Dao och Gud: varifrån kommer naturen och universum, och hur rör de sig?

1) Dao fanns före Gud mot Gud fanns före Dao

Österns daocivilisation slår fast att Dao (道) fanns före Gud (神): ”Dao gjorde andarna gudomliga och den Höge härskaren gudomlig” (Zhuangzi, de inre kapitlen). Gudsbegreppet skapades av människor som levde i naturen. Naturen är Dao.²⁹ Naturen (自然, ziran) betyder ”det som är så av sig självt”. Naturen är oändlig och evig.

Naturen är oändlig och evig. Varför är naturen oändlig och evig? Därför att naturen inte har något mål och inte önskar något. (Daodejing 7)

Den grekiske filosofen Herakleitos hade samma kosmologi som daofilosofin. Han förklarade att universum, kosmos, fanns före Gud.

Universum, kosmos, är evigt; varken gud eller människa har gjort det; det har alltid varit, är och kommer att vara.³⁰

Filosofer som Bacon (1561–1626) var fascinerade av naturen. Under medeltidens tusen år var varje tanke eller filosofi som inte hade Gud i centrum förbjuden i Västerlandet. Under detta inflytande kunde Bacon inte annat än vara försiktig. Utan att förbinda Gud och naturen betonar han naturens betydelse i de starkaste ordalag.

Människan är naturens tjänare och uttolkare. Människans förstånd uppstår endast ur eftertanke om naturen och iakttagelse av dess sanning. Utöver detta kan människan varken veta något eller göra något.³¹

Efter Bacon får naturens betydelse ett avgörande uttryck hos filosofen Spinoza (1632–1677). Spinoza såg Gud som naturen. Eftersom Västerlandets medeltida filosofi hade Gud i centrum förklarar Spinoza Gud i ljuset av naturen. Genom att förbinda Gud och naturen ställer han naturen i centrum för sin filosofi.

Naturen verkar inte för något mål. Detta eviga väsen, som vi kallar Gud eller naturen, verkar med samma nödvändighet som den existerar … Naturen existerar inte för något mål; detsamma gäller dess verkan. Lika lite som dess existens har dess verkan någon princip eller något mål.³²

Västerlandets uppenbarelsereligioner gör ”början” till universums kärna. I begreppet början ingår självfallet teleologin. Bertrand Russell uttryckte det så: det finns inget skäl att anta att världen har haft en början; tanken att världen måste ha en början beror i själva verket på vår bristande föreställningsförmåga. Han förfäktade en naturfilosofisk teori som liknar den i Daodejing: ”naturen har inget mål”.

Naturen har inget eget mål … Ett yttersta mål är bara något som människans föreställningsförmåga har skapat. ³³

Denna syn på Dao i Östern kan, liksom Herakleitos, Bacons, Spinozas och Russells syn i Västerlandet, beskrivas som en naturfilosofi med naturen i centrum. En annan syn på universum utvecklas i Västerlandet, så som uppenbarelsereligionerna förfäktar den. I Västerlandet hävdar man att Gud fanns före naturen, eftersom Gud har skapat naturen. Eftersom Gud har skapat himmel och jord fanns det ingen natur före hans skapelse. Den jord som Gud har skapat är universums mittpunkt, och människan står i dess mitt. Första Moseboken innehåller berättelsen om hur Gud ur intet (無) skapar himmel och jord, naturen och människan, och träder in i varats (有) värld.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord (1 Mos 1:1)

Jorden var formlös och tom, mörker låg över djupet, och Guds ande rörde sig över vattnet.

Gud sade: ”Varde ljus”, och det blev ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Gud skilde ljuset från mörkret; ljuset kallade han dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon; det var den första dagen. (1 Mos 1:2–5)

Enligt Bibeln skapar Gud universum på sex dagar, i följande ordning. Första dagen ljuset. Andra dagen himlen. Tredje dagen havet, det torra landet och växterna. Fjärde dagen solen, månen och stjärnorna. Femte dagen fiskarna och fåglarna. Sjätte dagen landdjuren och människan (människan skapades till Guds avbild). Och den sjunde dagen vilar han. Så går världen från oordning till ordning, från kaos till en ordnad värld. Denna skapelse sker genom Guds ”ord”.

Också Kina har en myt om himmelens och jordens skapelse. Ett väsen vid namn Pangu (盤古) klöv kaos med en väldig yxa och skilde himlen från jorden. Han bar upp himlen i arton tusen år, växte och dog, och hans kropp förvandlades till natur. ³⁴ Hans ögon blev solen och månen, hans andedräkt vinden och molnen, hans röst åskan, hans blod floderna och haven, hans ben bergskedjorna, hans hår gräset och träden, hans svett regnet och hans loppor djuren och människorna.

I begynnelsen fanns en gud vid namn Pangu … När hans tid att dö var inne förvandlades hans kropp till natur … Hans huvudhår och kroppshår blev gräs och träd, hans ögon blev solen och månen … Lopporna som levde på hans kropp blev jordens många djur och människornas många folkslag.³⁵

Tanken att Guds kropp har blivit naturens olika delar uttrycks oförändrad i ett av huvudbegreppen i den judiska kabbalans (Kabbalah) filosofi, som påverkade Spinoza: kabbalans begrepp om sammandragning, tzimtzum (Tzimtzum).³⁶ Det slår fast att ”Gud drar samman sin egen oändlighet för att skapa världen”, ett skapelsebegrepp som ligger mycket nära myten om Pangu. (Det är i denna linje som Spinoza når fram till slutsatsen att ”Gud och naturen är ett och detsamma”.)

Enligt denna myt blev Pangu natur för 18 000 år sedan. När skapade Första Mosebokens Gud naturen? Till skillnad från myten om Pangu skildrar den västerländska civilisationen, skapelsens civilisation, ingående hur Gud skapade universum. Västerländska filosofer trodde på detta i årtusenden, och ända tills för inte så länge sedan räknade de ut ”datumet” för naturens skapelse. Efter skapelsens sex dagar levde den första människan, Adam, i 930 år, och hur länge var och en av hans ättlingar levde finns nedtecknat (1 Mos 5). Också Nya testamentets evangelier redovisar ingående släktledet från Abraham till Jesus (Matt 1:1–17).

Med den bibliska berättelsen som grund räknade västerländska filosofer ut datumen från himmelens och jordens skapelse fram till Jesu födelse. Enligt dessa beräkningar ägde skapelsen rum omkring 4000 f.Kr. Beräkningarna fortsatte, och redan under den tidiga medeltiden lade man fram till och med ett exakt datum. I Västerlandet fortsatte olika filosofer att beräkna skapelsens datum ända in på 1600-talet. Detta tänkesätt försvann med upplysningstidens deism (理神論, Deism) och vetenskapens framsteg. Deismen hävdar att den transcendente Guden, sedan han har skapat naturen, inte längre ingriper i människans angelägenheter.³⁷ Deismen förnekar teismens profeter och underverk, men skiljer sig inte från teismen i att den menar att Gud har skapat naturen.

I sina svar på frågan vem som fanns först, Dao eller Gud, kom Östern och Västerlandet fram till olika kosmologier. Med detta som utgångspunkt fick de olika civilisationsstrukturer. Frågan hänger direkt samman med tolkningen av naturfenomenen, med hur människan förklarar universum. Den heliocentriska och den geocentriska världsbilden står här på spel.

Uppenbarelsereligionens geocentriska världsbild mot naturfilosofins heliocentriska

Daodejing berättar att ”naturen och universum fanns före Gud” (Daodejing, kapitel 4 och 25). I Västerlandet står det däremot att ”i begynnelsen skapade Gud himmel och jord”, med andra ord att Gud fanns före naturen och universum (1 Mos 1:1). Här uppstår en skillnad mellan Östern och Västerlandet i svaret på frågan vem människan är. Kosmologiskt sett vilar den västerländska skapelseläran på den geocentriska världsbilden, tanken att jorden där människan lever är universums mittpunkt. Med andra ord är den geocentriska världsbilden inbyggd i skapelseläran. Österns naturfilosofi godtar däremot att universum är mittpunkten och att människan bara är en del av det.

Under kyrkans inflytande lärdes västerlänningarna att tro på dessa skapelseberättelser precis som de stod, utan minsta tvivel om en enda bokstav. Därför trodde nästan alla västerlänningar fast på skapelsen ända fram till upplysningstiden i slutet av 1600-talet. Och i grunden för denna skapelselära ligger antagandet att Gud har gjort naturen för att människan ska härska över den som hon vill. Västerlänningarna har trott sig vara varelser som ”skapats till Guds avbild för att härska över fiskarna i havet, fåglarna under himlen, allt som kryper på jorden och hela jorden”. Uppenbarelsereligionens geocentriska världsbild (天動說) trodde att jorden och människan var världens mittpunkt och att universum kretsade kring jorden. Därför kunde man, som Josua, be Gud att låta solen stå still:

Han ropade inför Israels ögon: ”Sol, stå still över Gibeon, och du, måne, över Ajalons dal!” Och solen stod still och månen stannade, tills folket hade hämnats på sina fiender … Solen stod stilla mitt på himlen nästan en hel dag och skyndade sig inte att gå ner. Aldrig förr och aldrig senare har det funnits en dag som den, då Herren lyssnade till en människas röst. (Jos 10:12–14)

Fram till 1500-talet höll västerlänningarna fast vid Aristoteles och Ptolemaios geocentriska världsbild och tänkte sig att jorden var världens mittpunkt och att himlakropparna kretsade kring den. Detta antagande stämde med skildringen av skapelsen i Moseböckernas Första Mosebok. Enligt skapelseläran gav Gud människan ett mål när han skapade henne. Eftersom Gud i den västerländska skapelseläran gav människan makt att härska över naturen hamnar människan i universums mittpunkt. Hon föds med ett tydligt mål: att härska över naturen och tillbe Gud. Därför levde grekerna och romarna, och medeltidens västerlänningar, i den fasta övertygelsen att de själva var universums mittpunkt.

För grekerna och romarna spelade sjöfarten en viktig roll för tanken att människan är universums mittpunkt. Att segla är möjligt bara om man iakttar himlakropparnas rörelser. Man sökte föreställa sig universum med jorden, och människan, i dess absoluta mitt och himlakropparna i rörelse kring jorden. Det var den ”jordcentrerade världsbild”, den geocentriska världsbild, som Bibeln, Aristoteles och andra förfäktade. Den geocentriska världsbild som de flesta västerlänningar då trodde på menade att jorden stod stilla i universums mitt och att solen och alla himlakroppar kretsade kring den.

Denna geocentriska världsbild utmanades av dem som iakttog himlakropparna och studerade naturen: den heliocentriska världsbilden trädde fram. I Västerlandet genomgick mänsklighetens förmåga att tänka kring förhållandet mellan naturen och människan en avgörande förändring vid övergången från medeltiden till den nya tiden. Det berodde på att ett tillfälle uppstod att i grunden ompröva förhållandet mellan människan och naturen. Övergången från den geocentriska till den heliocentriska världsbilden fullbordades. Josuas underverk, då han lät solen stå still på himlen, utmanades på 1500- och 1600-talen. Den ”solcentrerade världsbilden”, den heliocentriska världsbilden (地動說), lades fram på grundval av de vetenskapliga fakta som Kopernikus (Copernicus, 1473–1543), Kepler (Kepler, 1571–1630) och Galilei (Galileo, 1564–1642) fastställt genom sina astronomiska observationer. De hävdade att jorden inte är universums mittpunkt, utan att den kretsar kring solen.

Också de vetenskapliga fakta som de lade fram utmanades länge under inflytande av en religion som förfäktade den geocentriska världsbilden. Det var inte lätt för vetenskapens framsteg att kullkasta ett filosofiskt system som var djupt rotat i den västerländska historien. Även sedan den heliocentriska världsbilden hade fått stor spridning bland västerländska intellektuella höll Luther, reformationens främste förkämpe, fortfarande fast vid den geocentriska världsbilden med stöd av Skriftens auktoritet. Martin Luther motsatte sig kraftigt Kopernikus heliocentriska världsbild:

Kopernikus är en uppkomling till astrolog. Denne dåre vill vända upp och ner på hela astronomin. Men den heliga Skrift lär oss att det var solen, och inte jorden, som Josua befallde att stå still. ³⁸

Den heliocentriska världsbilden förnekade den ”jordcentrerade världsbild” som var inbyggd i den bibliska dogmen att Gud alldeles särskilt hade skapat jorden och människan. Det var en väldig händelse som skakade Bibelns geocentriska världsbild; en kosmisk omvälvning som avslöjade som falska Bibelns och kyrkans ofelbarhet (無謬性), att de aldrig hade tagit fel, och deras felfrihet (無誤性), att de inte kunde ta fel.

Den romerska kurian slog obevekligt ned på resultaten av deras observationer, enligt vilka jorden rör sig kring solen. Enligt den geocentriska världsbilden hade Gud nämligen stannat solen; men enligt deras heliocentriska världsbild stod solen stilla, och då hade det varit jordens rotation som måste stoppas. På den tiden var detta en fråga så allvarlig att himlen kunde vändas upp och ner. Västerlänningarna trodde alla fast på Skriftens felfrihet, och varje påstående som stred mot den blev genast en sak för inkvisitionen. Om Skriftens felfrihet nu utmanades på grundval av fakta som fastställts genom vetenskaplig observation, och om ett fel medgavs om så bara på ett enda ställe, skulle det verka som en damm som brister, och felfrihetens princip skulle slås sönder. Först efter en lång kamp kunde den heliocentriska världsbilden med möda få sin plats som ett faktum. Den heliocentriska världsbild som de förfäktade om himlakropparnas rörelser kom inte ur uppenbarelsereligionens dogm, utan ur iakttagelsen av naturen.

Den heliocentriska världsbilden, som motsats till den geocentriska, hade redan lagts fram på 200-talet f.Kr., men den låg begravd i historien i nästan två tusen år, så att man inte ens kände till dess existens, och återupptäcktes först under renässansen. I Västerlandet bedrevs på 200-talet f.Kr. en mycket livlig geometri och astronomisk observation i Alexandria, som då var den västerländska världens centrum. Aristarchos (omkring 310–230 f.Kr.) räknade realistiskt ut avståndet från jorden till månen och från jorden till solen. Han hävdade att månen och solen visserligen ser lika stora ut för blotta ögat, men att solen, som ligger långt borta, är mer än tjugo gånger större än månen. Eratosthenes (omkring 276–195 f.Kr.) mätte redan på 200-talet f.Kr. jordens omkrets nästan exakt. Han visste att jorden är rund och var också den vetenskapsman som införde skottdagen. De blev på så sätt de första i mänsklighetens historia att lägga fram den heliocentriska världsbilden. Men deras heliocentriska världsbild fördömdes som kättersk av filosoferna på deras tid, som fast trodde på den geocentriska.

Denna skillnad mellan den geocentriska och den heliocentriska världsbilden rymde ett avgörande paradigmskifte som kunde förändra allt: människans syn på universum, förhållandet mellan människan och naturen, människans plats i universum och livets mål. Men Aristarchos heliocentriska världsbild låg alltför långt före sin tids behov. Undanträngd av den geocentriska världsbildens giltighet fick den heliocentriska vänta i omkring två tusen år: tills Columbus korsade Atlanten och nådde Amerika 1492, tills Vasco da Gama nådde Östern över Indiska oceanen 1497, och tills Magellan och Elcano seglade jorden runt över Atlanten och Stilla havet mellan 1519 och 1522.

Denna historia om den geocentriska och den heliocentriska världsbilden säger mycket om en sannings eller ett paradigms så kallade ”relevans”: en sanning saknar relevans så länge människans verksamhet inte gör behovet av den synligt. Filosofin är inget undantag. Så länge historien inte får människorna att känna behovet av en filosofi saknar den relevans, vare sig den stämmer med sanningen eller inte.

Den heliocentriska världsbilden, som havsexpeditionerna hade gjort till en praktisk nödvändighet, erkändes så småningom som ett faktum i takt med att Kopernikus, Kepler, Galilei och andra offentliggjorde sina observationer, enligt vilka jorden rör sig kring solen. Den heliocentriska världsbilden utlöste ett paradigmskifte i hela människans tänkande, också i hennes syn på universum. Hur stort är universum? Har universum ett mål? Varifrån kommer det? Hur rör det sig? Vart går det? Om dessa kosmiska frågor vet vi ingenting.³⁹

Frågan om den geocentriska och den heliocentriska världsbilden ifrågasatte bara skapelsen av jorden, det vill säga av naturen; läran om människans skapelse klarade sig oskadd. Men detta läge utmanades på nytt på 1800-talet, av Darwins evolutionsteori. Darwin visade på vetenskaplig grund att människan inte hade formats av Gud ur lera, så som Bibeln beskriver, utan att hon genom evolution härstammade från andra djur. Därmed utmanades än en gång kärnan i den människocentrerade skapelselära och kosmologi som Bibeln lägger fram.

2) Dao är naturen mot Gud är övernaturlig

Dao är naturens lag; Gud är ett övernaturligt väsen. Dao tar naturen till förebild (道法自然): det uttrycker naturen. Dao är alltså naturen. Jämfört med ”uppenbarelsereligionerna”, som godtar övernaturliga underverk, är det Dao som styr den österländska civilisationen en ”naturfilosofi”, som uttrycker naturen. Dao, naturens lag, tänker inte på något väsen som skulle stå över naturens och universums lagar. Följaktligen uppstår ingen övernaturlig religion i en österländsk civilisation som stöder sig på naturfilosofin.⁴⁰ Än i dag utgör de som tror på en uppenbarelsereligion, kristendomen inräknad, bara omkring 2–3 procent av befolkningen i de östasiatiska länderna, med undantag för Korea.

Daodejing innehåller inget omnämnande och ingen analys av någon övernaturlig gud. Där finns bara beskrivningen av naturen. Där finns varken profet eller lag. Laozi är ingen profet. Mose däremot är en profet. Enligt Moseböckerna ger Västerlandets Gud efter för Moses böner och säger honom sitt namn, utför underverk, talar med honom ansikte mot ansikte, visar honom en del av sin gestalt på Sinai berg, framträder som rättvisans, vredens och svartsjukans Gud, och ristar med sitt eget finger in de tio budorden i sten för att överlämna dem till Mose. Allt detta är tecken på att Gud ingriper i människans angelägenheter. Profeten blir Guds företrädare, bildar till slut en prästkast och ställer sig i spetsen för den. En uppenbarelsereligion tar form. Efterträdare träder fram. Moses efterträdare är Josua, som ber Gud om underverket att låta solen stå still och får det. Därigenom kan han vinna kriget och inta det utlovade landet.

Bilden av Västerlandets Gud är koncentrerad i den händelse då Mose tar emot de tio budorden på Sinai berg och Gud och människan sluter ett förbund. En av skillnaderna mellan Västerlandets Gud och Österns Dao är att Gud, när han ingriper i det mänskliga samhället, använder övernaturliga ”underverk”. Gud är ett övernaturligt väsen som har skapat naturen. Underverket är övernaturligt och naturvidrigt: en handling ovanför naturens ordning eller i strid med den.⁴¹ Mose fick av Gud i uppdrag att rädda Israels folk. För att fullgöra det bad han Gud om hjälp, och hjälpen kom i form av underverk:

Då svarade Mose: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord, utan säger: ’Herren kan inte ha visat sig för dig’?” Herren frågade honom: ”Vad är det du har i handen?” Han svarade: ”En stav.” Då sade han: ”Kasta den på marken.” Mose kastade staven på marken, och den blev en orm. (2 Mos 4:1–3)

Så börjar Gud på Moses begäran att utföra underverk. Genom de tio plågornas underverk, från Nilens vatten som förvandlas till blod till dödandet av Egyptens förstfödda, både människor och djur, övertalar och hotar Gud farao och hjälper Israels folk att fly. Också därefter vakar Gud över Mose medan han leder israeliterna ut ur Egypten mot det utlovade landet som flödar av mjölk och honung; han utför för honom underverket att öppna en väg genom Röda havet och låter manna och vaktlar regna ner i öknen som föda.

Daodejing säger däremot ingenting om fenomenet övernaturliga underverk. Det beror på att det varken godtar det övernaturliga eller det naturvidriga, utan menar att allt kan förklaras inom naturen. Det såg naturens Dao som närvarande i världens alla ting och allt som sker i världen som naturfenomen. På denna punkt intar taoismen och konfucianismen samma ståndpunkt. Konfucius ord och handlingar som återges i Samtalen visar att han inte trodde på underverk. Konfucianismen uppmanar till att inte intressera sig för underverk, trolldom, magi och vidskepelse.

Mästaren talade inte om det underliga (怪), om kraftprov (力), om oordning (亂) eller om andar (神). (Samtalen 7:20)

Och han varnar för att studera läror som har med ”det underliga, kraftprov, oordning och andar” att göra. För att betona denna dimension spelar den ledande (junzi, 君子; hos Konfucius människan med odlad etik som kan leda andra, här efter författaren återgiven som ”den ledande”) inte rollen av ett redskap som okritiskt följer den underliga logik som andra har fastställt. Det är en varning mot metafysisk logik, uttryckt i formeln ”den ledande är inget redskap”:

Den ledande är inget redskap (君子不器). (Samtalen 2:12)

Denna hållning framställs ännu tydligare av Xunzi (荀子, omkring 310–235 f.Kr.), en tänkare från slutet av De stridande staternas period som strävade efter att förena det konfucianska och det taoistiska tänkandet. Det är en filosofi som står i kontrast till den västerländska civilisationen, som tror på underverk.

Stjärnor faller från himlen, och träden i skogen klagar högt. Folk blir rädda. De undrar med fruktan vad detta kan förebåda. Det förebådar ingenting. Det är bara en förändring i naturen, bara yins och yangs verkan, bara ett fenomen som sällan inträffar. Det är gott att tycka att sådana fenomen är underliga, men det är fel att frukta dem. (Xunzi 17:8)

I den västerländska civilisationen lämnar Gud däremot, till skillnad från Österns Dao, ett spår av underverk efter sig. När den Gud som utför underverk ger Mose de tio budorden nära Sinai berg sluts till slut ett strängt ”förbund” mellan Israels folk och Gud. Västerlandets Gud fortsatte att utföra underverk och hålla sitt förbund med Israels folk.⁴² I 2 Mos 34:11 säger han: ”Håll noga fast vid det som jag i dag befaller er. Se, jag ska driva bort amoreerna, kananeerna, hettiterna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna undan för er.” Gud lät också Josua, Moses efterträdare, få veta den strategi och taktik som behövdes för att erövra det utlovade landet; han lät stora hagelstenar falla från himlen för att döda fienden och lät solen stå still en hel dag för att föra Josua till seger.

Österns Dao sluter inget förbund med människorna. Därför kan ingen individ, ingen stam och ingen stat göra anspråk på Dao som sitt eget. Österns filosofiska system tror på Dao, naturfilosofin, som absolut sanning. Under den grekisk-romerska tiden hade däremot Västerlandets stammar och stater alla sina egna gudar. Denna västerländska tro på Gud stärktes ytterligare sedan kristendomen, en uppenbarelsereligion, på 300-talet e.Kr. hade blivit Roms statsreligion, och den fortsatte under medeltidens tusen år. Under upplysningstiden, i den moderna epoken, uppstod i Västerlandet en rörelse som förnekade underverken i deismens (理神論) namn, men tron att Gud har skapat universum bestod. Österns Dao och Västerlandets Gud närmar sig människan som system av naturfilosofi och uppenbarelsereligion.

3) Varifrån kommer universum: icke-varat (無) mot varat (有)

Daodejing och Moseböckerna slår först fast vem som kommer först, Dao eller Gud, och förklarar därefter universums ursprung och principer. De begrepp som Österns och Västerlandets filosofiska system här gemensamt lägger fram är icke-varat och varat. Vad är universums ursprung? Det tomma rummet, det vill säga icke-varat? Eller det fyllda varat, det vill säga stjärnorna? Österns och Västerlandets civilisationer skiljer sig i grunden åt i frågan om vad universums ursprung är. Den österländska civilisationen förklarar att varat har kommit ur icke-varat och att allt till slut återvänder till icke-varat. Det är naturens lag så som Östern uttrycker den. Icke-varat och varat hänger samman, men icke-varat står i centrum.

De tiotusen tingen under himlen föds ur varat, och varat föds ur icke-varat. (Daodejing, kapitel 40)

I den västerländska civilisationen är det däremot skapelseprocessen, uppfattad som en skapelse ur oordningen, som är central. Med betoning på det skapade varat förklarar den att universums ursprung inte är icke-varat, icke-existensen, utan varat, existensen. Varat är början på den existens som har övervunnit icke-varat. Icke-varat har ingen mening; varat har all mening. Guds handling, då han utför övernaturliga underverk, det vill säga varat, är existensens centrum. Varat framställs som det ljus som ersätter icke-varats mörker.

Gud sade: ”Varde ljus”, och det blev ljus. (1 Mos 1:3)

Uppenbarelsereligionens filosofi stämmer överens med den tanke som Parmenides förfäktade i Grekland på 400-talet f.Kr.: ”endast varat (有) är sant, och icke-varat (無) är ett bedrägeri”. I sin dikt Om naturen lägger Parmenides fram en filosofi inte om naturens fenomen eller förändringar, utan om sanningen och varat. Han hävdade att endast varat (existensen) är sant och att icke-varat (icke-existensen) inte kan finnas: icke-varat är en fiktion som man varken kan säga eller tänka. Han var övertygad om att sinnena bedrar och att endast anden känner sanningen. Han hävdade att varat är ett, oföränderligt och evigt. Dessutom uttryckte han i sin dikt att tänkande och vara är detsamma, eftersom vi inte kan tänka det som inte finns. Dessa teser blev kända genom citat hos senare filosofer som Platon och Aristoteles. De bidrog på ett avgörande sätt till att väcka en metafysisk strömning i det västerländska filosofiska systemet.

Två helt olika sätt att förstå världen har utformats och bestått i årtusenden. De gäller människans angelägenheter, sättet att förstå världen och naturen, och olika sätt att föra tanken framåt. Dessa olika sätt, det västerländska och det österländska, har uppstått och vuxit var för sig, utan att påverkas av varandra. ⁴³

I den österländska synen på universum betyder icke-varat inte bara ”frånvaro”: det är ett begrepp som står i kontrast till varat. Enligt Österns förändringens filosofi övergår icke-varat och varat i varandra. Icke-varat betecknar en mer grundläggande existens, det som inte har gjorts, eller det ursprungliga tillståndet innan världen formades. Varat betecknar i jämförelse den värld vi upplever i vardagen, tingens föränderliga tillstånd, tillblivelsens och förgängelsens värld. Därför betyder wuji (無極), eller icke-varat, i taoismen inte bara ”det finns inte”. Det betecknar en djupare och mer grundläggande existens eller ett djupare tillstånd, som föregår varat och som våra vardagliga sinnen har svårt att uppfatta.

Det som inte kan namnges är himmelens och jordens källa; det som kan namnges är de tiotusen tingens moder … Dessa två är i grunden detsamma, men när de träder fram får de olika namn.

(Daodejing, kapitel 1)

I Västerlandet utkom en samling träsnitt som i bilder och kommentarer framställde Bibelns viktigaste händelser: början på universums skapelse, världens första dag och så vidare. Den framställdes i Nürnberg i Tyskland och kallas Nürnbergkrönikan (Nuremberg Chronicle); den första upplagan kom ut 1493. Samlingen börjar just med ett träsnitt av skapelsens första dag. Den framhäver, för den västerländska civilisationen, existensen hos det vara som skapats ur icke-varat, som är oordning. Den förkunnar att skapelsen börjar, från kaos (oordningen) till universum (ordningen). Med varats skapelse försvinner icke-varat, icke-existensen. Allt som finns genom skapelsen vilar därefter på en ”filosofi om det oföränderliga varat”.

Från och med 1400-talet, ungefär samtidigt som Nürnbergkrönikan utkom, började taoismen använda taiji-diagrammet, som rymmer den österländska synen på universum. Taiji-diagrammet utgår från wuji, som betyder icke-varat, och bildar taiji. Taiji delas i två delar, som betyder yin och yang. ⁴⁴ Taiji-diagrammets mönster togs i bruk på 1400-talet, men begreppet yin och yang som det rymmer beskrivs tydligt redan i Daodejing, två tusen år tidigare: ”De tiotusen tingen bär yin på ryggen och famnar yang” (Daodejing, kapitel 42). Denna syn på universum uttrycker principen om ett universum där allting harmonierar inom en ”förändringens filosofi som består av yin och yang”.

4) Hur rör sig universum: förändringens filosofi (變化論) mot varats filosofi (存在論)

Östern och Västerlandet placerar ”universums ursprung”, dess rot, på motsatta ställen. Östern har förstått världen som oupphörlig förändring och relation; Västerlandet har gripit den genom varats väsen och struktur. Med andra ord har Östern fäst sig vid att ”allt förändras”, medan Västerlandet har koncentrerat sig på ”det som finns”. Dessa tänkesätt kommer ur skillnaden mellan Östern och Västerlandet i frågan om universums ursprung, om varifrån universum kommer. Österns icke-vara (無) och Västerlandets vara (有): det är skillnaden mellan de universums ursprung som de har sett. Ur denna skillnad i ”universums ursprung” härleder Östern och Västerlandet olika ”universums principer”: Österns förändringens filosofi och Västerlandets varats filosofi.

I Östern, där tingen övergår från icke-varat till varat, har både icke-varat och varat ett värde. Förändringens filosofi mellan icke-varat och varat är kärnan. Västerlandet gör däremot en varats filosofi, som ger allt värde åt varat, åt existensen, till kärnan i sitt filosofiska tänkande. Det är skillnaden mellan en ”förändringens filosofi med icke-varat i centrum” och en ”varats filosofi med varat i centrum”. Östern uppfattar existensen som förändring, i flödet och i relationerna. Västerlandet ser existensen som fast substans och väsen.

Den västerländska filosofin utgår från en fråga om substansen, ”vad är varat?”, och handlingen förstås där som ett sätt att avslöja varats väsen. Tyngdpunkten ligger på individen, ett självständigt subjekt som bestämmer sitt handlande genom sina egna val och sin frihet. Därför sätts rationaliteten högt, handlingen bedöms efter logiska och etiska kriterier, och normerna formas i sökandet efter varats mening. Österns förändringens filosofi är ett filosofiskt tänkande om universum som står i kontrast till Västerlandets varats filosofi. Kärnan i den västerländska filosofin är varats filosofi, med den existens som börjar med Guds skapelse av himmel och jord. Varats filosofi betonar vikten av lagen, grundad på en oföränderlig mänsklig natur. Judendomens lag är den uppenbarelse som de judiska profeterna har fått av Gud, ”Guds ord” (Word of God). Det viktiga är att Gud, som ”det yttersta varat” (Ultimate Being), är den skapade existensens framträdande: varat (有) är allts början. I Västerlandets mänskliga angelägenheter har den tradition och den filosofi som sätter lagen högt, grundade på det avsiktliga handlandets tänkande, fortlevt oförändrade ända in i det moderna samhället. De uppfattade existensen som en ”fast substans” och mynnade ut i en metafysik som utforskar varats väsen och struktur. Östern kom att framhålla en dynamisk och sammanhållen världsbild, Västerlandet en statisk och analytisk.

I takt med att den västerländska civilisationen utvecklades tog denna tradition och filosofi en form som sätter Västerlandets lagar, institutioner och modeller högt. Låt oss upprepa det: denna filosofi vilar på en varats filosofi enligt vilken det som har skapats existerar för evigt. Därför tillmäter Västerlandet sina institutioner och modeller stor betydelse, eftersom det anser dem grundade på en evig varats filosofi; och eftersom dessa institutioner och modeller hänger samman med helheten sätter det dem högt och gör dem till medel för att sprida den västerländska civilisationen.

Förändringens filosofi är ett nyckelbegrepp för att förstå den österländska civilisationen, men för Västerlandet, som är försjunket i varats metafysik, är den ett svårfattligt begrepp. På engelska återges förändringens filosofi med transformationism och varats filosofi med ontology. ⁴⁵ Den österländska civilisationen har förstått universums förändring utifrån yi (易). Tecknet 易 betyder ”förändring”. Det kommer från ett piktogram som föreställer hur ödlans hudfärg skiftar, eller solens och månens återkommande växlingar. Begreppet förändringens filosofi har varit allmänt accepterat i Östern sedan 3000 f.Kr. Yijing (易經, Förvandlingarnas bok), som rymmer förändringens filosofi, är Kinas äldsta filosofiska klassiker; den påbörjades omkring 1000 f.Kr. och planterade förändringens filosofi i den taoistiska och den konfucianska filosofin.⁴⁶

Förändringen är en grundläggande egenskap hos verkligheten. Den förändringens filosofi som kvantmekaniken i den moderna fysiken förfäktar delar denna egenskap. Den står i kontrast till den klassiska fysikens varats filosofi, där självständiga substanser finns. Universums princip som Östern har sett den är en förändringens filosofi som går fram och tillbaka mellan icke-varat och varat. Det österländska tänkandet utgår inte från ett oföränderligt vara, utan från en förändringens filosofi där allt ständigt förändras. Förändringens filosofi vill förstå existensen inte som fast substans utan som relation och process. Analyserat utifrån förändringens filosofi betyder ”att finnas” just ”att förändras”.

I den västerländska kosmologin finns inget icke-vara: den blir en ”varats kosmologi”. Eftersom den koncentrerar sig enbart på varat beskrivs den filosofiskt som en varats filosofi. Parmenides hävdade: ”Varat är ofött och oförgängligt, helt, oföränderligt och fullbordat. Det var, det är och det kommer alltid att vara detsamma.” Han hävdade: ”Icke-varat kan varken sägas eller tänkas, och det finns inte. Man kan bara tänka det som finns.” Denna varats filosofi blev grunden för Platons och Aristoteles lära om det manifesterade och för deras metafysik. Kärnan i en västerländsk kosmologi som ”skapar varat” ligger i varat. Det vara som skapats ur kaos oordning behåller genom varats filosofi sina oföränderliga egenskaper intakta. ⁴⁷

Den västerländska varats filosofi stärktes i takt med att det filosofiska tänkandet förenades med den religiösa tron. I uppenbarelsereligionens tänkande utgör varats filosofi, enligt vilken det som Gud har skapat inte får förändras, grunden. Även när Västerlandet godtar förändringen lägger det vikt vid det oföränderliga elementet i förändringen och behandlar den fortfarande inom varats filosofis gränser. Det är Platons tes att det bakom verklighetens förändringar finns idéerna, oföränderliga väsen: en varats filosofi där förändringen är ett bifenomen och väsendet oföränderligt. Descartes tog upp detta tänkande på 1600-talet. Dessa tänkare byggde sina filosofiska system genom att behandla materien eller anden, oföränderliga substanser, som existensens grund. Varats filosofi och den metafysik som vilar på den är så viktiga i Västerlandet att Descartes kom att kallas den moderna filosofins fader.

Synsättet i Österns förändringens filosofi återspeglas oförändrat i Österns filosofiska system. Ingenstans i de österländska klassikerna finns begreppet skapare eller skapelse. Allt i universum och naturen fanns redan där och är inte frukten av en handling som skapelsen; genom att ständigt förändras frambringar det de fenomen vi ser. Ser man på det väldiga universum är allt där alltid i rörelse och förändring. Ingenting står någonsin stilla. Förändringen har inget mål, och man kan inte gripa dess kärna. Därför är förändringens filosofis beständighet i viss mening den grund som gör all förändring möjlig. Ur denna filosofi, ur universums förändring, föds just begreppet Dao, som följer förändringens lopp.

Österns förändringens filosofi söker förstå universum genom förhållandet mellan det som inte är (icke-varat) och det som är (varat). Icke-varat betyder inte en enkel frånvaro: det är den källa som gör varat möjligt. Icke-varat är skapelsens möjlighet, och varat är dess förverkligande. Universums ursprung är icke-varat, och icke-varat är inte tomhet utan en källa till potential och möjlighet. Universums lopp är icke-varats och varats rörelse; genom tillblivelse och förgängelse, uppgång och nedgång, yins och yangs förändringar kretsar universum oupphörligen mellan icke-varat och varat. Förändringens filosofi innebär att ”förändringen själv är universums princip”, och inte varat. Den lägger tyngdpunkten inte på ”förändringen hos de ting som finns”, utan på ”förändringen själv”, och inte alls på tingen. Ty genom att förändringen sker förändras också tingen.

Varats filosofi däremot har det existerande tinget i centrum. Tinget behåller sitt existensvärde oförändrat, oberoende av förändringen. Här bildar metafysiken, ontologin (ontology), teleologin (teleology) och den kunskapsteori (epistemology) som känner dem, kärnan i den västerländska filosofin. I det västerländska filosofiska systemet är varats motsats icke-existensen. Med ett sådant västcentrerat tänkande är en jämförelse mellan Östern och Västerlandet omöjlig. I en sådan jämförelse kan varats filosofi jämföras inte med icke-existensen, utan med förändringens filosofi: varats motstycke är inte icke-varat, utan ”förändringen mellan icke-varat och varat”. Till sist ställer förändringens filosofi och varats filosofi de två civilisationernas tänkande på helt olika filosofiska system. Det som Gud har skapat måste ha ett mål. Filosofiska system av metafysisk inriktning som ontologin, teleologin och kunskapsteorin kunde inte utvecklas i ett österländskt tänkande som har förändringens filosofi som sin kärna, och de är begrepp utan betydelse i den österländska filosofin.⁴⁸

Enligt förändringens filosofi är universum inte den fasta substans som varats filosofi förutsätter, utan en förändringsprocess. Universum och naturen är inte det mål eller det redskap som varats filosofi förutsätter, utan det som är av sig självt och som förändras i evighet enligt förändringens filosofi. I den moderna fysikens kvantmekanik blir vakuumets icke-vara ett rum av möjligheter som inte är tomt. I den klassiska fysiken betyder vakuumet ingenting: det är det tomma rum där en absolut materia och energi verkar. Därför är människans sanna visdom i Västerlandets varats filosofi det avsiktliga handlandet, som följer den skapelse som utgår från varat. I Östern däremot är människans sanna visdom icke-handlandet (無爲), som följer inte det föränderliga varat, utan ”icke-varat, varats källa”.

I Västerlandet framfördes förändringens filosofi av Herakleitos i Grekland. ”Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger” är hans berömda formulering om förändringen. Men hans förändringens filosofi trängdes undan av Parmenides filosofi, som Västerlandets lära om det manifesterade följde efter Sokrates, och försvann. I Västerlandet var det först på 1900-talet som filosofer som Whitehead förfäktade en förändringens filosofi.⁴⁹ Han hävdade att universum är summan av oupphörliga processer av skapande och formande, en följd av händelser, utan någon fast substans. Förändringens filosofi har dynamiken, verklighetens väsen, i centrum: tillblivelse, förgängelse, växelverkan. Tingen definieras därför inte som självständiga substanser, utan inom ”processer” eller ”relationer”.

Den österländska filosofin tolkar de två grundprinciperna, varat och icke-varat, inte som självständigt existerande, utan som komplementära och stadda i förändring. Därför utvecklades inget intresse för en filosofi om det oföränderliga varat, eller resonemang kring den, i den österländska civilisationen. Österns förändringens filosofi förklarar varför Västerlandets ontologi och kunskapsteori inte utvecklades i den österländska filosofins historia. I stället utvecklade Östern filosofin om shi (勢), som går ut på att gripa och utnyttja det dolda förloppet i förändringen, filosofin om shu (術), grundad på människans natur, och en etisk hållning som sätter etiken (倫理) över lagen. I centrum för den österländska civilisationen står det filosofiska systemet av shi (勢), shu (術) och en lag (法) som sätter etiken främst, liksom den praktiska politiska etik och politiska ekonomi som vilar på det. Ett filosofiskt system med en lag som sätter etiken främst, med shi och shu, kunde inte utvecklas i ett västerländskt tänkande grundat på varats filosofi.

Fram till omkring 1000 f.Kr. använde den österländska civilisationen, liksom Västerlandet, begreppet gangrou (剛柔, det hårda och det mjuka) och värderade hårdheten högre än mjukheten. Men efter omkring 1000 f.Kr. blir en tendens att sätta mjukheten före hårdheten tydlig. Denna period markerar den vändpunkt då läran om yin och yang ersatte läran om det hårda och det mjuka och blev den österländska civilisationens viktigaste tänkande.⁵⁰ Beviset finns i Yijing: fram till omkring 1000 f.Kr. använde den läran om det hårda och det mjuka, och efter den tiden ersattes den av läran om yin och yang. Denna förändring i tänkandet kommer till uttryck i de grundläggande värdena i taoismen och konfucianismen, som representerar den österländska filosofin. Taoismen och konfucianismen framhöll mildheten, mjukheten, måttfullheten och självodlingen.

En jämförelse mellan Österns och Västerlandets civilisationer avslöjar ett intressant faktum. Man bör lägga märke till att den tid då läran om det hårda och det mjuka i den österländska civilisationen ersattes av läran om yin och yang är nästan densamma som den då polyteismen i den västerländska civilisationen ersattes av monoteismen. Medan polyteismen svepte över större delen av Västerlandet och Mellanöstern framträdde monoteismen i Egypten, Persien och Judeen. Man kan förlägga denna tid till omkring 1000 f.Kr. Efter denna tid spreds läran om yin och yang i Östern i stället för läran om det hårda och det mjuka, och monoteismen i Västerlandet i stället för polyteismen.

Yijing (易經) mot oraklet (神託): Yijing lever i det österländska tänkandet genom taoismen och konfucianismen

I årtusenden har Yijing och oraklet i Österns och Västerlandets historia tjänat till att utforska framtiden i avgörande ögonblick. I sättet att använda Yijing och oraklet framträder skillnaden mellan Österns förändringens filosofi och Västerlandets varats filosofi. Ordet 神託, som betecknar oraklet, betyder att en gud (神) besvarar människornas frågor genom att låna (託) en människokropp. En mellanhand träder fram mellan Gud och människan. Prästinnan som levde i templet och förmedlade oraklets svar spelade en roll som liknade profetens i uppenbarelsereligionen. Eftersom framtiden har bestämts av Gud, ett transcendent väsen, gäller det att genom mellanhanden få veta den i förväg. Guds beslut bär på en stark övertygande kraft: människan måste följa det. Därför är en psykologi som går ut på att be en absolut Gud om kraft inbyggd i människans natur.

Men orakelns tidsålder, då människorna trodde på underverk och på logiken att Gud ingriper direkt i människans angelägenheter, försvann in i historien med vetenskapens framsteg. De tankesystem som sprang ur Västerlandets upplysning, deism och rationalism gjorde det västerländska oraklet till en kvarleva från den grekiska och romerska antiken. Men Österns Yijing, eller åtminstone dess förändringens filosofi, är fortfarande lika användbart i kärnan av det österländska tänkandet. Det beror framför allt på att förändringens filosofi i Yijing, i enlighet med den synkretism (syncretism) som kännetecknar den österländska civilisationen, återspeglas oförändrad i taoismens och konfucianismens filosofiska system. Taoismens tänkande om icke-handlandet och konfucianismens tänkande om den ledande hänger samman med förändringens filosofi i Yijing.

Tänkandet i Yijing vilar på förändringens filosofi: människans framtid är inte redan bestämd, utan flyter fram genom växelverkan mellan naturen och människan. Det viktiga är att människan griper detta förlopp för att påverka framtidens förlopp. Det västerländska oraklet fungerar enligt determinismen, men valen i Yijing verkar inom ramen för en förändringens filosofi som inbegriper människans val:

Varje mänsklig situation beror på om människan handlar gott eller ont. Yijing har till uppgift att hjälpa människan att välja att handla gott. Yijing är därför av ett helt annat slag än den spådom som förutsäger framtiden ⁵¹

Yijing går utöver karaktären av en spådomsbok som bara förutsäger framtiden och förmedlar himlens beslut till människan som ett redan givet öde.⁵² Det som Yijing erbjuder människan är inte bara ett program, ”framtiden kommer att bli så här”, utan ett utrymme för val: ”vad ska jag göra?”. Därför värderas människans roll i Österns Yijing, till skillnad från Västerlandets orakel. De tre linjerna i trigrammen i Yijing placerar himlen, jorden och i deras mitt människans roll. Man måste noga iaktta himlens tid och jordens beskaffenhet, men inom denna ram ska människan finna den roll som passar henne bäst och fullgöra den, och på så sätt avgöra och forma sitt eget öde.

Enligt Yijing svarar mot varje situation en handling för människan. I varje given situation finns den rätta handlingen och den felaktiga som möjliga val. Yijing är ingen enkel profetie- eller spådomsbok, utan en filosofisk bok som rymmer visdom och etik. ”Du får varken avstå från spådomen eller tro helt på den. Men rådfråga den alltid” (kung Sejongs påbud till befälhavaren för fälttåget i norr, enligt Joseondynastins annaler). Den rätta handlingen ger lycka; den felaktiga ger olycka.

Vilken är då den rätta handling som passar varje given situation? Att ta reda på det är vad människan måste avgöra i den situation hon befinner sig i. Yijing betonar att om människan handlar så tidigt som möjligt, i början av en ständigt föränderlig situation, kan hennes handling få större inflytande på framtiden. Yijing har en stark etisk sida och är avsett att användas som visdom för att bana sig väg genom situationerna.

Många betraktar vagt Yijing som en spådomsbok, eller som en av Österns mystiska forntida skrifter.⁵³ Men Yijing väger så tungt i den österländska kulturen att det fastställer den österländska synen på universum och på förhållandet mellan naturen och människan.

I den österländska kulturen har Yijing genom århundraden av växelverkan med taoismen, konfucianismen och andra lagt sin filosofi som grund för det österländska tänkandet. När kommentarerna till Yijing formades och fullbordades under Vår- och höstperioden och De stridande staternas period knöts en djup relation av tankeutbyte mellan Yijing, taoismen och konfucianismen. När taoistiska och konfucianska lärda studerade och tolkade Zhouyi tog de upp den filosofi och den inriktning som var inbyggd i verket i sitt eget tänkande och vidareutvecklade dem. Genom detta utbyte utvecklade Zhouyi, via taoismen och konfucianismen, det tankesystem som fanns i det äldre Yijing, och genom sina kommentarer tog det dessutom upp tankar som påverkats av taoismen och konfucianismen: synen på naturen, synen på etiken, den politiska filosofin. På grund av det djupa inflytande som Yijing har haft på taoismen och konfucianismen lever dess inflytande fortfarande kvar i länderna inom det taoistisk-konfucianska kulturområdet.

Det råder inget tvivel om att Yijing är en av världens viktigaste böcker … Det är den viktigaste och mest meningsfulla bok som rymmer tre tusen år av Kinas kulturhistoria. Hela Kinas kulturhistoria har inspirerats av denna bok eller har påverkat tolkningen av den. Därför rymmer Yijing en visdom som slipats under årtusenden. Det är naturligt att konfucianismen och taoismen, i centrum för den kinesiska filosofin, båda vilar på filosofin i Yijing. ⁵⁴

Det viktigaste i detta perspektiv är att den naturalistiska synen på universum och förändringens filosofi som är inbyggda i Yijing förenas till en helhet med den etiska, politiska och ekonomiska filosofi som är inbyggd i det taoistiska och konfucianska tänkandet. Det betyder att Österns etik, politik och filosofi har formats på naturens grund och kring naturen. Betydelsen av detta filosofiska system återspeglas i Koreas, Japans och Vietnams filosofiska system. Det symboliseras till och med i deras nationsflaggor (國旗).⁵⁵

Tesen att man ska bygga en filosofisk grund med naturen i centrum förfäktades i Västerlandet två tusen år senare, i början av upplysningstiden, av Bacon, Spinoza och andra. Det blev möjligt i takt med att Västerlandet frigjorde sig från uppenbarelsereligionens tradition. För att betona naturens betydelse för filosofin förklarade Bacon: ”Människans förstånd uppstår endast ur eftertanke om naturen och iakttagelse av den sanning som naturen visar. Utöver detta kan människan varken veta något eller göra något.” Spinoza gick längre och förklarade att ”Gud är detsamma som naturen”.

Det filosofiska sambandet mellan Yijing, taoismen och konfucianismen visar sig i att det filosofiska system om universum och människans angelägenheter som finns i Yijing återspeglas oförändrat i taoismens tänkande om icke-handlandet och i konfucianismens tänkande om den ledande. Kärnan i konfucianismens tänkande om den ledande är etikens betydelse. Dess utgångspunkt är att etiken måste gå före lagen. Samtidigt vilar taoismens tänkande om icke-handlandet, i kontrast till Västerlandets tänkande om det avsiktliga handlandet, på förändringens filosofi i Yijing. Eftersom Dao är evigt och oföränderligt och inte tillhör någon, ger det etiken en absolut karaktär, men gör samtidigt att ingen kan påstå sig hävda eller ha upptäckt en absolut etik. Konfucianismen betonar denna sida av etiken, som skiljer sig starkt från Västerlandets religiösa dogm. Konfucius framhöll: ”I fråga om ren (仁) viker man inte ens för sin lärare” (Samtalen 15:35), och Mencius förklarade: ”Om man tror på allt som står i Shujing (書經) vore det bättre att inte ha Shujing alls” (Mengzi 7, ”Jin xin, andra delen”, 盡心章句下). Kristendomen däremot gör sin hållning till lagens betydelse tydlig genom en uttrycklig lag: ”Guds lag är tvåfaldig. Den första är att tillbe Gud, den andra att älska sin nästa som sig själv” (Mark 12:30–31, Matt 22:36–40). Det betyder just att Österns och Västerlandets civilisationer har formats kring etiken respektive kring lagen.

Skillnaden mellan etik och lag kommer just ur den grundläggande skillnaden mellan Österns och Västerlandets civilisationer: Dao och Gud, det vill säga det omanifesterade och det manifesterade. Taoismen vidareutvecklade det tänkande om universum, etiken och människans natur som var inbyggt i Yijing och byggde upp ett samlat tankesystem om förhållandet mellan människan och naturen, grundat på naturen. Genom att överlåta reflektionen över förhållandet mellan naturen och människan åt läran om yin och yang i Yijing och åt taoismens daotänkande kunde konfucianismen koncentrera sig på etiken och det politiska tänkandet. Yijing började som en spådomsbok, men tack vare strävan att vidga och fördjupa den till ett filosofiskt verk och ett tankeverk, som i Den stora kommentaren (繫辭傳), bevarar den tillsammans med Daodejing och Samtalen Österns visdom på ett kosmologiskt plan. Jämför man den med Västerlandets uppenbarelsereligioner, som har sin bakgrund i en liknande tid, känner man skillnaden mellan Österns och Västerlandets civilisationer. Jämfört med judendomens och kristendomens heliga skrifter, som vilar på stränga lagar givna av Gud, ger den tillfälle att närma sig kärnan i en österländsk civilisation som, med etiken som bakgrund, banar sig väg genom livet med egna krafter.

Yijing grundar sig inte på gott och ont, utan på begreppet yin och yang. I en värld som ständigt förändras kan varken en filosofi om det eviga varat eller en lära om gott och ont tillämpas. Begreppet yin och yang är inte statiskt utan dynamiskt. Yin bär yangs frö, och yang bär yins. De två har helt enkelt egenskapen att förändras genom att komplettera varandra. Så framhåller yi inte den ”jagcentrering” som grundar sig på varats filosofi, utan läran om yin och yangs ”relationscentrering”. Detta filosofiska förhållningssätt utgör grunden för den österländska civilisationens tänkande.

Det ursprungliga Yijing fanns, förändrades och utvecklades under mer än två tusen år före Vår- och höstperioden och De stridande staternas period, innan taoismen och konfucianismen uppstod, och bildade en stor grundval för det österländska tänkandet. Det vet vi genom den anekdot som Konfucius lämnade efter sig, ”läderremmarna gick av tre gånger” (韋編三絶): Konfucius läste Yijing så flitigt att läderremmarna som höll samman dess bambustickor gick av tre gånger. Man bör lägga märke till att hexagrammen och linjerna som utgör grunden i Yijing länge användes som tecken och symboler innan skriften uppfanns. Det betyder att Yijing redan i den österländska civilisationens början hade fastställt och befäst grunden och inriktningen för det österländska tänkandet och dess begrepp. Med andra ord var den filosofi som tolkar alla tings förändring genom de hårda och mjuka linjerna, det vill säga genom läran om yin och yang, och den syn på naturen som är inbyggd i den, redan etablerade genom Yijing.

Yijing är så djupt förbundet med konfucianismen att det under den tid då de konfucianska lärda dominerade ofta ingick bland ämnena i ämbetsmannaexamen. Därför blev Yijing en av de konfucianska klassikerna och har en viktig plats i konfucianismen. Visserligen nämner Daodejing, till skillnad från Samtalen, inte Yijing direkt, men många ställen här och var i Daodejing återspeglar de tankar som finns i Yijing. Också taoismen är så djupt förbunden med Yijing att den till slut tog taiji-diagrammet, som härstammar från Yijing, som sin symbol. Till sist fungerar Yijing som den gemensamma källan till synen på universum, läran om människans natur och etiken för konfucianismen och taoismen, den österländska civilisationens två stora bergskedjor.

Här är tidpunkten för handlingen viktig. Att söka ”icke-handlandets val” speglar ett strategiskt val: att minska onödig möda genom att handla på lämpligt sätt redan i det första skedet. Det följer en filosofi som går ut på att förutse framtiden och, genom en tidig handling grundad på denna förutsägelse, låta resultatet framträda naturligt, genom icke-handlande. Detta tillvägagångssätt syftar till att minimera onödigt slöseri med energi och att koncentrera sig på effektivitet och på att nå målet.

Yijing har till syfte att hjälpa en att iaktta förändringsprocessen och ingripa så tidigt som möjligt. Det första skedet är avgörande. Ju tidigare man ingriper i en föränderlig situation, desto lättare är det att behärska förloppet. Att ingripa sent är fruktlöst, eftersom allt redan är avgjort och man inte längre kan ändra resultatet vad man än gör ⁵⁶

Yijing väckte också uppmärksamhet i Västerlandet. I början av 1700-talet, under upplysningstiden, förstod Leibniz det tänkande som Yijing rymmer; 1835 utkom i Tyskland jesuitpatern Régis latinska Yijing; och senare studerade Carl Jung Yijing intensivt och visade stort intresse för det. Leibniz bedömde att Yijing och Österns lära om yin och yang ger människan praktiska och etiska anvisningar med hjälp av ett teckensystem grundat på naturen; när han såg hexagrammen i Zhouyi förband han dem med det binära talsystemet och tillämpade dem på den västerländska matematiken. Yinlinjen (--) kan motsvara 0 och yanglinjen (─) 1. Det sägs att han inspirerades av Yijing när han utvecklade det binära talsystem som är datorernas centrala mekanism.⁵⁷