I början av sin evolution greps mänskligheten av förundran inför en andlig förmåga utan motstycke. De döda visade sig i drömmar, och man fick mystiska uppenbarelser. Hur skulle man hantera dessa andliga fenomen, som en levande varelse för första gången upplevde på jorden? Hur skulle man se på de andliga fenomenen? Hur skulle man se på förhållandet mellan de två, sinnet och kroppen, själen och köttet, anden och kroppen? Det är i sina läror om människans natur som Österns och Västerlandets civilisationer skiljer sig åt vid källan. Östern tolkar de två som harmonin mellan sinne och kropp (心身); Västerlandet som kampen mellan ande och kött (靈肉). Här börjar Österns och Västerlandets svar på frågan: vilka är vi?
Västerlandet, som behandlar anden och instinkten som skilda väsen och koncentrerar sig på anden, ger anden olika namn: själen, anden, förnuftet. Själen användes mest under antiken och är förbunden med religionen. Man anser att själen överlever döden och är förenad med Gud. Termen anden användes främst av medeltidens teocentrism (神本主義). Termen förnuftet användes främst av den moderna västerländska rationalismen. Ibland begränsar man förnuftet till en del av anden, den del som tänker logiskt, en del av en större ande. Östern är inte van vid sådana uppdelningar. I Östern, som inte intresserar sig mycket för uppenbarelsereligion och metafysik, behövs sådana åtskillnader inte ens. I Östern, där läran om människans natur vilar på komplementariteten mellan ande och kropp, talar man om sinne och kropp (心身), ett uttryck som omfattar alltihop. I denna bok, som analyserar Österns och Västerlandets civilisationer, behandlas själen, anden och förnuftet som ett och detsamma. De kommer nämligen alla från neocortex. Att gå in i neocortex för att analysera själen, anden och förnuftet är inte denna boks syfte.
Västerlandet behövde på grund av sina geopolitiska villkor anstränga sig mycket mer än Östern för att bevara sig självt. Det kom att dyrka anden och sluta sig samman kring den. Den västerländska civilisationen skiljer anden från instinkten och behandlar anden som ett särskilt väsen. Granskar man den västerländska civilisationen ser man att den i början framställde andens existens genom kotten och själens öga och dyrkade dem. Denna grund började läggas i den grekisk-romerska civilisationen. Sedan förenades anddyrkan med religionen, och Västerlandet genomlevde medeltidens mörka tidsålder, med teocentrismen i civilisationens centrum.163 Under den moderna tiden utvecklades anddyrkan i rationalismen till ett filosofiskt system med förnuftet i centrum. Till sist blev anddyrkan under årtusenden kärnan i den västerländska civilisationens filosofiska system.
I en civilisation som dyrkar anden uppstår en konflikt mellan instinkten och anden: människan kan inte bevara sin helhet och blir alienerad (alienated). Och för att övervinna denna alienationskänsla, eller för att bevisa andens övernaturlighet, måste hon skapa ett övernaturligt väsen och identifiera (identify) anden med det. Hon skapar en Gud som liknar människan men är övernaturlig. När Gud väl är skapad räcker det att överlåta åt Gud, ett transcendent väsen, ansträngningen att förklara de andliga fenomenen. Som Fromm säger: ”teologin mynnar ut i mysticism”, och som också Feuerbach påpekar: ”för människan är Gud hennes egen ande, hennes själ”. 164 När anden förenas med Gud behandlas kroppen som materia, och åtskillnaden mellan ande och kött blir tydlig. När naturen betraktas som materia uppstår den motsättande uppdelningen mellan människan och naturen (dichotomy), samtidigt med den mellan Gud och naturen.
När man rationellt, ur filosofisk synvinkel, behandlar en övernaturlig ande står man vid metafysikens ursprung. Man hamnar i den labyrint som består i att man måste förklara i grunden irrationella andliga fenomen rationellt, och detta oändliga och ovetbara sökande måste till slut överges halvvägs: det tar sig uttryck i att ett monster föds, den ”rationelle Guden”. Människan tar Guds plats. Det är vägen från Parmenides ande till Hegels absoluta ande. I den västerländska civilisationen efter renässansen förnimmer man sanningen att ”religionen är massornas metafysik, och metafysiken filosofernas religion”. Den ande som religionen förkunnar övergår i Västerlandet i den moderna rationalismen och därefter i 1900-talets ideologiska tidsålder.165
Här ligger den västerländska filosofins förvirring under 1900-talet. På den mark där medeltidens teologi och den moderna tidens metafysik har fallit står bara vetenskapen kvar. Västerlandet måste på nytt bygga en filosofisk grund som vetenskapen kan stödja sig på. Man kan inte sätta mänsklighetens framtid på den vetenskap som Västerlandet har utvecklat, eller på artificiell intelligens (AI), den industriella revolutionens ättling. För att utveckla ett sunt filosofiskt system måste Västerlandet välja ett nytt förhållningssätt till människans natur.
Östern uppfattar de andliga fenomenen som en förmåga som människan äger, betraktar dem som naturliga och ser dem som en del av naturfenomenen. Tankarna om enheten av ande och kropp och läran om li och qi vilar på detta. Det finns heller ingen tendens att knyta dem till en religion eller metafysik som skulle stödja sig på en avskild ande. Man koncentrerar sig på en sund etik, politik och politisk ekonomi. I den österländska civilisationen harmonierar anden med instinkten och har till uppgift att förbinda människan och naturen. I Östern förbinder daofilosofin människan och naturen; konfucianismen förbinder människorna med varandra. Genom dessa band bevarar människan sin helhet (integrity) utan uppdelning. Som Goethe sade: ”Det är hela människan som känner naturen, och den levande människan är hela människan.”166 I den österländska civilisationen blir det möjligt att söka en hel mänsklig natur genom en naturlig lära om människans natur. Detta tänkande utgör den österländska civilisationens grund. Den västerländska läran om människans natur söker förbundet mellan Gud och människan, eller ett samhällsfördrag mellan människor grundat på människans natur. Lagar och institutioner blir viktiga. Den österländska läran om människans natur koncentrerar sig på karaktärsdaning genom var och ens egen strävan, inom ramen för den medfödda mänskliga naturen. Denna österländska lära om människans natur leder till utvecklingen av etiken och den politiska ekonomin.