Denna jämförelse mellan österländsk och västerländsk civilisation började med Öst och Väst (동양과 서양), utgiven av Jisik Sanup 1993. Därefter kom i USA Understanding the Rise of China år 2000 och East and West: Taoism vs Judaism år 2002. Boken om taoism och judendom utkom i polsk översättning i Polen 2015 och i kinesisk översättning i Kina 2017. Under sex år, från 2013 till 2019, höll författaren vid Graduate School of International Studies vid Yonseiuniversitetet en kurs med titeln ”Jämförande studier av österländsk och västerländsk civilisation” (A Study of Eastern and Western Civilizations). Studenter från Korea, Kina, övriga Östasien, Europa och USA deltog, och mycket av det vi diskuterade under lektionerna har fått plats i denna bok.
Mot slutet av sitt liv, på Tahiti 1897, gav Paul Gauguin en av sina målningar titeln ”Varifrån kommer vi? Vad är vi? Vart går vi?”. Bokens delar har liknande titlar: ”Varifrån kommer vi”, ”Vilka är vi” och ”Vart går vi”. De tre frågorna gäller mänsklighetens förflutna, nutid och framtid. Många svar har getts, men inget har bestått. Också denna bok är bara ett försök inför en fråga som saknar svar.
Varför Öst och Väst? Det är i jämförelsen mellan österländsk och västerländsk civilisation som jag har sökt svar på dessa frågor. Ända fram till den nya tiden, på 1400-talet, levde Östern och Västerlandet i skilda världar. Så länge det inte fanns något utbyte mellan de två civilisationerna var det meningslöst att jämföra dem. Sedan, i slutet av 1400-talet, fann Vasco da Gama en direkt sjöväg, och utbytet mellan Österns och Västerlandets civilisationer tog sin början. På 1600-talet satte Leibniz stora förhoppningar till den österländska civilisationen. Han såg de två civilisationerna som komplementära, med mycket att lära av varandra. Västerlandet, menade han, låg före i geometri och naturvetenskap, Östern i moralisk etik och i det politiska och sociala livet. Han föreställde sig en harmoni mellan Österns och Västerlandets civilisationer, där var och en skulle komplettera den andra. Hela mänskligheten skulle vinna på att Västerlandets vetenskapliga rationalitet förenades med Österns moraliska vishet, tänkte han.
Men efter den industriella revolutionen på 1700-talet, när Västerlandet kom att behärska världen, försvann denna positiva syn. Västerländska filosofer lade fram nya teorier och gick i spetsen för att ”nedvärdera” den österländska civilisationen. Hegel ”systematiserade” världens civilisationer efter hur långt deras ande hade utvecklats. Enligt hans filosofi hade den österländska civilisationen, med sin lägre andliga nivå, aldrig kommit ur världscivilisationens tidigaste stadium, medan den västerländska civilisationen, som satte anden och friheten främst, stod i täten. Många anslöt sig till Hegels historiefilosofi och underordnade sig hegelianismen (Hegelianism), en tankeriktning som placerade Östern under Västerlandet som civilisation.
I detta västcentrerade paradigm, som varade i omkring två eller tre sekler, inträffade ett undantag. I slutet av 1900-talet uppvisade Östasien en märklig ekonomisk utveckling som kunde mäta sig med Västerlandets. Därmed väcktes så småningom, i Västerlandet lika väl som i Östern, ett intresse för Östasiens civilisation och dess politiska och ekonomiska system. När Österns uppsving fortsätter under 2000-talet blir intresset för den österländska civilisationen allt större. Nu när jorden har blivit en enda värld har det blivit nödvändigt för framtiden att jämföra Österns och Västerlandets civilisationer.
Jämförelsen mellan österländsk och västerländsk civilisation stöter på många svårigheter. En stor berättelse väcker invändningar, tolkningar och motstridiga teorier. Många kan invända mot innehållet i denna bok att den alltför hårt delar upp och förenklar österländskt och västerländskt tänkande i två block. Ett sådant tillvägagångssätt kan tyckas förbise de två civilisationernas komplexitet och mångfald och inte i tillräcklig grad återge de debatter och förändringar som präglat var och en av dem. Man kan också invända att boken alltför lite förklarar hur de västerländska tankesystemen var frukten av strävanden att nå ideala mål. Kritiken att boken, för att förklara den grundläggande tankemässiga skillnaden mellan de två civilisationerna, stänger in den västerländska filosofins drag och begrepp i en bestämd ram för att sedan kritisera dem, är också befogad. Den dikotomiska förenklingen, den snäva tolkningen av begreppen, synen på människans natur, de västerländska institutionernas och de bakomliggande teoriernas begränsningar samt jämförelsen mellan uppenbarelsereligion och naturfilosofi kan anföras som bokens främsta svagheter.1
Ändå kan vi, trots dikotomins och förenklingens brister, inte fortsätta att undvika jämförelsen mellan österländsk och västerländsk civilisation. När vi tar oss an den måste vi lämna det hegelianska, västcentrerade synsättet. De två civilisationerna är i grunden olika: i sitt sätt att se på universum och naturen, i sina världsbilder och i sin tolkning av människans angelägenheter. Den hegelianska motsättningen begår misstaget att analysera den ena civilisationen från den andras ståndpunkt. Sedan den industriella revolutionen har världen levt i den västerländska expansionens tidsålder, och det var då dessa hegelianska teorier var på modet. Men 2000-talet är en tid då Östern och Västerlandet blandas som jämlikar. Det som behövs är inte den hegelianska motsättningen, utan en världsbild byggd på komplementaritet, som Leibniz.
Det finns många sätt att förklara de begrepp som representerar Österns och Västerlandets civilisationer. Den mest övertygande förklaringen är att se dem som uttryck för den självbevarelsedrift (self-preservation) med vilken människan har mött de geopolitiska miljöer där Östern och Västerlandet ligger, det vill säga att se dem som verkningar av den mänskliga natur vi alla har. Från denna utgångspunkt kan man säga att de två civilisationernas tänkande och filosofi visar oss två möjligheter hos de förmågor människan äger.
När vi fungerar som människor visar vi, beroende på situationen, ibland en österlännings drag och ibland en västerlännings.2
Om man ska nämna de två civilisationernas styrkor kan man framhålla Västerlandets företagsamhet och Österns öppenhet. Från den grekisk-romerska antiken till den moderna industriella revolutionen och världserövringens tidsålder har den västerländska civilisationen haft företagsamheten som sin styrka. Östern har genom sin öppenhet framgångsrikt skött relationerna mellan individer liksom mellan stater. Att inte tvinga på andra det som är ens eget och att inte dras in i religionskrig eller ideologiska krig: just den öppenheten är den österländska civilisationens styrka. Var och en av oss har både denna öppenhet och denna företagsamhet. Beroende på tiden och på sin egen situation använder människan båda dessa egenskaper. Låt oss nu se närmare på dem.