en samling visdom som under lång tid samlades, renades och tog upp många viktiga element från omgivningen, och som genom sekler har nått oss i sin nuvarande form.

Mellan Moses uttåg och fastställandet av Gamla testamentets text genom Esra och Nehemja (Nehemiah) förflöt omkring 800 år. Under denna tid utvecklades en stor del av Jahvereligionen så att säga baklänges, tills den stämde överens med, eller blev identisk med, Moses ursprungliga religion. Detta är ett viktigt grundläggande faktum som utgör kärnan i den judiska religionens historia. ¹²

Spinoza påpekar att en del av de händelser som skildras i Moseböckerna inträffade efter Moses tid.¹³ Femte Moseboken anses ha skrivits efter Moses död. Freud antog att judendomens Gud, Jahve, ursprungligen var en vulkangud, en av regionens polyteistiska gudar. Moseböckerna innehåller själva sådant som stöder detta, till exempel versen i Femte Moseboken: ”Ty Jahve, din Gud, är en förtärande eld, en svartsjuk Gud.” Eftersom Spinoza och Freud var judar fruktade de vilka följder sådana påståenden kunde få. Spinoza gav ut sin bok (Teologisk-politisk traktat, 1670) anonymt, och Freud sköt länge upp utgivningen av Mannen Moses och den monoteistiska religionen och gav ut den först 1939, det år han dog.¹⁴

Hur är det då med Laozis Daodejing, som framträdde ungefär samtidigt? Laozi brukar placeras på 500-talet f.Kr., i slutet av Vår- och höstperioden. Den tiden sammanfaller nästan exakt med den då Moseböckerna framträdde i sin redigerade och färdiga form. Enligt legenden är Daodejing det som Laozi lämnade efter sig, på begäran av Yin Xi (尹喜), vaktaren vid Hangupasset, när han passerade det för att ta farväl av människornas samhälle. Ser man närmare efter förblir dock mycket oklart: var han en enda person eller stod han för flera, och när levde han? Dessutom har man funnit flera versioner av det Daodejing som tillskrivs Laozi; den äldsta bevarade anses ha tillkommit omkring 300-talet f.Kr. Därför ligger det närmare sanningen att se också Daodejing inte som Laozis verk ensam, utan som ett tankesystem som växte fram när många tänkare, från slutet av Vår- och höstperioden till början av De stridande staternas period, delade tankar av taoistiskt slag. ¹⁵

Laozis Daodejing och Moses fem böcker bör alltså inte ses bara som en enda människas, Laozis eller Moses, tankar eller verk, utan som en förtätning, i Östern och Västerlandet, i form av Daodejing och Moseböckerna, av grundtankar om förhållandet mellan naturen och människan som redan var vitt spridda när de två civilisationerna tog form. Under flera hundra år blandades dessa texter med de filosofier och tankar som omgav dem, påverkade och påverkades, och fick därigenom helt naturligt en bred grund. Att se dem så hjälper oss att förstå betydelsen av Daodejing i taoismen och av Moseböckerna i judendomen, liksom de grundläggande skillnaderna mellan Österns och Västerlandets civilisationer.

Judendomens Gamla testamente, med Moseböckerna, blev tillsammans med Nya testamentet, som skildrar Jesu liv, kristendomens Bibel. Efter Första Moseboken är Gamla testamentet Israels folks krönika mellan 1500 och 400 f.Kr. Dess kärna är människornas synd (sin) och ånger, Guds dom och frälsning samt profetian om Messias. Nya testamentet handlar om Jesu undervisning under det första århundradet e.Kr., efter hans födelse, och om kristendomens utbredning. Det betonar att Jesus som Messias har återlöst hela mänsklighetens synder, och nådens och frälsningens universalitet. Judendomen skiljer sig i grunden från kristendomen genom att inte erkänna Nya testamentets kärna: att Jesus är Messias. Men judendomen och kristendomen skiljer sig inte alls åt i att båda följer läran om det manifesterade, enligt vilken människan kan uttrycka den absoluta sanningen.

Också daobegreppet följer historiens lopp. Men dess lopp följer ett annat mönster än Västerlandets: judendomen, kristendomen och sedan inom kristendomen splittringen mellan katoliker och protestanter och deras tillväxt. Daobegreppet gick inte splittringens och kampens väg, utan utvecklingens och spridningens. Det beror på Österns lära om yin och yang och dess synkretiska läggning. Efter Laozis Daodejing är Zhuangzis (369–286 f.Kr.) tänkande och filosofi det viktigaste. Därför kallas taoismen också Lao-Zhuang-filosofin. Det finns skillnader mellan Daodejing och Zhuangzi. Laozis Daodejing är en ytterst koncentrerad bok, där ett enda ord, en enda mening rymmer mycket mening. Zhuangzi är däremot en mycket tjockare bok, skriven i berättande form och rolig att läsa, men i fråga om innehållets täthet skiljer den sig från det koncentrerade tänkandet i Daodejing. Det beror på att Daodejing samlar visdomen hos många människor som under flera hundra år delade det taoistiska tänkandet, medan böckerna i Zhuangzi skrevs av Zhuangzi och hans lärjungar tillsammans, och ibland av honom ensam. ¹⁶

Taoismen tog upp läran om yin och yang och förändringens filosofi i Yijing, gav dem fast form i begreppet Dao och spred detta till andra filosofier: konfucianismen, mohismen och legisterna. Konfucianismens, mohismens och legisternas inflytande på det österländska samhällets och historiens utveckling var enormt. Men de diskuterar varken synen på universum, synen på naturen eller världsbilden, utan förlitar sig i dessa frågor på taoismens begrepp. Det är därför Laozis Daodejing som samlar och visar den österländska civilisationens tänkande om förhållandet mellan naturen och människan, och därmed om synen på universum och om naturens tillblivelse och verkningar.

3) Två sätt att uttrycka den absoluta sanningen: det omanifesterade (不顯) mot det manifesterade (示顯)

Den västerländska civilisationen tror att människan kan uttrycka den absoluta sanningen. Filosofin att ”sanningen kan uttryckas” betecknas som det manifesterade (shixian, 示顯). Dess motsats borde formuleras som det omanifesterade (buxian, 不顯): ”sanningen kan inte uttryckas”. Men det filosofiska tänkande som erkänner ett sådant begrepp försvann för länge sedan i Västerlandet. Därför är motsatserna till det manifesterade i Västerlandet ord som ”döljande”, ”fördöljande” och ”beslöjande”: allt dåliga eller negativa föreställningar. Dessa ord betraktar det manifesterade som riktigt och normalt och räknar som negativt allt som inte stämmer med det. Det beror på att man försöker analysera allt inom det västerländska tankesystemet, där det manifesterade är det riktiga begreppet. De avslöjar den västerländska civilisationens ”slagsida”.

Därmed kan Västerlandet inte förstå begreppet det omanifesterade, som är kärnan i den österländska civilisationen. Österns Dao hör till det omanifesterades tänkande: tanken att ”människan inte kan uttrycka den absoluta sanningen”. Ty ”vårt liv har en gräns, men kunskapen har ingen” (Zhuangzi, ”Om att vårda livet”). Ingen kan med visshet ge ett svar om naturens väg, det vill säga Dao. Men här finns en viktig punkt: Dao, den absoluta sanningen, kan inte definieras, och ändå ”finns” den. ”Sanningen finns, men den kan inte uttryckas.” Detta tänkande betecknas som det omanifesterade. Den första meningen i Daodejing, ”dao ke dao fei chang dao” (道可道非常道, det Dao som kan uttryckas är inte det eviga Dao), betyder just det omanifesterade.

Det omanifesterade är den österländska civilisationens daofilosofi. Om människan påstår sig ha upptäckt sanningen och uttrycker den, är den redan inte längre den absoluta sanningen. Att söka Dao är alltså att sträva mot en absolut sanning som inte kan nås, och metoden blir induktiv. Människan försöker därför i den miljö där hon lever finna en relativ sanning som passar situationen, en sanning som hon inte kan tvinga på andra. Och eftersom den absoluta sanningen inte kan nås blir ödmjukhet och tillbakadragenhet den grundläggande etiken.

I Västerlandet söker man alla svar hos Gud, eftersom människan har skapats av Gud. De svar man finner hos Gud är absoluta, och det är profeterna som förmedlar dem. Eftersom de är den absoluta sanningen kan man tvinga på andra dem. Det bygger på ett deduktivt tänkande. Men här uppstår grundläggande frågor: varifrån kommer Gud, vem är profet, och varför finns det onda? Det är olösliga frågor. Att tro på Guds existens hör därför till trons (faith) område, bortom all övertalning och debatt. Det har inget att göra med andens omdöme. Att tro på Guds ord som profeten förmedlar är det manifesterade. Om det omanifesterade är naturfilosofins kärna, är det manifesterade uppenbarelsereligionens kärna.

Det omanifesterade betyder ”det som inte visar sig” eller ”omöjligheten att uttryckas”.¹⁷ Dao, den absoluta sanningen, visar sig inte och kan inte uttryckas. Det engelska ordet unmanifest är det som närmast återger betydelsen av buxian.¹⁸ Det omanifesterade förenar två filosofiska ståndpunkter: ”sanningen finns” och ändå ”sanningen kan inte uttryckas”. Därigenom skiljer sig den österländska civilisationens omanifesterade från den västerländska civilisationens agnosticism. Det omanifesterade erkänner att den absoluta sanningen finns; agnosticismen hävdar att man inte ens kan veta om den absoluta sanningen finns. När man väl har förstått den verkliga innebörden av det manifesterade och det omanifesterade ser man att skillnaden mellan Dao och Gud inte ligger i det absolutas ”existens”, utan i dess ”uttryck”.

Sanningen finns både för Dao och för Gud, men i den västerländska civilisationen är kärnbegreppet att ”sanningen kan uttryckas”. Himmel och jord, skapade genom Guds ord, är just ”början på sanningens existens”. Den österländska civilisationen hävdar att ”sanningen inte kan uttryckas”. Dao finns, men uttrycks inte. Denna skillnad mellan det omanifesterade och det manifesterade i fråga om hur den absoluta sanningen ”uttrycks” framträder i den första versen i Daodejing och i den första versen i Första Moseboken.

Den första versen i Daodejing: ”Det Dao som kan uttryckas är inte det eviga Dao” (道可道非常道) (Daodejing, kapitel 1)

Den första versen i Första Moseboken: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1)

Det omanifesterade innebär att ingen människa, inte heller profeterna, kan uttrycka den absoluta sanningen. För det manifesterade, som tror på Gud och profeterna som absoluta väsen, är det omanifesterade, som avvisar varje absolut uttryck, ett fientligt och oacceptabelt tänkande. Det manifesterade betraktar begreppet icke-varat (無), icke-existensen, som något omöjligt som människans ande inte kan eller inte får tänka. Läran om det manifesterade, som hävdar att det absoluta kan uttryckas, öppnar vägen för många religioner och, inom en och samma religion, för splittring. Uppenbarelse betyder att profeten ”förmedlar Guds ord”. I uppenbarelsereligionerna är profetens roll absolut. Gud uttrycker sig inte direkt för människorna utan genom profeterna. Profeten tar emot uppenbarelsen och förmedlar Guds egenskaper till människorna som absolut sanning. I denna process tror människorna på Gud, tillämpar den lag som Gud har gett dem och bildar en religion. Kristendomen, judendomen och islam kallar vi uppenbarelsereligioner (啓示). Kristendomen delar sig i sin tur i katolicism och protestantism.

De tidiga tänkare som förfäktade det manifesterade tycks ha tänkt grundligt på problemet med sådan splittring. Man ser nämligen på många ställen det manifesterades försök att likna det omanifesterade. Läser man Daodejing och Moseböckerna ser man att både Österns Dao och Västerlandets Gud från början strävade efter att undvika att uttrycka sig själva. De hade, tycks det, insett både det manifesterades styrka och dess fara. För att undvika denna fara upprepar Daodejing gång på gång formuleringar som vägrar att uttrycka Dao.

Så snart man ger det ett namn är det inte längre det eviga namnet. (Daodejing, kapitel 1)

Också konfucianismen ansluter sig till denna det omanifesterades ståndpunkt. När en lärjunge frågade vad visdom (知) är svarade Konfucius: ”Visa andarna och gudarna vördnad men håll dem på avstånd, och lägg din möda på det som gagnar folket. Det är människans visdom” (Samtalen, ”Yong ye”, 22). Stycket varnar för blint beroende av andarna och för vidskepelse och betonar ett praktiskt liv. I den österländska civilisationen, i taoismen, konfucianismen och annorstädes, har det omanifesterades grundton, att ”hålla andarna på avstånd”, aldrig förändrats.

Också judendomen strävade i början efter att låta Västerlandets Gud avvisa det manifesterade. I Andra Moseboken svarar Gud Mose, som frågar efter hans namn: ”Jag är den som är” (I am who I am). Och han säger åt honom att förklara att det är ”Jag är” (I am) som har sänt honom. Det handlar om att så långt som möjligt varken avslöja sitt namn eller sin identitet. Det är Guds försök att avvisa det manifesterade och stanna kvar inom det omanifesterades område.

Mose sade till Gud: ”Om jag går till Israels barn och säger till dem: ’Era fäders Gud har sänt mig till er’, och de frågar mig: ’Vad är hans namn?’, vad ska jag då svara dem?” Gud svarade Mose: ”Jag är den som är.” Och han fortsatte: ”Så ska du säga till Israels barn: ’Jag är’ har sänt mig till er.” (2 Mos 3:13–14)

Man undrar varför både Dao och Gud intog denna hållning av att avvisa det manifesterade. Det beror på de begränsningar som det manifesterade för med sig för varje påstående om absolut sanning. Att ge ett namn är nämligen början på att göra Dao och Gud manifesterade. Dao och Gud måste vara absoluta och eviga. I samma ögonblick som människan ger dem ett namn, avslöjar deras gestalt eller definierar dem, förlorar de en del av sin absoluthet och evighet. Därför får Dao och Gud inte bära något namn, eftersom varje namn som människan har tänkt ut är begränsat. De får naturligtvis inte heller ha någon gestalt eller kunna definieras med människans språk. Detta är Daos och Guds viktigaste egenskap som absolut sanning. Dao och Gud måste vara ”outsägliga”, ”alltför upphöjda för att uttryckas”.

Guds försök att bevara det omanifesterades egenskap, genom att dra sig för att avslöja sig, har delvis bestått: det är den aniconism (神無形論, aniconism) som uppenbarelsereligionerna förfäktar, förbudet mot att avbilda Gud eller framställa honom visuellt. Att taoismen och konfucianismen betonar det formlösa Dao (道) eller Himlen (天) snarare än bilder hänger också samman med det omanifesterades tänkande, som säger att man inte ska uttrycka den absoluta sanningen.

Men genom att avslöja sitt namn, Jahve, börjar Västerlandets Gud bära ett namn. Det väsen som har skapat himmel och jord måste ha ett namn.¹⁹ Först då kan människan benämna honom.

Gud sade till Mose: Jag är Jahve. Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den allsmäktige, men med mitt namn Jahve gav jag mig inte till känna för dem. (2 Mos 6:2–3).

Du får inte orättmätigt åkalla Herrens, din Guds, namn. Herren låter inte den gå ostraffad som orättmätigt åkallar hans namn. (2 Mos 20:7)

Men när Gud uttryckligen gör sitt namn känt börjar till slut Guds manifestation. Gud förmänskligas, antar människogestalt, utför underverk och styr människans angelägenheter. Genom Mose ger han människorna de tio budorden, sluter ett förbund mellan Gud och människan, och religionen får den fullt utvecklade formen av en uppenbarelsereligion. Det är berättelsen i Moseböckerna. Daos omanifesterade och Guds manifesterade är utgångspunkten för den väsentliga skillnaden mellan Österns och Västerlandets civilisationer.

Västerlänningar, förtrogna med Sokrates, Descartes och Hegel, har svårt att förstå Dao som det omanifesterade. Det beror på att den västerländska civilisationen, upptagen av det manifesterade genom hela sin filosofihistoria sedan Sokrates, har glömt begreppet det omanifesterade. Den västerländska civilisationen har med andra ord själv låtit läran om det omanifesterade falla i glömska, den lära som grekiska filosofer som Herakleitos, vilka hade en viktig plats i den grekiska filosofin före Sokrates, företrädde. Därmed har den kommit att anta en civilisatorisk syn som håller sig enbart till det manifesterade, och som därför är ensidig.²⁰ I Västerlandet betraktas också de som tror på en absolut sanning helt naturligt som ateister om de inte ansluter sig till det filosofiska system som uppenbarelsereligionerna kräver.

I den grekiska civilisationen var det det omanifesterades grekiska tänkare som genom sina ansträngningar övervann denna ensidighet.

Striden mellan det omanifesterades och det manifesterades tänkare i Grekland

Eftersom det omanifesterade redan före vår tideräkning blev den dominerande riktningen i det österländska tänkandet fanns det ingen plats för det manifesterade i den österländska civilisationen.²¹ I den västerländska civilisationen fanns det däremot en tid då det manifesterade och det omanifesterade levde sida vid sida. I Västerlandet började man redan före 1000 f.Kr. tro på polyteismen, en lära om det manifesterade, och efter Sokrates, Platon och Aristoteles trängde det manifesterade undan det omanifesterade och blev filosofiskt sett den västerländska civilisationens norm. Men före Sokrates rymde det grekiska filosofiska systemet under flera sekler motsättningen, eller samexistensen, ”det manifesterade mot det omanifesterade”. Denna fascinerande situation, där det manifesterade och det omanifesterade stod mot varandra filosofiskt, finns, i Östern och Västerlandet sammantagna, bara i den grekiska idéhistorien.

Det omanifesterades grekiska tänkare: Herakleitos, Xenofanes, Demokritos, Pyrrhon, Karneades

För att i Västerlandet finna kärnan i en filosofi om det omanifesterade måste man gå tillbaka till den grekiska civilisationen före Sokrates. Före Sokrates höll det manifesterades och det omanifesterades tänkare varandra i schack, och det grekiska tänkandet befann sig i jämvikt. Den grekiska civilisationen gav då en viktig roll åt måttfullheten (sophrosyne), ödet (destiny) och metis (metis, som betyder blandning eller listig visdom). Särskilt tanken på ”ödet” utgjorde en motvikt till det manifesterades tänkande, som de grekiska gudarna stod för. Till och med Zeus, den högste av de grekiska gudarna, måste i sista hand underkasta sig ödesgudinnorna. Det visar att den grekiska civilisationen, vaksam mot det manifesterades fara, som består i att villkorslöst tro på och följa gudarna eller den absoluta sanningen, förlitade sig på den känsla för jämvikt som en filosofi om det omanifesterade gav och som höll det manifesterade i schack.

Det omanifesterades främste företrädare i den grekiska filosofin är Herakleitos. Han levde på 500-talet f.Kr. Han är en tänkare som i den västerländska filosofins historia utvecklade en egenartad tankevärld, skild från den huvudfåra som de flesta följde. Carl Jung lade märke till det egenartade i Herakleitos filosofi och såg likheterna mellan den och den österländska civilisationen. Han förklarade att om den västerländska civilisationen hade påverkats av Herakleitos filosofi, skulle västerlänningarna i dag ha en tankevärld som liknade inte de kristnas utan österlänningarnas:

Om västvärlden hade påverkats av Herakleitos filosofi skulle västerlänningarna i dag inte vara kristna, utan som kineserna. Följer man Herakleitos tankar kan man förbinda Östern och Västerlandet. ²²

Det fanns faktiskt bland de grekiska tänkarna människor vars tankevärld liknade det österländska tänkandet, och deras inflytande var betydande fram till Sokrates och bestod länge även därefter. Herakleitos, som kan kallas det omanifesterades främste filosof, hedrades omkring år 230, sjuhundra år efter sin död, med ett mynt präglat till hans minne.²³ I den grekiska filosofins historia kan man nämna fem framträdande gestalter bland det omanifesterades tänkare: Herakleitos (Heraclitus, 535–475 f.Kr.), Xenofanes (Xenophanes, 570–478 f.Kr.), Demokritos (Democritus, 460–370 f.Kr.), Pyrrhon (Pyrrho, 360–270 f.Kr.) och Karneades (Carneades, 214–129 f.Kr.).

Alla hävdade de att bevisen för Guds existens inte är säkra och att man därför borde diskutera frågan i stället för att avgöra den. De trodde inte på skapelsen av himmel och jord; de betonade att naturen ständigt förändras och menade att förhållandet mellan alla varelser i naturen inte präglas av motsättning utan av komplementaritet. De höll fast vid de drag som kännetecknar en filosofi om det omanifesterade. De intog skepticismens (skepticism) hållning, det vill säga att inte okritiskt tro på Gud, den absoluta sanningen eller själen, utan ifrågasätta dem. Också när de talade om det absoluta intog de den negativa teologins (apophatism) ståndpunkt: i en diskussion om Gud ansåg de det riktigare att säga ”Gud är inte välvillig” än ”Gud är välvillig”. Det är ett typiskt uttryck för en filosofi om det omanifesterade. Olyckligtvis har dessa det omanifesterades tänkares filosofi gått helt förlorad, med undantag för Pyrrhons.

Särskilt beklagligt är det att Herakleitos filosofi om det omanifesterade har gått förlorad. Han levde nästan samtidigt som Laozi gav ut Daodejing. Man kan inte låta bli att få hjärtklappning när man föreställer sig ett möte mellan tankarna, en dialog, mellan Laozi och Herakleitos. Utan någon dialog eller något utbyte uttryckte de nämligen båda ett nästan helt identiskt tankesystem. En jämförelse mellan Laozis Dao och Herakleitos logos (Logos) skulle kunna bli början på en dialog mellan Östern och Västerlandet som förenar deras civilisationer. Herakleitos är i dag svår att förstå för västerlänningar, men sett till hela mänskligheten har han värdet av en västerländsk filosof som förebådade en ny filosofisk möjlighet, en som omfattar både Österns och Västerlandets civilisationer.

Om Pyrrhon kan man säga mer, eftersom det finns en bok om honom: Pyrrhonismens grunddrag (Pyrrhonism), skriven av en västerländsk filosof omkring fyrahundra år efter Pyrrhons död, har bevarats till vår tid. Vad vi vet om det omanifesterades övriga filosofer har vi att tacka Berömda filosofers liv och läror av Diogenes Laertios (Diogenes Laërtius) från 200-talet e.Kr. för. Där finns bara fragmentariska anekdoter och notiser om framstående filosofer. De flesta av de ståndpunkter som beskrivs nedan bygger på det som återges i Diogenes Laertios bok.

Herakleitos (Heraclitus) förfäktade en filosofi om naturens förändring och lade fram inte en dualism av motsättning utan en dualism av komplementaritet. Han förklarade att dag och natt, vinter och sommar, krig och fred, hunger och mättnad alla är komplementära och uppvisar en kretsloppsartad förändring. Allt i världen förändras ständigt, hävdade han, så att man inte kan sätta foten två gånger på samma ställe i en flod. Han såg i logos universums sanning och gav uttryck åt tanken att logos är evigt men att människorna alltid har olika meningar om det. Herakleitos logos är alltså ett tänkande som uttrycker kärnan i det omanifesterade, likt taoismens ”dao ke dao fei chang dao” (det Dao som kan uttryckas är inte det eviga Dao). Av alla begrepp som västerlänningar har lagt fram är logos det som ligger närmast Dao. Österns Dao vill att naturens väg ska mötas och förklaras genom erfarenheten. I den meningen strävar daotänkandet och Herakleitos filosofi efter empirism. Som Russell påpekade kan Herakleitos betraktas som en föregångare till den engelska empirismen, skild från den kontinentala rationalismen. Herakleitos förändringens filosofi liknar Daos, det vill säga den förändring som den österländska tanken om yi (易) uttrycker. Denna förändringens filosofi kan uttryckas som ”ett ständigt blivande” (becoming). Den är raka motsatsen till Parmenides ”oföränderliga vara” (being), som Platon tog i arv. Det omanifesterade trodde på en förändringens filosofi där allt ständigt förändras, medan Parmenides lära om det manifesterade hävdade att endast varat (being) är sant och att icke-varat (non-being) är ett bedrägeri. Herakleitos trodde att Gud inte hade skapat universum, att universum alltid hade funnits, att det var evigt och förändrades i det oändliga. Med hans egna ord: ”Universum, kosmos, är evigt; varken gud eller människa har gjort det; det har alltid varit, är och kommer att vara.” Herakleitos talade också om gott och ont i yin och yangs termer. Han trodde att allt för universum, för kosmos, är rätt, gott och rättfärdigt, och sade att människornas uppdelning i gott och dåligt bara är relativ. Det följer begreppet om yin och yangs komplementaritet: han menade att gott och ont är relativa och att de verkar som komplementära element i förändringen. Så förfäktade Herakleitos, märkligt nog, i Västerlandet daotänkandets kärna, det omanifesterade, sannolikheten, relativiteten och komplementariteten, och stod i kontrast till den filosofi som den grekiska läran om det manifesterade då utvecklade, grundad på manifestation, kausalitet, absoluthet och motsättning.

Xenofanes (Xenophanes) ansåg att det inte kunde finnas flera gudar, utan bara en enda Gud. Han sade ändå att människan varken kan förstå denne ende Gud fullständigt eller uttrycka honom. Han betonade att människans tankar är relativa och personliga och beskrev Guds tankar som absoluta och sanna. Grekerna på hans tid trodde att de övernaturliga gudarna antog människogestalt för att utföra underverk, ett fenomen de betecknade som ”antropomorfism”. Men han ansåg att Gud inte kunde ha människogestalt. Han gick längre än så: människan, påpekade han, kan inte ha säkra tankar om tingen, bara tänka sig möjligheter. Den Gud han tänkte sig liknar Herakleitos logos: en enda Gud, oföränderlig, orörlig och närvarande överallt. Denne Gud stod enligt honom över allting, också polyteismens många gudar och människorna, och skilde sig från de mänskliga gudar som grekerna på hans tid föreställde sig. Han har lämnat efter sig detta vittnesbörd: ”Etiopierna tror att deras gudar har svart hud och platt näsa, trakerna att deras har blå ögon och rött hår”, och han genomskådade antropomorfismens problem: ”Om oxar eller hästar kunde måla skulle oxarna måla Gud i oxgestalt och hästarna i hästgestalt.”

Demokritos (Democritus) hävdade: ”Allt i universum består av atomer och tomrum; allt annat är bara våra tankar.” Han sade också: ”Varmt och kallt är i själva verket bara en åsikt; allt kan förklaras genom atomernas och tomrummets existens.” Han såg allt som sker i världen som något som sker av nödvändighet: ”Slumpen är det namn som de okunniga ger åt det de inte vet.” Spinoza delade denna filosofi. Demokritos förnekade teleologin och förfäktade nödvändigheten, och sökte på så sätt förstå universums existens. Han förklarade att människorna har religion därför att de vill se exceptionella naturfenomen (åska, blixtar, jordbävningar och så vidare) som övernaturliga handlingar där Gud ingriper. Hans naturfilosofi menade att det som sker i världen sker naturligt, inte genom Guds ingripande, och förnekade följaktligen att sådant som underverk finns. Det omanifesterades grekiska filosofer på den tiden förhöll sig till de åsikter som det manifesterades filosofer och den allmänhet som följde dem hade, antingen med obehag eller med hån. Herakleitos hörde till de förra, Demokritos till de senare. Därför kallade grekerna Herakleitos ”den gråtande filosofen” (The Weeping philosopher) eller ”den dunkle filosofen” (The Obscure philosopher). Det är också möjligt att han kallades så därför att han led av melankoli. Demokritos hånade en grekisk filosofi som gled mot det manifesterade. Därför blev han känd som ”den skrattande filosofen” (The Laughing philosopher), kanske på grund av sitt muntra lynne. Dessa två grekiska tänkare, den som skrattar och den som gråter, finns väl återgivna i en målning av Bramante från renässansen.

Pyrrhon (Pyrrho) respekterade Demokritos och delade hans lära om det omanifesterade. Pyrrhon kom att kallas skepticismens (skepticism) fader, och hans tänkande blev allmänt känt som pyrrhonism (Pyrrhonism). Hans skepticism, pyrrhonismen, är av samma slag som det omanifesterade. Han hävdade: ”Ingenting är säkert; man måste erkänna att allting är obegripligt (incomprehensibility) och därför avhålla sig från omdöme (suspension of judgement).” Pyrrhon fick därför smeknamnet ”den som avhåller sig från omdöme”. Han ansåg att man ska ”tvivla på allt men inte dra några slutsatser”. Han menade att det manifesterades tänkare inte hade blottlagt vetenskapligt bevisade sanningar, utan bara höll för sant det som de antog (supposition). Denna pyrrhonism, enligt vilken det är omöjligt för människan att gripa en sanning vars slut hon inte kan känna, har en liknande formulering hos Zhuangzi i den österländska taoismen: ”Människans liv har ett slut. Människans kunskap har inget slut. Att med det som har ett slut vilja vara säker på det som inte har något slut är farligt” (Zhuangzi, ”Om att vårda livet”, 1). Så tänkte Zhuangzi. Pyrrhon hävdade att de kloka valspråk som Greklands vise förmedlade till människorna alla kom från det omanifesterade: ”Ingenting för mycket” (seek nothing in excess), ”Borgen bådar olycka” (suretyship is near calamity) och andra. Pyrrhonismen godtog inga dogmer. Han hävdade: ”Ingen har samma mening om en dogm som alla andra. Även den som godtar en dogm kan vid olika tillfällen komma att se den ur en annan synvinkel och med ett annat synfält.”

Karneades (Carneades) vördade Chrysippos (Chrysippus, 279–206 f.Kr.) så högt att han medgav att han hade lärt sig allt av honom. Chrysippos hade redan på 200-talet f.Kr. lagt fram en filosofi som likställde naturen och Gud. (I Västerlandet framträder omkring två tusen år senare Spinoza som den filosof som likställde naturen och Gud.) Karneades lära om det omanifesterade skiljer sig till sin karaktär från Pyrrhons. Pyrrhonismen varken förnekar eller bejakar vissheten; Karneades däremot lutar åt att förneka den. Karneades motsatte sig teleologin och determinismen och lämnade efter sig rådet att uppmärksamma slumpen och sannolikheten. Han menade att moralismen (moralism) inte stämmer med naturens lagar och hävdade att det vi kallar rättvisa inte kan vara evigt, att den är irrationell och att man åberopar den bara av nödvändighet, för en tid. Men Karneades hade en praktisk sida. Han ansåg att människan inte kan uttrycka den ”absoluta sanningen”, men att hon kan gripa den begränsade ”relativa sanning” som hon behöver för att leva, och att hon med denna relativa sanning kan leva och handla rätt i den miljö där hon lever.

Det manifesterades grekiska tänkare: Parmenides, Pythagoras, Sokrates, Platon, Aristoteles

Den grekiska filosofins historia är spännande: där finns samtidigt filosofiskt material av stor mångfald och stort djup, liksom bland de hundra skolorna i Kina under Vår- och höstperioden och De stridande staternas period. Men just denna mångfald gör deras filosofiska värld svår att förstå. Ett mycket bra sätt att orientera sig är att dela in den i tiden före och efter Sokrates. Det är ett sätt som västerländska filosofer ofta hänvisar till, men om man inför det manifesterade och det omanifesterade blir indelningen ännu klarare. Omkring 300-talet f.Kr. börjar den grekiska civilisationen ordnas kring ”det manifesterade”.

Man kan nämna fem tänkare som representerar det manifesterade i den grekiska filosofin: Parmenides (Parmenides, slutet av 500-talet–mitten av 400-talet f.Kr.), Pythagoras (Pythagoras, omkring 570–495 f.Kr.), Sokrates (Socrates, 470–399 f.Kr.), Platon (Platon, 427–348 f.Kr.) och Aristoteles (Aristoteles, 384–322 f.Kr.). Det var framför allt de tre tänkarna Sokrates, Platon och Aristoteles som spred ett filosofiskt system som erkände Gud som ett absolut väsen och var fast övertygat om att själen är ett absolut väsen med en särskild roll som den fått av Gud. Att tro på Guds existens och hävda själens absoluthet är just kärnan i det manifesterade. Dessa filosofer gick i spetsen för denna rörelse, ordnade en grekisk filosofihistoria som sökte jämvikt mellan det manifesterade och det omanifesterade, och såg till att ett fast etablerat manifesterat kom att dominera den västerländska filosofin.

Sokrates är känd för att ha sagt att ”människan begår misstag av okunnighet”, och han uppmanade till att söka den absoluta sanningen. Platon skilde i människornas uppfattningar mellan ”åsikt” och ”fakta” och hävdade med eftertryck att människan måste söka fakta, det vill säga den absoluta sanningen. Aristoteles höll metafysiken för filosofins grund; han såg naturen som materia och hävdade att man, eftersom endast människan har en själ, måste utforska själen, som står över materien. Det som dessa tre filosofer, Sokrates, Platon och Aristoteles, har gemensamt är det manifesterade. De trodde alla på Gud, själen och den absoluta sanningen. Det omanifesterades grekiska tänkare hävdade att man inte kan vara säker på dessa ting och intog det omanifesterades hållning: ”låt oss tänka efter”. Det manifesterades tänkare motsatte sig det omanifesterades teser bestämt, ibland aggressivt. Sokrates, Platon och Aristoteles lärde sig det manifesterades tänkesätt av Parmenides och Pythagoras, som var verksamma på 500-talet f.Kr.

Parmenides var grundaren av den eleatiska skolan. Han delade upp människans tänkesätt i ”åsikt och sanning” och definierade sanningen som evig och oföränderlig och åsikten som ett tillfälligt och felaktigt tänkande. Parmenides skilde mellan ”varat och icke-varat” och hävdade att endast varat är sant och att icke-varat helt måste lämnas därhän. Han betonade varats oföränderlighet och enhet. Platon följde hans exempel, förnekade icke-varat och fäste sig enbart vid varat. Parmenides ”åsikt och sanning” blir i Platons ”grottliknelse” till ”åsikt och fakta”. Platon ansåg att de flesta människor lever i åsiktens fängelse; han hävdade att de måste ta sig ut för att upptäcka fakta, och att alla människor måste gå framåt på upptäcktens väg. Parmenides förnekade förändringen och såg världen som i grunden en, något som varken förändras eller försvinner. Detta fick stort inflytande på senare filosofer som Platon och Aristoteles. Han anses vara en föregångare till det logiska tänkandet som satte förnuftets slutledningar framför sinneserfarenheten och utvecklade filosofin till ett metafysiskt sökande. Efter Parmenides vände sig västerlänningarnas tänkande bort från att erkänna mångfalden mellan det manifesterade och det omanifesterade och började tänka i termer av rätt och fel.

Platon och Aristoteles lärde sig sin lära om själen av Pythagoras. Pythagoras grundade ”den pythagoreiska skolan” och fick stort inflytande på matematiken och den religiösa mysticismen. Det var han som formulerade Pythagoras sats: i en rätvinklig triangel är kvadraten på hypotenusan lika med summan av kvadraterna på de två andra sidorna. Han hävdade att världens grund är ”talet”, och att allt vara och all harmoni kan förklaras med talförhållanden. Han förklarade att himlakropparnas rörelser harmonierar enligt matematiska förhållanden, som en musikalisk klang. Pythagoras hävdade att själen existerar skild från kroppen och att den är evig, liksom universums oföränderliga sanningar. Pythagoras reste till Indien, och man antar att han där mötte tanken på återfödelse och utformade sin lära om själen ur den. Han trodde också att han själv var en återfödd människa som kände till sina tidigare liv, och betonade vikten av religiösa riter. Han grundade därför en ”pythagoreisk gemenskap”, där man levde tillsammans och där han härskade som ledare. Han hävdade att själen fortsätter att existera efter kroppens död, och att människans väsen inte är kroppen utan själen.

Till slut förenades i den grekiska civilisationen Parmenides ”sanningens filosofi” och Pythagoras ”själens filosofi”; från och med Sokrates förenades sanningen och själen och bildade kärnan i det manifesterade. Därefter, under Platons och Aristoteles tid, stärktes det manifesterade ytterligare. Det viktiga är att det manifesterade, när den grekiska civilisationen efter Aristoteles gick in i Alexander den stores tid och den hellenistiska civilisationen bildades, etablerade sig som Västerlandets representativa tänkande. Några sekler senare, när kristendomen trädde fram, förenades filosofin och religionen, och den västerländska civilisationen utvecklades i en än mer manifesterad riktning.

Följden blev att det manifesterade behärskade Västerlandet som absolut sanning i mer än tusen år. I den västerländska filosofins historia fick Platons och Aristoteles manifesterade stor uppmärksamhet och spreds vida omkring i Västerlandet. Det omanifesterades tänkares böcker och tankar gick nästan helt förlorade. Rafaels berömda målning från 1500-talet, Skolan i Aten, placerar Platon och Aristoteles i själva mitten. Herakleitos och det omanifesterades övriga tänkare är målade i hörnen, i utkanten. Till slut blev denna målning det verk som i bild representerar Västerlandets manifesterade civilisation.

I en sådan civilisation kunde det omanifesterades tänkare inte överleva. Tusen år efter 300-talet, med renässansen på 1300-talet, öppnades en ny värld som manade till en återgång till Greklands och Roms pluralistiska civilisation. Men det manifesterades system fortsatte att behärska Västerlandet, bara i en annan form. Den västerländska rationalismen, med Descartes som främste företrädare, förde just uppenbarelsereligionens manifesterade tänkande vidare. En situation där anden ersatte Gud tog sin början. Det omanifesterades västerländska tänkare på 1600-talet, med Spinoza i spetsen, behandlades som förbrytare av det manifesterades tänkare och hade svårt att fritt uttrycka sina tankar.

Också vi som lever på 2000-talet håller, påverkade av det västerländska paradigmet, Sokrates, Platon och Aristoteles för den grekiska civilisationens företrädare och försöker lära av dem. Men därigenom riskerar vi att begå misstaget att analysera Österns filosofi om det omanifesterade bundna vid Västerlandets ståndpunkt, det manifesterade. Vi som lever på 2000-talet måste vidga vår filosofiska horisont. Eftersom 2000-talet är en tid av livligt utbyte mellan Österns och Västerlandets civilisationer måste vi förstå filosofin om det omanifesterade, som utgör kärnan i den österländska civilisationen. För det är det till hjälp att granska motsättningen mellan det omanifesterades och det manifesterades grekiska tänkare.

4) Varför valde Östern Dao och Västerlandet Gud?

Begreppen Dao och Gud formades var för sig under årtusenden, i Österns och Västerlandets civilisationer långt ifrån varandra. Dao och Gud möttes för första gången först under den nya tiden. En man var den förste som upplevde Österns och Västerlandets civilisationer och jämförde dem filosofiskt: Matteo Ricci. Som kristen missionär från Västerlandet sändes han till Kina i slutet av 1500-talet, levde i Peking och dog där. Han hade ett livligt utbyte med kinesiska lärda, upplevde den kinesiska kulturen på nära håll och sände rapporter till Västerlandet där han redogjorde för sin syn på dess filosofiska sidor. Det var en rapport av filosofiskt slag, annorlunda än Marco Polos reseskildring från 1200-talet, Il Milione, som berättade om hans erfarenheter av Österns varor och seder. Han tog särskilt upp de drag som var utmärkande för den österländska civilisationens system av ”absolut sanning”.

Långt ifrån att vara primitiv är den österländska civilisationen äldre än den europeiska, och österlänningarna har ett språk och en litteratur, liksom ett komplext och förfinat trossystem, som inte på något sätt står efter den västerländska kristendomen. ²⁴

Vad kan Matteo Ricci ha känt? Hur förstod han ”Österns trossystem”? Genom sitt långa utbyte med de konfucianska lärda måste han ha kommit att tänka på Dao, som den österländska civilisationen håller för absolut sanning. Och han måste ha kommit att jämföra Gud, som Västerlandet håller för absolut sanning, med Dao, som Östern håller för absolut sanning. Varför valde Västerlandet det manifesterades Gud, och Östern det omanifesterades Dao?

Västerlänningarna tror att de valde Gud därför att Gud valde dem. Det ligger i linje med en fix idé i den västerländska filosofin, som sträcker sig från Aristoteles i den grekiska antiken till Hegel på 1800-talet: att det är genom Guds val som endast grekerna fick en själ av Gud och endast västerlänningarna en ande given av Gud. Aristoteles ansåg att de icke-grekiska barbarerna, som saknade själ, inte skilde sig från slavar som liknade djur. Det liknar tanken, från Montesquieu till Hegel, att österlänningarna, som saknade en verklig ”ande”, hade fått en slavisk natur.²⁵ Man gjorde av detta ett stort filosofiskt tänkande, gav det en rationalitet, och västerlänningarna hänfördes. Men sådana påståenden, grundade på det metafysiska subjekt som anden är, har ingen annan godtagbar grund än ”tro” eller ”troslära”. Det är bara vad västerlänningarna ville tänka och tro.

Men utöver dessa egenhändigt skapade trosföreställningar finns en annan möjlig förklaring. Den kan sökas i principen om ”självbevarelse” (self-preservation), det gemensamma existensskäl som varje människa föds med. Självbevarelseprincipen är den princip som, enligt Spinoza och andra, styr all naturlig verklighet, inklusive människans natur. Både Guds uppenbarelsereligion och Daos naturlag bygger på självbevarelseprincipen. Man tror att anden har till uppgift att avgöra vad som är rätt och fel, men i sista hand bedömer och färgar anden allting efter om det gagnar självbevarelsen eller inte. Enligt denna förklaring kan man säga att Östern och Västerlandet valde Dao respektive Gud som det sätt som bäst passade deras egen självbevarelse.

Österns geopolitiska miljö gav människan förutsättningar att mest effektivt bevara sig själv inom naturen, genom Dao. Den österländska kulturen koncentrerade sig på naturen: i Gula flodens avrinningsområde, den kinesiska kulturens vagga, återkom årstidernas kretslopp ständigt, kunskapen om naturfenomenen samlades på hög, och man ville gripa fenomenens lagar och förutse framtiden. Därmed blev behovet av en Gud, som kräver att man mobiliserar en onaturlig föreställningsförmåga, och en religiös prägel med Gud i centrum överflödiga. Östern behövde inte utveckla den abstrakta värld eller den filosofiska begreppsanalys som är utmärkande för de västerländska religionerna. Det som samlades var konkret och empirisk kunskap om naturfenomenen, direkt förbunden med det verkliga livet. För dem var naturen den store läraren, det fullkomligaste och mest felfria av allt, och utgångspunkten för all filosofi. Så formades i Östern en civilisation som inte sökte Gud eller en metafysisk sanning genom spekulation och logiska resonemang, utan som nådde sanningen om naturens Dao genom att ta naturen till förebild, tillämpa den och praktisera den i samhällslivet. Det är ursprunget till Österns naturfilosofi, i kontrast till Västerlandets uppenbarelsereligion.

Också i den västerländska civilisationen kan man anse att de geopolitiska faktorer som avgör självbevarelsen är de viktigaste. Västerlandet har i sin geopolitiska miljö genomlevt en historia av kamp för överlevnad som var mycket hårdare än Österns. I en sådan miljö blev vissheten om Gud det mest effektiva sättet att bevara sig själv. Judarnas historia i synnerhet ger exempel på de svåraste prövningar som upplevts inom självbevarelsens ramar. I ständiga krig mot andra folk togs judarna till fånga och måste överleva. Bibeln och historien visar att judarna måste leva som andra folks slavar eller fångar: fångenskapen i Egypten på Moses tid, på 1300- och 1200-talen f.Kr., och den babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr. Den egyptiska monoteismen med solguden på 1300- och 1200-talen f.Kr. och den persiska monoteismen, zoroastrismen, på 600- och 500-talen f.Kr. hade ett inte obetydligt inflytande på det judiska folkets judiska tänkande. Judar, egyptier och perser måste alla trygga sin överlevnad genom ständig kamp mot främmande folk. Alla kände de behovet av att tro på en enda mäktig Gud och att sluta sig samman under honom för att överleva. Vad dessa monoteismer framför allt har gemensamt är en skarp åtskillnad mellan gott och ont. Genom den ende Guden gjorde de skillnaden mellan gott och ont tydlig och var klart medvetna om att de själva stod på det godas sida och deras fiender på det ondas. Genom att tro på en sådan absolut Gud lät de alla honom tjäna sin överlevnad.

Först år 538 f.Kr., när den persiske kungen Kyros den store erövrade Babylon, kunde det judiska folket avsluta sin fångenskap i Babylon och återvända till sitt land. Det var därefter som det judiska folket började sammanställa Moseböckerna. Esra fullbordade dem efter judarnas återkomst till Jerusalem, i mitten av 400-talet f.Kr. För att överleva byggde judarna systematiskt upp och utvecklade en tro på en enda och absolut Gud. I en obarmhärtig miljö, där man behövde stödja sig på ett övernaturligt väsen, överlevde judarna konkurrensen tack vare en absolut tro på en sträng lag, Guds bud. Med detta som stöd lyckades de bevara sig själva.

Utöver en historia där de måste överleva obarmhärtiga strider hade västerlänningarna ytterligare en geopolitisk faktor som fick dem att välja Gud: sjöfartens historia, i kontrast till Österns jordbruk. Under mer än tre tusen år tog sig västerlänningarna ut på Egeiska havet, Medelhavet, Nordsjön, Atlanten, Indiska oceanen och Stilla havet, och de inriktade sig på en offensiv havscivilisation. Västerlandet har expanderat genom att ta sig fram med sjöfart i en öppen värld. Östern har däremot i årtusenden vuxit i den slutna miljö som den östasiatiska kontinenten utgör. Denna skillnad mellan en öppen och en sluten värld skapar i dag skillnaden mellan Österns och Västerlandets civilisationer.²⁶

I sin öppna värld lägger Västerlandet stor vikt vid det fenomen som anden är, och med åtskillnaden mellan anden och instinkten som förutsättning eftersträvar det en frihet och en kamp grundade på anden. I en öppen värld behöver kaptenen som tar sig an havet den frihet och den seger i kampen som krävs för att på egen hand bli kung, och därur växer en benägenhet att sätta värde på sin egen förmåga, det vill säga sin andliga förmåga.

Sjömännen som gav sig ut på havet måste snart ha uppfattat den nya horisont som sjöfarten öppnade för dem: en frihet och möjligheter av ett särskilt slag. De kunde lätt ta sig till öarna, och de måste ha förstått att ingen kung och ingen hövding säkert kunde förfölja dem när de väl hade gett sig av med sina skepp. Med andra ord kunde varje skeppskapten på egen hand bli kung.²⁷

Det som kraftfullt stöder en sådan livskraft och företagsamhet är den egna andliga förmågan, och denna andliga förmåga, anden, utvecklas genom att stödja sig på Gud. Den grekisk-romerska civilisationen, vikingarnas civilisation och den moderna västerländska civilisationen, som alla satte sjöfarten högt, stödde sig alla på Gud. Den västerländska civilisationen sökte en övernaturlig Gud därför att dess miljö krävde den livskraft och företagsamhet som en öppen värld kräver, liksom den visshet och det absoluta väsen som dessa effektivt kunde stödja sig på.

Taoismen och konfucianismen liknar Västerlandet i att de uppstod i en miljö som dominerades av krig och konkurrens: Vår- och höstperioden och De stridande staternas period, som varade i omkring sjuhundra år. Men man måste lägga märke till att Östern och Västerlandet i denna kampens miljö hade olika sätt att överleva. Dessa krig var inte, som i Västerlandet, krig där man sökte segra ensam genom att utrota främmande folk eller göra dem till slavar, utan krig och rivalitet mellan människor av samma folk och med samma kultur. I Västerlandets historia, mitt i grymheten med hela folk som utrotades, fördes i fångenskap och gjordes till slavar, behövdes ett strängt lagsystem, Guds bud, för självbevarelsen. Men eftersom Österns geopolitiska villkor var en kamp för överlevnad inom ett och samma folk med samma kultur, kan man anse att etiken där var mer användbar för självbevarelsen än ett strängt lagstyre av samma slag som Guds bud.

Till sist formades alltså Österns och Västerlandets absoluta sanningar olika utifrån självbevarelseprincipen. Dao och Gud är båda uttryck som har sprungit ur människans sinne. Människans sinne fanns redan före Dao och Gud.

Genom tron visar människan sin vördnad för himlen, och genom att ära sina förfäder får hon ett rätt sinnelag. Men människans sinne fanns redan före tron på Gud och vördnaden för förfäderna. ²⁸

Det mänskliga sinne som går igenom både Östern och Västerlandet är ett. Det är människans sinne som, i sitt sökande efter den absoluta sanningen, har skapat begreppet Dao i Östern och begreppet Gud i Västerlandet. Det är en del av Österns och Västerlandets strävan att hålla fast vid självbevarelseprincipen under de geopolitiska villkor som var och en befann sig i.