Västerlandets civilisation av anddyrkan (精神)

1) Anddyrkans civilisation börjar: kotten (Pine Cone) och själens öga (Eye of Soul)

I årtusenden har Västerlandet behandlat anden och instinkten var för sig och drivit en civilisation som dyrkar anden. I Grekland, Egypten och Mellanöstern ansåg man att hjärnans struktur framställde andens existens, och man uttryckte det i målningar och skulpturer. Man trodde att tallkottkörteln (Pineal gland) i hjärnans struktur, när man dissekerade människan, var andens eller själens konkreta form. ”Tallkottkörteln” är den anatomiska termen för en körtel formad som en kotte. Man lade märke till att ”kotten” (Pine cone) i naturen till formen mycket liknar tallkottkörteln. Därför satte man i Västerlandet och i de andra civilisationer som skapade uppenbarelsereligionerna stort värde på kotteformade skulpturer som liknade tallkottkörteln. Man ansåg att de framställde människans ”sinne, själ, ande, förnuft eller det förstånd hon fått av Gud”. Man antar också att kottens spiralstruktur, som rymmer Fibonaccis talföljd och det gyllene snittet, visade människan naturens ordning och förband henne med ett andligt sökande.

Detta fenomen var vitt utbrett i årtusenden i Mesopotamien, Egypten, Grekland, Rom och på senare tid i Västerlandet. Babylonierna avbildade sina gudar i skulpturer där guden håller en kotte i mitten: ”Tammuz” är en gud från Babylonien och Sumer som i sin högra hand håller en ”kotte” som framställer själen. Också den egyptiske guden Osiris spira har en kotte skulpterad i mitten, på den viktigaste platsen: på den egyptiske guden Osiris spira omger två ormar en ”kotte” som framställer själen. Den grekiske guden Hermes (densamme som den romerske guden Merkurius) lät också skulptera en kotte mitt på sin stav, liksom på Osiris skulptur: Hermes stav, ”caduceus” (Caduceus), är prydd med en kotte och två ormar. Också den grekiske guden Dionysos har en kotte skulpterad i spetsen av sin stav: Dionysos stav, ”thyrsos” (Thyrsus), har en kotte som symboliserar själen i spetsen.

I sin högra hand håller han en ”kotte” som framställer själen.

Två ormar omger en ”kotte” som framställer själen.

Den är prydd med en kotte och två ormar

En kotte, symbol för själen, pryder stavens spets

Det kulturella fenomen som består i att dyrka andens förmågor fortlevde oförändrat i den västerländska civilisationen från antiken till medeltiden och den moderna tiden. Under medeltiden kom den romerska kurian att pryda ingången till sin kyrka med en kotteskulptur: en väldig ”kotte” står vid ingången till Vatikanen i Rom.

Också i modern tid bär väggen på Whitehall Building i New York en skulptur av Hermes stav med en kotte i mitten: på den ”caduceus” som pryder Whitehall Building i New York är ”kotten”, det centrala elementet, tydligt skulpterad

”Kotten”, stavens centrala element, är tydligt skulpterad

Så tog tallkottkörteln (Pineal gland), som i årtusenden hade framträtt i civilisationens kärna i Västerlandet, Egypten och Mellanöstern i form av kotteskulpturen, ännu ett steg. Kotten kom till slut att framställas som ”det tredje ögat”. Skulpturer som anatomiskt troget återgav strukturen hos hjärnans tallkottkörtel blev mycket vanliga i Egypten och framställdes som ett ”öga”. I Egypten kallas det ”Ras öga” eller ”Horus öga”. Detta öga kallades sedan i Grekland ”det tredje ögat” eller ”själens öga” (Eye of Soul).

I Grekland kallades detta öga ”det tredje ögat” eller ”själens öga”

hos det limbiska systemets kotteformade tallkottkörtel (pineal gland).

Platon framställde ”Horus” öga som ”det tredje ögat”, det vill säga ”själens öga”. Han ansåg att man med det själens öga som ryms i anden kan se och uttrycka universums sanning.

Vi måste nu med själens öga se universums ljus, som genomtränger allting, och vända oss mot den eviga sanningen. ¹⁶⁷

Han utropade att man måste söka det eviga inte med kroppens öga, utan med själens öga, som är tiotusen gånger starkare. Han hävdade med eftertryck att bara själens öga når sanningen. Det är en filosofi som ger religiösa och metafysiska upptäckter en absolut karaktär.

Själens öga är värt mer än tiotusen kroppsliga ögon, ty det är genom det allena som man ser sanningen. ¹⁶⁸

Denna Mellanösterns och Västerlandets filosofi, enligt vilken kotten representerar anden, spreds vida och länge och påverkade också Indien och buddhismen. Därför är ett själens öga avbildat på pannan på skulpturerna av den indiske guden Shiva. En Gandharastaty av Buddha, utgrävd i Afghanistan, har ett ”tredje öga” på pannan. Under detta inflytande fick också de buddhistiska statyerna av Buddha ”själens öga” avbildat på pannan. Och Buddhas hår är skulpterat i täta lockar, i form av en kotte. I Buddhastatyerna, prydda med ”det tredje ögat” och en ”kotteformad frisyr”, ser vi den västerländska civilisationens inflytande.

Själens öga lyste med stor glans under Västerlandets andens tidsålder och även därefter. Mitt i bilden av den rättighetsförklaring som officiellt utfärdades i Frankrike 1789 är ”själens öga” (Eye of Soul), det vill säga det tredje ögat, avbildat. På baksidan av den dollarsedel som används i USA är det tredje ögat också avbildat i mitten, i form av Guds öga. Förenta staternas stora sigill, avbildat på baksidan av den amerikanska dollarsedeln: ”Guds öga” (Eye of Providence) pryder toppen av en pyramid.

”Själens öga” (Eye of Soul) är avbildat där.

”Guds öga” (Eye of Providence) pryder toppen av en pyramid.

Så etablerades, genom kotten och själens öga, grunden för det tänkande som dyrkar människans ande i den västerländska civilisationen under årtusenden av historia. Anddyrkan tar en ny form i den västerländska civilisationens moderna tid. Från anddyrkan genom bilder som kotten och det tredje ögat övergår man till ett sätt som går ut på att gå in i anden för att uttrycka den. Det är den ”metafysik” genom vilken den västerländska civilisationen sätter en ande som är skild från instinkten högt.

2) Anddyrkans civilisation breder ut sig: från bild till filosofiskt system

Ett typiskt exempel på en konstlad uppdelning och förklaring av människans natur är hållningen att förklara den genom att dela den i två: instinkten och anden (kroppen och anden, lidelsen och intellektet, det fysiologiska och det psykologiska, känslan och förnuftet, köttet och själen). I två tusen år har den västerländska civilisationen tagit denna åtskillnad för given och försökt se anden som ett självständigt fenomen i motsättning till kroppen. På frågan ”vilka är vi?” lägger den fram en lära om människans natur som en kamp mellan ande och kött. Under antiken ansåg Platon att själen strävar mot idévärlden, men att kroppen, bunden till sinnliga begär, hindrar själen. Medeltidens kristendom ansåg att anden är gudomlig och god och att kroppen, källan till begär och synd, står i motsättning till anden. I Västerlandet är Gud inte en naturgud, utan en rättvisans Gud, en god Gud: en produkt av anden. Och framför allt är han, som treenighetsläran tydligt visar, ett andligt väsen. Också människan, skapad till denne Guds avbild, behandlas som ett i grunden andligt väsen. I den moderna västerländska rationalismen hävdade Descartes andens betydelse inom en dualism som skiljer anden och kroppen åt som två separata substanser.

Antikens metafysik, medeltidens teocentrism, den moderna tidens rationalism

I den grekiska civilisationen före Sokrates hade begreppet ”jämvikt” mellan instinkten och anden en betydande plats. Det var en tid då andens universalisering och den skarpa åtskillnaden mellan anden och instinkten ännu inte fanns, en tid av jämvikt, då det apolliniska och det dionysiska höll varandra i schack. I den grekiska civilisationen är Apollon (Apollo) symbolen för förnuftet och anden. Dionysos (Dionysus) är symbolen för sinnena och instinkten. Anden och instinkten, det apolliniska och det dionysiska, stod mot varandra. Nietzsche beskriver detta läge:

Genom den grekiska konstens två gudar, Apollon och Dionysos, får vi veta att det i den grekiska världen fanns en häftig motsättning, till ursprung som till mål, mellan den bildande konsten, den apolliniska, och musikens icke-bildande konst, den dionysiska … De framträdde förenade till ett, och ur denna förening föddes en konst som på en gång var apollinisk och dionysisk: den attiska tragedin.¹⁶⁹

Det var de tre filosoferna Sokrates, Platon och Aristoteles som avgörande bröt denna motsättning. De förfäktade metafysiken: anden är människans natur, kroppen är materia och har inget värde. De hävdade att all mänsklig strävan måste utforska den ande som är skild från kroppen och genom den nå den eviga sanningen. Anddyrkans tradition fortsatte i den grekiska civilisationen och i Medelhavsvärlden, men det var de som gjorde den till filosofi. De ansåg att endast grekerna ägde den ande eller själ som Gud ger. Sin tanke om själsdyrkan hade de från Pythagoras. De framställde också anden som människans väsen och tog därmed upp Parmenides tanke: ”sinnena bedrar, endast anden känner sanningen”. Särskilt med Aristoteles kallade de studiet av anden för metafysik och höll det för filosofins kärna. De nedvärderade människans instinkt och analyserade den som identisk med djurens instinkt. De förenade Pythagoras tänkande om själsdyrkan med Parmenides tänkande om anddyrkan, likställde själen och anden och utövade ett avgörande inflytande på spridningen av anddyrkans filosofi i den västerländska civilisationen.

För dem var anden, det vill säga själen, det viktiga. Aristoteles i synnerhet såg barbarerna, som perserna, som djur utan själ. Därför hävdade han att de alla borde göras till slavar. Den motsättningens dualism som skiljer instinkten och anden åt gick genom Sokrates och Platon och fullbordades med Aristoteles. Ur varats filosofis synvinkel ansåg han att skillnaderna i själ och ande mellan greker och barbarer, män och kvinnor, var eviga. Han var en stor filosof, men han lade grunden till ras- och könsdiskrimineringen. Aristoteles har lämnat följande rader i sin Politiken (Politics):

Hos barbarerna har kvinnan och slaven samma ställning. Det beror på att det hos dem inte finns någon naturlig ledare: de bildar bara en gemenskap av slavar, män och kvinnor. Därav diktarnas ord: ”Det är rätt att grekerna härskar över barbarerna”, som om barbar och slav av naturen vore ett och detsamma. ¹⁷⁰

Människans underkastelse under gudarna, det vill säga människans lydnad inför ödet, som framträder i den grekiska tragedin före Sokrates, liknar den harmoni mellan naturen och människan som framträder i den österländska civilisationen. Och liksom den österländska poesin uttrycker harmonin mellan människan och naturen betonar den hellenistiska skulpturen harmonin mellan anden och instinkten. I denna mening hade den grekiska kulturen före Sokrates karaktären av en den gyllene medelvägens kultur, som kallas sophrosyne (Sophrosyne). Denna medelväg, detta jämviktstillstånd, återfinns överallt i den grekiska kulturen före Sokrates. Grekerna hade en religion, inte en monoteism utan en polyteism, där många gudar höll varandra i schack och fann jämvikt. Och alla gudar, Zeus inräknad, hade som sitt öde att vara underkastade ödet.

I den grekiska mytologin var ”ödesgudinnorna” (God of Destiny) tre gudinnor som kallades ”moirerna” (Moirai, The Fates). Även de odödliga gudarna, Zeus inräknad, måste underkasta sig deras domar. Ödet utgjorde en motvikt till gudarnas odödlighet. Och den metafysiska hållning som ville hävda andens absoluthet, uttryckt av en grupp inom den eleatiska skolan med Parmenides i spetsen, hölls i schack och balanserades av grekernas sätt att uppfostra, som gav kroppsövningarna stort utrymme. Denna grekiska jämvikt utgör temat i den grekiska tragedin, vars ämne är motståndet mot ödet och gudarnas straff.

Denna grekiska humanism utgör temat i den grekiska tragedin, vars ämne är människans motstånd mot ödet och gudarnas straff. Också Aischylos (Aeschylus) tragedier håller jämvikten mellan människans motstånd mot ödet och det gudomliga straffet, men redan blåste vinden åt människans motstånds håll. Denna instabila jämvikt framträder med extrem spänning hos Sokrates. Mellan de extrema hållningarna ”det oupphörliga frågandet” och ”man kan ingenting veta” når den grekiska humanismens uttryck sin höjdpunkt. Men Sokrates är på en gång jämviktens slutpunkt och splittringens utgångspunkt. Att ställa ”oupphörliga frågor” och ändå alltid komma fram till slutsatsen att ”man kan ingenting veta” var bara möjligt för ”den visaste”, Sokrates. Den västerländska kulturhistorien efter Sokrates visar oss att det för andra människor var nästan omöjligt.

Den hellenistiska civilisationen började, genom att bryta upp harmonin och enheten mellan anden och instinkten, dissekera det andligas substans och outtröttligt utforska den, ge anden ett absolut värde. Till slut kom den att värdera kunskapen högre än visdomen. Den västerländska civilisationen efter Sokrates trodde på kunskapens absoluthet och gick upp i sökandet efter kunskap snarare än visdom. När anden och instinkten skildes åt, och det apolliniska och det dionysiska skildes åt, förstördes också den grekiska tragedin:

Låt oss betrakta räckvidden av de sokratiska maximerna: ”Dygden är vetande; man syndar bara av okunnighet; den dygdige är lycklig.” Dessa tre grundformer av optimism betyder tragedins död. ¹⁷¹

Den grekiska tragedins död betyder att den harmoni mellan instinkten och anden som den grekiska civilisationen åtnjöt förstördes. Förstörelsen av jämvikten mellan instinkt och ande var Sokrates, Platons och Aristoteles filosofis verk. Det var de som fick den västerländska civilisationen att överge den lära om det omanifesterade som Herakleitos och andra förfäktade och välja det manifesterade, som dyrkar anden. Det manifesterade behärskade den västerländska filosofins historia i nästan två tusen år, från Sokrates genom medeltiden och fram till renässansen.

Det beror på att den västerländska civilisationen hade antagit teorierna hos den grekiska civilisationens så kallade det manifesterades tänkare, betecknade med namnen Sokrates, Platon och Aristoteles, och stödde sig på religionens makt. I den grekiska civilisationen före Sokrates fanns en period på flera hundra år av jämvikt mellan Apollon och Dionysos. Under denna period hade det omanifesterades tänkare, som Herakleitos, lika stor betydelse som det manifesterades, eftersom den grekiska civilisationen var medveten om vikten av ”jämvikt” mellan anden och instinkten. De betonade den gyllene medelvägen och måttfullheten. Men redan på Sokrates tid hade tidsandan vänt Dionysos ryggen och ställt sig på Apollons sida.

Västerlandets dyrkan av förnuftet och anden är framför allt förbunden med religionen. Den har nämligen förbundit anden med Gud. Människan bär ”Guds avbild” (Imago Dei): ”Gud sade: Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss” (1 Mos 1:26). ”Gud är ande” (Joh 4:24). Det var naturligt att människan, skapad till Guds avbild, i Västerlandet behandlades som ett i grunden andligt väsen.

I Västerlandet betonades andens betydelse inte bara i religionen utan också inom det filosofiska område som metafysiken utgör. När Aristoteles definierade metafysiken behandlade han den som studiet av anden i motsats till materien. Metafysiken, den gren av filosofin som utforskar varats och verklighetens natur, delade han in i flera områden, som ontologin (ontology). Denna filosofiska tendens betraktades som det viktigaste området också i medeltidens religion, och även den moderna filosofin kom att betona andens betydelse. Leibniz (1646–1716), en modern västerländsk filosof som fick stort inflytande på rationalismen, uttryckte sin syn på den mänskliga andens storhet.

Det är ingenting märkligt i att människan kan känna världen. Hon bär nämligen världen inom sig och är själv en avbild av Gud i förminskad skala.¹⁷²

Det är början på rationalismen, där teocentrismen förskjuts till människans ande. Det nära förhållandet mellan Gud och människans ande spreds därmed ännu vidare i den västerländska civilisationen. Under medeltidens tusen år var det förbjudet att ge ut något annat än religiösa böcker. Skolastiken är en teocentrisk filosofi som bara studerade Bibeln och bara koncentrerade sig på religionen. Boccaccios Decamerone och Machiavellis Fursten, grundade på den tidiga renässansens humanism, blev viktiga därför att de var de första böcker som förebådade övergången från teocentrism till humanism. Också takfresken i Sixtinska kapellet, som renässansens store mästare Michelangelo lämnade efter sig, rymmer en bild av hur Gud blåser in anden i människan. Eftersom den romerska kurian då strängt förbjöd anatomiska framställningar av människokroppen använde han knepet att placera en mänsklig hjärna i bakgrunden bakom Gud, så att Gud befinner sig i hjärnan. I Michelangelos Adams skapelse, omkring 1510, överför Gud, mot bakgrund av en hjärna, anden till Adam: verket betonar andens betydelse i den västerländska civilisationen.

Den västerländska civilisationen behandlar de andliga fenomenen som övernaturliga. Den trodde att en övernaturlig Gud hade överlämnat en övernaturlig ande till människan. Anden har Gud gett bara åt människan, inte åt de andra djuren. Anden står i ett motsättningsförhållande till kroppen: ”De som lever efter köttet tänker på det som hör köttet till, men de som lever efter anden tänker på det som hör anden till. Köttets tänkande är död, men andens tänkande är liv och frid” (Rom 8:5–6). Åtskillnaden och motsättningen mellan anden och instinkten var inte bara en viktig lära i kristendomen: den grekisk-romerska filosofin godtog dem också. Det framgår tydligt av de ord som den romerske kejsaren Julianus (330–363) lämnade efter sig innan han dog: ”Jag har av filosofin lärt mig hur mycket viktigare själen är än instinkten. Att själen skiljs från kroppen i döden är inte något att sörja över, utan att glädjas åt.”¹⁷³

Tolkningen av människans natur som anddyrkan etablerades i den västerländska civilisationens kärna. Anddyrkans filosofi började med Greklands manifesterade, gick genom medeltidens religiösa tidsålder och Descartes metafysik i den moderna tiden och gick in i sin slutfas: 1900-talets ideologiska tidsålder. Under medeltidens religiösa tidsålder koncentrerade sig Västerlandet enbart på studiet av uppenbarelsereligionen: studiet av den ande som Gud ger människan. Medeltidens religionsfilosofi representeras av Augustinus på 300-talet, som strävade efter att ympa Platons filosofi på uppenbarelsereligionen. Skolastiken från 1000-talet och framåt, representerad av Thomas av Aquino, var ett försök att förbinda religionen med Aristoteles filosofi. Denna strävan att koncentrera sig på anden påverkade Descartes efter renässansen, och Descartes lade grunden till den moderna tidens metafysik, representerad av rationalismen. Han spelade rollen att ersätta medeltidens kristna ”ande” med en metafysisk ”ande”.

Bortom den av kristendomen behärskade medeltiden och renässansen genomgick Västerlandet på 1600- och 1700-talen en filosofisk förändring. Under denna period, som vi kallar upplysningen eller andens tidsålder, genomgick Västerlandet en ”upplysning” som befriade det från de dogmer som var knutna till religionen och Bibeln. Det handlade inte längre om att tro på det som står skrivet i Bibeln, som den geocentriska världsbilden, precis som det stod, utan om att granska det med den ande som människan har för att bedöma om det var sant eller falskt. Denna granskning stimulerades av det stora paradigmskifte där den geocentriska världsbilden ersattes av den heliocentriska tack vare astronomins utveckling i Västerlandet.

När en del av den absoluta sanningens sanningar som finns nedtecknade i Bibeln på så sätt ifrågasattes uppstod tvivel om Guds natur. Man kom särskilt till att undersöka om de sanningar, bud och lagar som profeterna förmedlade efter att ha mött Gud verkligen kom från Gud, eller från profeternas fantasi. De västerländska tänkarna etablerade därför ett nytt tänkande, deismen (理神論), enligt vilken Gud finns men inte ingriper i människans angelägenheter. Genom deismen befriade sig västerlänningarna från underverken, helvetet, Satan och annat.

Deisterna hävdade att det Guds ord som profeterna förmedlade inte är den absoluta sanningen, och att det är den mänskliga andens omdöme som är det rätta. De trodde att kunskapens källa inte är teocentrismen, utan att stödja sig på anden. Genom att öka tilliten till ett tänkande och en vetenskap som stöds av anden lade de grunden till den industriella revolutionen på 1700- och 1800-talen; de sökte en regeringsorganisation grundad inte på en kyrkas auktoritet, född ur förbundet med Gud, utan på en ny lära om människans natur; och de förespråkade åtskillnad mellan kyrka och stat. Upplysningens början inspirerades på 1600-talet av skrifter av Francis Bacon, René Descartes, Baruch Spinoza, Isaac Newton och andra.

Man måste dock lägga märke till att värderingen av andens förmågor i den västerländska civilisationen blev ännu starkare under andens tidsålder. Filosofiskt analyserat hade den västerländska civilisationen, när den gick genom andens tidsålder, två möjliga val framför sig. Västerlandet kunde följa en filosofi som förespråkar harmoni mellan anden och instinkten och sätta andens kraft på dess rätta plats; eller följa en filosofi om andens universalisering, bortse ännu mer från instinkten och öka andens kraft ännu mer. Västerlandet valde det senare: andens universaliserings väg, som betonar andens betydelse.

Eftersom denna dragning åt Apollons håll utgjorde den västerländska civilisationens grund var den period under renässansen då anden och instinkten levde sida vid sida kort, och strömmen stod redan på andeförmågans universaliserings sida. Mellan Descartes och Machiavelli, som båda mellan anden och instinkten rymde en del av sanningen och en ensidig syn, hyllades Descartes medan Machiavelli blev föremål för allmänt fördömande.

Västerlandets andehistoria från Descartes till Marx, som dominerade andens universaliserings tidsålder, kan schematiseras så här. Descartes: jag tänker, alltså finns jag (reason); Kant: det jag som inte tänker finns inte (pure reason); Hegel: den människa som inte tänker som jag finns inte (absolute reason); Marx: den människa som inte tänker som jag måste man i den politiska verkligheten (praxis) bevisa inte finns. Alla trodde de att den ande som de förfäktade hade ett absolut värde. Särskilt med Marx betonade hans historiska andes absoluta värde sin absoluthet ännu mer genom att kräva att motståndarna skulle undanröjas.

Marx såg denna värld i svart och vitt och betraktade ovillkorligen var och en som inte ställde sig på hans sida som fiende. Han visste klart på vilken sida han stod och var säker på att han skulle kämpa för dem och att de till slut skulle segra.¹⁷⁴

Från Descartes, som trodde att anden existerar separat i hjärnan, till Kant och Hegel, som förfäktade en plikttrogen moralisk deontologi, behärskades den västerländska filosofin av rationalisterna. Under deras inflytande spreds i Västerlandet en tid då man felaktigt trodde att det viktigaste hos människan är anden och att anden skapar allt. Ur läran om människans natur sett är det allvarligaste problem som de västerländska filosoferna har orsakat det kolossala misstaget att ”anden kan skapa det som inte finns i instinkten”. Denna tendens, skapad av de västerländska rationalisterna, mynnade ut i den ideologiska tidsålderns tragedier. Det finns i läran om människans natur en princip som man oavbrutet måste betona och godta: ”anden kan inte av sig själv skapa det som inte finns i instinkten”.

Med tiden avlägsnade sig de västerländska rationalisterna alltmer från instinkten och drev till det yttersta tendensen att förlita sig enbart på andens förmågor. Det är fenomenet ”andens absolutering” eller ”andeförmågornas absolutering”. Men ju större andens roll blir, desto mer gör instinkten naturligtvis uppror mot dessa andeförmågor. Mot den västerländska civilisationens allmänna tendens att förakta instinkten och bara söka anden kunde en reaktion inte utebli.

Professor Paglia uttrycker förhållandet mellan anden och instinkten som det för människan oundvikliga förhållandet mellan de anatomiska hjärnorna: den nya hjärnan och den gamla hjärnan. Det är en skarpsinnig syn att uttrycka det inte som ”Apollon, ordningen, mot Dionysos, oordningen”, utan som ”Apollon, ordningen, mot Dionysos, energin”. Instinkten är energin, kraftens källa; anden är den ordning som reglerar denna energi.

Kampen mellan Apollon och Dionysos är i hjärnan kampen mellan den nya hjärnan (the higher cortex) och den gamla hjärnan (the older limbic and reptilian brains). Konsten är till sist uttrycket för det dilemma som människan alltid bär på: dilemmat mellan ordningen, som Apollon uttrycker, och energin, som Dionysos uttrycker. ¹⁷⁵

Från Machiavelli till Nietzsche, via Hobbes och Schopenhauer, rymmer den västerländska filosofins historia filosofer som var trogna mot instinkten snarare än mot anden. Denna strömning, trogen mot instinkten snarare än mot anden som hos Machiavelli, är inte lika tydlig som den rationalistiska strömningen från Descartes till Marx, men man finner rikliga spår av den hos Schopenhauer och Nietzsche. Samtidigt gav Nietzsches filosofi, vare sig han ville det eller inte, ett avgörande teoretiskt stöd åt Mussolinis och Hitlers fascism. Hitler utvecklade fascismen under inflytanden som Nietzsches. Hitlerjugends valspråk var hämtat från Nietzsche: ”Det som inte dödar mig gör mig starkare” (What does not kill me makes me stronger).

Machiavelli, denna strömnings föregångare, begick misstaget att förlita sig alltför mycket på instinkten för att gripa människans natur, liksom Descartes begick misstaget att förlita sig alltför mycket på anden. Machiavellis allvarliga fel ligger inte i att han är omoralisk, utan i att han inte tog tillräcklig hänsyn till den moraliska faktorn i politiken. Machiavelli iakttog människans handlande ur en amoralisk (amoral) synvinkel. Människan har, tillsammans med det limbiska systemet (limbic system), också en neocortex (neocortex). Cesare Borgia, som genom list lät döda fyra legoknektsbefälhavare, begick ett allvarligt politiskt misstag.¹⁷⁶ Den moderna västerländska filosofins historia visar en förvrängning av läran om människans natur med anden i centrum och samtidigt, som en reaktion, en förvrängning med instinkten i centrum.

I denna mening var en filosofi som såg Västerlandets andliga kulturhistoria som andens utveckling, så som metafysikerna hävdade, en tid på modet. Men denna filosofi syftade inte till att gripa sanningen: den var tesen hos rationalister som lutade åt andens håll, och den rättfärdigade filosofiskt det läge som Västerlandet då befann sig i. Det ligger närmare verkligheten att uppfatta Västerlandets moderna historia inte som en utveckling av anden, utan som ett dialektiskt läge där ”den alienerade instinkten” gör uppror medan ”den alienerade anden” behåller initiativet.

Den alienerade instinktens strömning från Machiavelli till Hitler kan schematiseras så här: från Machiavellis rättfärdigande av ett liv som enbart siktar mot segern, utan moral (amoral), till Schopenhauers filosofi om viljan att leva (will to live), därefter till Nietzsches vilja till makt (will to power), för att till slut mynna ut i Hitlers filosofi om de starkas monopol på livsrummet (Lebensraum).

Andra världskrigets betydelse för den andliga kulturhistorien är att fascismens nederlag undanröjde kommunismens mäktigaste rival. Kommunismen rättfärdigades och prisades i vissa kretsar, medan fascismen drabbades av allas förbannelse och fördömande. Picasso förkunnade utan omsvep att hans känsla för kommunismen var ”som ett törstigt djurs som skyndar mot källan”, och den västerländska intelligentian efter kriget, behärskad av Sartre och andra, tillbringade årtiondena efter kriget i ett klimat där man måste ge sig ut för att vara vänster för att bli respekterad, och där man var stolt över det.¹⁷⁷

Och för att stå emot kommunismen, denna alienerade ande, återstår bara det sunda förnuftet hos icke-alienerade människor, den gyllene medelväg som de västerländska filosoferna inte tillmäter någon betydelse, och den klarsyn som Spinoza, Voltaire, Goethe, Lessing och andra har kunnat bevara mitt i den västerländska filosofihistoriens lidelse och kaos. Ser man på den västerländska filosofins historia efter renässansen kan man inte annat än instämma i orden att ”teologin är massornas metafysik, och metafysiken filosofernas teologi”.¹⁷⁸

Kritiken av anddyrkans civilisation: Voltaire, Nietzsche, Heidegger

Vissa tänkare har utan omsvep visat hur allvarligt det problem är som den västerländska civilisationens dragning åt en metafysisk filosofi utgör: Voltaire på 1700-talet, Nietzsche på 1800-talet och Heidegger på 1900-talet. Voltaire och Nietzsche påpekade de grundläggande problemen i teologin och metafysiken, som utgör stommen i den moderna västerländska civilisationens historia. Heidegger kritiserade ett västerländskt filosofiskt system som koncentrerade sig på anden och hävdade att man måste koncentrera sig på människans existens själv. De gick längre och stannade inte vid Västerlandets moderna historia, utan sökte orsaken till de problem som den västerländska civilisationen stod inför i Sokrates och Platons grekiska filosofi. De kritiserade deras lära om det manifesterade. När dessa tre tänkare påpekar metafysikens problem kritiserar de naturligtvis också Platon, som gjorde den till huvudfåran i den västerländska filosofins historia. Platon är den som, genom att kalla anden ”själens öga”, ledde anddyrkans civilisation till att behärska det västerländska filosofiska systemet.

Deras kritik når, genom teologin, metafysiken och det manifesterades grekiska tänkare, fram till problemet med människans natur. Visserligen hade Spinoza, redan före Voltaires och Nietzsches kritik av metafysiken, påpekat de västerländska rationalisternas problem genom att visa att instinkten och anden inte kan skiljas åt; men den västerländska civilisationen förde sin filosofi och civilisation i riktning mot att sätta andeförmågorna högst inom människans natur. Och den kom att försumma eller förakta instinkten. Med andra ord har den västerländska civilisationen sedan den moderna historien mynnat ut i problemet med en förvrängning av människans natur. Antropocentrismen (人間主義) har byggts på en filosofi som förvränger människans natur.

Den västerländska civilisationen har tagit emot det som gäller etiken från kristendomen och det som gäller kunskapen från den grekisk-romerska traditionen. Kristendomen är byggd på en varats filosofi som i förhållandena mellan människan och naturen, mellan människor och mellan anden och instinkten väljer åtskillnad snarare än harmoni. Den västerländska civilisationen tog emot en religion byggd på denna filosofi, och den tog också från den grekiska kulturen och tillägnade sig det som passade åtskillnaden snarare än harmonin och framsteget snarare än den gyllene medelvägen.

I den moderna historien kom Västerlandet att vörda den ”metafysiska sanningen” som medeltidens religiösa Gud. Denna västerländska civilisation kom att stödja sig på en filosofi som överskattar människans ande, det vill säga människans andeförmågor, och berusar sig på dem. Andens universalisering framkallade till slut en förvrängning av människans natur i läran om människans natur; och den filosof som bestämt uttryckte sitt motstånd mot detta fenomen var Voltaire.

Jag har kommit fram till att mer än någonsin förkasta alla mina tankar om metafysik. Jag har också kommit fram till att jag är ett svagt djur som går på en rörlig sand som ständigt sjunker undan under mig, och att ingenting vore galnare än att tro sig alltid ha rätt.¹⁷⁹

Voltaire talar så här om fåfängligheten i en metafysik som hävdar det absoluta, eller som håller det den hävdar för alltid riktigt:

Låt oss i slutet av nästan alla metafysiska böcker skriva de två ord som de romerska domarna använde när de inte var överens: non liquet, det är inte klart.¹⁸⁰

Feuerbach uttrycker samma syn på metafysiken. Han påpekar särskilt att det som metafysiken och teologin har gemensamt är det manifesterade: tanken att människan kan uttrycka det absoluta och tro fast på det som sanning. Han sade: ”Den som inte avstår från Hegels filosofi avstår inte från teologin.”¹⁸¹ I denna mening stannade metafysikerna, genom att eftersträva det manifesterade, på samma nivå som teologin, och man kan anse att de har hindrat utvecklingen av en sann filosofi.

Metafysiken är till sist bara ett slags teologi som så småningom har blivit oroad av att se filosofin upplösas och förenklas. ¹⁸²

Till sist kan den västerländska metafysiken efter renässansen, där människan uttrycker det absoluta och tror på det, i sin stora strömning ses som en fortsättning av medeltidens teologi. Dessa teologiska metafysiker sökte den metafysiska sanningen, lade fram en utopi och försökte driva människorna i den riktningen:

Tyskarna fann den utväg som gjorde det möjligt att återfinna det gamla ”idealet” och att åter förena ”idealet” och sanningen. Men det var till sist bara ett medel för att rättfärdiga rätten att förkasta vetenskapen och rätten att ljuga. Leibniz och Kant! De är de två som mest har förvanskat Västerlandets intellektuella hederlighet.¹⁸³

Det är i detta sammanhang som Nietzsche förklarade att man kan se ”både Leibniz och Kant” som ”teologer klädda i metafysikens skal”:

Kants framgång är bara en teologs framgång. Kant, som efterliknade Luther och Leibniz, spelade rollen av en broms för framsteget: ännu en träsko som slår den tyska stelhetens oharmoniska takt.¹⁸⁴

Försjunkna i sökandet efter en sanning som är oåtkomlig genom teologin eller metafysiken kvävde de oavbrutet livets vanliga glädjeämnen och gjorde livet mörkt och torftigt genom att bara framhålla plikter som ingen visste för vem eller för vad de fanns. Den gudsstat som Calvin grundade i Genève, det protestantiska samhälle som Luther målade upp och den värld som Cromwell för en tid förverkligade i England skiljer sig inte mycket från ett samhälle där den moraliska lag som Kant tänkte ut skulle förverkligas.

Vad förstör en människa snabbare än att arbeta, tänka och känna utan inre nödvändighet, utan djupt personligt val, utan glädje, som en pliktens automat? Det är själva receptet på dekadens, ja på idioti … Kant valde idiotin. Och den mannen var Goethes samtida! ¹⁸⁵

Denna västerländska civilisations negativa hållning till livet stämmer i grunden överens med den hållning som framträder i kristendomens lära om arvsynden. Det är naturligt att denna kristna lära starkt påverkades av Sokrates och Platon, som bland de grekiska filosoferna inte tillmätte livsglädjen något värde. Erkännandet av livsglädjen är ett av den österländska civilisationens viktiga drag. På denna punkt skiljer den sig starkt också från Indiens buddhism.

Den indiska buddhismen utgår från satsen ”livet är lidande”. Båda bortser från eller glömmer den livsglädje som den österländska civilisationen uttrycker. Men för människan ”är det livets naturliga ordning (生理) som är roten; det förvända (怪理) eller det sjukliga (病理) kan inte vara det”.¹⁸⁶ Om den österländska filosofin har tagit livets naturliga ordning (livet är glädje, joy) som rot, kan man säga att den västerländska filosofin har tagit det förvända (livet är synd, sin) och den indiska filosofin det sjukliga (livet är lidande, suffering).

I Samtalen, i kapitlet ”Xian jin” (先進), har den ”livsglädje” som värderas högre än militär seger, politisk bedrift eller förfädersdyrkan, den att ”i slutet av våren, när vårkläderna är färdiga, gå med fem eller sex vuxna män och sex eller sju pojkar och bada i floden Yi (沂水), svalka sig i vinden vid regnaltaret (舞雩) och vandra hem sjungande”¹⁸⁷, helt försvunnit ur den västerländska civilisationen. Samtalen, konfucianismens viktigaste bok, börjar sin första mening med ett uttryck för ”livsglädjen”: ”Att vänner kommer långväga ifrån, är inte det en lycka?” Konfucius sammanfattar: ”Den som känner det står efter den som älskar det; den som älskar det står efter den som gläds åt det”¹⁸⁸, och ”värderar förmågan att njuta av livet högre än kunskapen”.

Tendensen att ersätta livsglädjen med lidelse för plikten är tydlig i den medeltida kristendomen och i den moderna metafysiken i Västerlandet. Men roten till denna tendens finns i den grekiska civilisationen, i det manifesterade efter Sokrates. Den Sokrates som Platon skildrar ”gör en arg och får det att koka av harm”. Logiken är stringent, uttrycket storslaget och elegant; men som Voltaire sade finner man, när man kommer till sans ”vid hanens första gal, när spökena försvinner”, en mängd orimliga sofismer. I Sokrates försvarstal skildrar Platon Sokrates gripande död. Men tar man bort de vackra fraser och underliga formuleringar som alla Kinas vise, med Laozi och Konfucius i spetsen, var på sin vakt mot och avvisade, och behåller bara det väsentliga, kan Platons filosofi om döden och livet uttryckas så här: ”Döden är antingen bara en lång sömn, eller också leder den till ett annat liv. Alltså är en lång sömn något gott, och att komma till det andra livet och där möta de vise från förr som har kommit före oss och fortsätta trevliga samtal med dem är också något gott. Därför vet ingen vilket som är bäst, livet eller döden.” Ungefär så. Vilken väldig sofism!

Vart tog då livsglädjen vägen? Om Sokrates ansåg döden vara något så behagligt eller gott, borde han då inte vara likgiltig, ja tacksam, när man dödar honom? Sokrates tycks faktiskt ha tagit emot döden med lugn. När hans hustru Xanthippa utbrast: ”Att du ska dö så orättvist!”, ska Sokrates ha genmält, eller tröstat henne: ”Skulle du hellre vilja att jag dömdes till döden rättvist?” Platon säger ingenting om livsglädjen och tar ingen hänsyn till sorgen över att förlora den genom döden.

Också i den försokratiska grekiska myten om Sisyfos har Sisyfos fästhet vid livsglädjen, så stark att han till och med lurade Hades, underjordens kung, glömts bort; bara bilden av Sisyfos som trotsar det öde som dömer honom att rulla sin sten vördas i den västerländska civilisationen som en hjältebild. Sokrates är kanske den orubblige människa som grundade den optimism enligt vilken ett gränslöst framsteg är möjligt för människan. Men om framsteget bara är en fiktion är han kanske också den sofist som i framstegets namn undanröjde den ”instinktiva livsglädjen”. Genom att hävda att bara kunskapen har värde och att allt annat, livsglädjen inräknad, saknar värde förde Platon vidare till den västerländska civilisationen en filosofi som sätter den metafysiska plikten över allt annat.

Den glädje som Östern känner inför livet kommer ur en lära om människans natur som är helt annorlunda än den extas som tillbedjan av ett religiöst absolut och underkastelse under ett metafysiskt absolut ger. Den österländska läran om människans natur utgår från erkännandet av enheten mellan instinkt och ande; den västerländska från föraktet för instinkten och erkännandet av andens överlägsenhet. Dessa läror om människans natur blir utgångspunkterna för naturalismen och supranaturalismen. Att förstöra jämvikten eller harmonin mellan instinkten och anden och hävda andens överlägsenhet blir grunden för det manifesterade. Och det passar ihop med det övernaturliga. Voltaire, som bekämpade den vidskepelse och de dogmer som lånade religionens namn, ansåg att Guds manifesterade egenskaper hade skapats av västerlänningarna därför att de behövde dem, och omöjligen kunde ha uppenbarats eller befallts människorna av Gud.

Enligt Voltaire förvränger västerlänningarna Guds egenskaper för sina egna behov, använder dem som de vill och låter till och med Gud utföra underverk för att övertyga andra. Att låta den Gud som har skapat allting och upprättat dess ordning själv bryta mot denna ordning för att utföra underverk, är inte det den största av alla hädelser?

Varför skulle Gud göra underverk? Om han gjorde det för att genomföra sina avsikter med några människor skulle Gud säga följande: jag har inte kunnat genomföra en del av mina avsikter vare sig genom universums skapelse, genom all den ordning jag har lagt i universum eller genom mina eviga lagar; därför måste jag ändra en del av mina eviga lagar och mina tankar för att utföra det som mina lagar och mina tankar inte har kunnat göra. Sådana ord visar inte Guds makt utan hans vanmakt, och en ofattbar motsägelse. Att våga föreställa sig att Gud gör underverk är därför att begå en hädelse (om människan kunde förolämpa Gud). Det är som att säga till Gud: ”Du är ett svagt och inkonsekvent väsen.” Att tro på underverk är alltså en dårskap och en vanvördnad mot Gud.¹⁸⁹

I sin iver att rättfärdiga dessa underverk kommer Hegel i sin berömda historiefilosofi med det orimliga påståendet att ”underverket är något helt relativt, och de fenomen som magneten visar hör också till underverken”.¹⁹⁰ En Gud som gör underverk kan inte vara annat än ett väsen som är skilt från naturen och som står emot den eller står över den. Och människan, skapad till hans avbild, genomgår genom att likställa sig med denne Gud en process där även hon skiljs från naturen och förvandlas till ett övernaturligt väsen. Som Spinozas filosofi hävdade kan Gud till sist inte annat än likställas med naturen.

”Känn dig själv” (know thyself), den maxim som Sokrates gjorde populär, uppmanar en att vända blicken mot sin inre värld; genom Platons och Aristoteles metafysiska hållning förvandlades den till påståendet att man kan känna sitt eget väsen. Hållningen att man kan gripa sanningen och känna det absoluta är själva kärnan i det manifesterade. Denna det manifesterades hållning framträder tydligt i den Sokrates som Platon skildrar.

Det är därför Lessing, den uppriktigaste av teoretikerna, vågade säga att han satte sökandet efter sanningen högre än sanningen själv. Med dessa ord förvånade och förargade han alla pedanter, men han blottade vetenskapens djupa hemlighet. Vid sidan av denna sällsynta och ytterst uppriktiga bekännelse finns en djupt rotad illusion, som för första gången framträder hos Sokrates: den orubbliga övertygelsen att andeförmågorna, på kausalitetens grund, kan nå ända ner till rötterna av människans existens och inte bara känna dem utan till och med rätta dem. Denna upphöjda metafysiska illusion följer vetenskapen som en instinkt och leder den oavbrutet tills den förvandlas till konst. Det är denna mekanisms mål.¹⁹¹

Men förbinder man maximen ”känn dig själv” med metafysiken leder det till slutsatsen att man absolut hävdar den sanning som man själv har upptäckt. Den hållning som påstår sig kunna känna, och ha upptäckt, ett ovetbart väsen leder till det manifesterade, teologins och metafysikens väsen. Men ingen utom Gud känner sitt eget väsen. Det är vad Voltaire hävdar:

Det vore en vacker sak att få se sin själ. ”Känn dig själv” är en utmärkt föreskrift, men det tillkommer bara Gud att tillämpa den: vem utom han kan känna sitt väsen? Vi kallar det som besjälar för själ. Tack vare gränserna för vårt förstånd vet vi knappast mer än så. Tre fjärdedelar av människosläktet nöjer sig med det och bekymrar sig inte längre om att vara tänkande väsen. Den återstående fjärdedelen söker veta mer. Men ingen har funnit det, och ingen kommer att finna det.¹⁹²

Den tyske filosofen Theodor Lessing (1872–1933) sade om människan i denna europeiska civilisation att hon är ”ett slags köttätande apa som så småningom har fått storhetsvansinne i fråga om det som hon kallar sin ande”. ¹⁹³ I en europeisk civilisation som krossades av detta andliga, av det apolliniska för att använda Nietzsches term, kunde bara en hel människa (全人) som Goethe, som grep helheten, utropa: ”Är inte naturens hjärta människans hjärta?”¹⁹⁴

Homo sapiens har, utöver de fysiologiska behov och begär som finns hos alla andra arter, särskilt utvecklade behov och begär av kulturellt och socialt liv. Det är det utmärkande för människan. Att säga att människan är ett socialt djur (social animal) betecknar just detta drag. Men detta uttryck kräver särskild uppmärksamhet. Människan är ett ”socialt djur”, inte ett ”socialt” djur och inte heller ett socialt ”djur”.

Fenomenet ”andeförmågornas universalisering” har som metafysik upprätthållit ett komplementärt förhållande till den västerländska vetenskapen, som dess teori och grund. Men när den västerländska vetenskap som hävdade det absoluta, det vill säga det manifesterades klassiska fysik, omslöts av det omanifesterades moderna fysik, stötte de filosofier som teologin och metafysiken hade stött sig på i två tusen år, Euklides geometri och Newtons mekanik, på sina gränser. Einstein säger att det som västerlänningarna trodde på som på Gud, den vetenskapliga sanningen, inte kan vara absolut, och att det är en illusion att tro att det som människan har upptäckt är absolut.

Begreppet ”sann” kan inte tillämpas på den rena geometrins satser, eftersom vi med ordet ”sann” i sista hand alltid menar överensstämmelse med ett ”verkligt” föremål; men geometrin sysslar inte med förhållandet mellan sina begrepp och erfarenhetens föremål, utan bara med den logiska förbindelsen mellan dessa begrepp inbördes.¹⁹⁵

Men trots denna avgörande utveckling, som framkallade ett paradigmskifte i vetenskapen, har den västerländska filosofin inte frigjort sig från sin historiska tendens att dyrka Gud och anden. Liksom den moderna tidens metafysik tog vid efter medeltidens teologi tog protestantismen vid efter katolicismen. Luther tog upp och byggde på nytt upp kristendomens historiska tradition.

Luther, denne ödesdigre munk, återupprättade kyrkan. Men, vad värre är, han återupprättade kristendomen i samma ögonblick som den var på väg att försvinna.¹⁹⁶

Att den västerländska civilisationen på så sätt inte kommer ut ur det manifesterades ramar beror på dess tradition. Den västerländska civilisationen, som sedan Sokrates i 2 500 år har hållit sig borta från det omanifesterade för att bara gå upp i det manifesterade, har mycket svårt att frigöra sig från det manifesterades traditioner: religionen, metafysiken och ideologin. Deras manifesterade har just förstört jämvikten mellan anden och instinkten och gjort den strömning som bara värderar anden till ett centralt element i den västerländska civilisationen.

Det var först i den moderna tiden som västerlänningarna kunde bli medvetna om att jämvikten mellan ande och instinkt hade förstörts och om problemen med en metafysik som dyrkar anden. Särskilt Nietzsches filosofi uttrycker klart sitt motstånd mot Sokrates andecentrerade filosofi och mot metafysiken. Den tyske filosofen Heidegger påpekade att den västerländska civilisationen är en andecentrerad civilisation och betonade behovet av att koncentrera sig på ”varat självt, bortom anden”. Ur människans natur sett omfattar människans vara självt både instinkten och anden. Heidegger påpekade skarpt ensidigheten i en västerländsk idéhistoria som koncentrerar sig på anden. En filosofi som vill koncentrera sig inte på anden utan på hela människans vara, instinkten inräknad, är av samma slag som det österländska filosofiska system som förbinder anden och instinkten.

Heidegger kritiserade Platons filosofi för dess dragning åt andeförmågorna. Han såg problemet i den metafysik som utgick från Platon, Aristoteles och andra, och bedömde den som orsaken till att den västerländska civilisationen slog in på vägen mot förvrängningen av sanningen. Eftersom denna den västerländska civilisationens förvrängning fortsatte från den grekiska antiken genom medeltidens religion och vidare in i den moderna och nutida tiden, ansåg han att man till slut måste ompröva hela den västerländska filosofiska traditionen i grunden. Platons idélära underordnade till slut varat idéerna och gjorde det metafysiskt; och denna filosofiska syn förenade sig med uppenbarelsereligionen och ledde den västerländska civilisationen i mer än två tusen år. Särskilt på 1900-talet, när metafysiken drevs till sin spets, behärskade ideologier som lutade åt anden, eller åt den instinkt som står emot anden, en tid världen. Den förra, som lutade åt anden, var kommunismen; den senare, som följde instinkten, var fascismen. 1900-talets ideologier gjorde det till en regel att förstöra själva den mänskliga karaktär som etiken representerar för att förverkliga ouppnåeliga ideal.

När Heidegger påpekade den västerländska filosofins andecentrering ansåg han att den hade förlorat inte människans ande, utan tänkandet om varat, det vill säga förmågan att se människan i hennes helhet. I Descartes sats ”jag tänker, alltså finns jag” såg han utgångspunkten för det metafysiska, andecentrerade tänkande som Västerlandet inledde i den moderna tiden. Enligt hans filosofi borde den människa som har ”varat självt, bortom anden” i centrum säga: ”Jag finns, alltså tänker jag.” Heidegger hävdade att man i den jämförande filosofin om anden och varat måste lära sig på nytt ett sätt att tänka med varat i centrum. Han kritiserade den västerländska rationalismen som ett tänkande som har glömt varat.

På det kulturella planet förlorade den grekiska kulturen sin klarsyn och gick under, som Sokrates exempel visar, i första hand därför att den drev anden till det yttersta. Att driva anden till det yttersta betyder att förstöra harmonin och jämvikten mellan anden och instinkten, det vill säga att förstöra klarsynen. Liksom orsaken till Atens fall var att man förkastade Perikles sista ord, som förordade måttfullhet, för att ge sig in i det dumdristiga fälttåget till Sicilien, ligger orsaken till att den grekiska jämvikten förstördes i att man bröt mot den visdom som stod inristad på templet i Delfi och föreskrev den gyllene medelvägen, för att slå in på andeförmågornas universaliserings väg. Den ansvarige måste ses i Sokrates.

Sokrates och hans efterföljare gjorde, genom att oavbrutet fortsätta sina resonemang med kunskapens dialektik, den högsta moraliska medkänslan, hängivenheten, hjältemodet och hjärtats beständighet (恒心), så svåra att nå, som de apolliniska grekerna kallade den gyllene medelvägen, till ting som tycktes kunna läras ut.¹⁹⁷

Konfucius sade: ”Hur stor är inte den gyllene medelvägens dygd! Men det är sällan människorna håller fast vid den länge.”¹⁹⁸ Den österländska civilisationen, som höll sig borta från teologin och metafysiken, kunde bevara den gyllene medelvägen. Den kristna teologin och den grekiska metafysiken, utvecklad av Platon och Aristoteles, har i mer än två tusen år fått västerlänningarna att påstå att de kan känna människans eller naturens ovetbara väsen. Denna metafysiska tendens utövade stor makt medan Västerlandet verkade i den ”öppna värld” där det erövrade världen, under nästan fyrahundrafemtio år, från 1500-talet till mitten av 1900-talet, en period som vi kallar den atlantiska tidsåldern. Men med världserövringens fullbordan och den öppna världens slut går också metafysikens roll mot sitt slut.

Ett fenomen som uppträder samtidigt med de andliga fenomenens universalisering är fästheten vid kausaliteten. Kausaliteten förnekas i den österländska civilisationen, som förfäktar förändringens filosofi; men i Västerlandet är den den oumbärliga hörnstenen i framstegstanken, som rättfärdigar de andliga fenomenens universalisering. En filosofi blomstrar enligt vilken människan gradvis går framåt mot den absoluta sanningen. Kausaliteten, som fick ett fast uttryck genom Platon och Aristoteles, återupplivades kraftfullt av Leibniz efter renässansen och bidrog till att hålla framstegets kultur vid liv. Och som vi har sett i Darwins evolutionsteori bidrog den också till att Darwin kunde förfäkta en ”gradvis” evolution. Voltaire kritiserar skarpt denna den västerländska kulturens fiktiva karaktär.

När jag läste Platon för första gången blev jag mycket rörd av att se alla varelser ordnade i grader, från den lättaste atomen ända upp till det högsta väsendet. Men när man såg närmare efter försvann denna stora vålnad, liksom alla gengångare förr flydde vid hanens första gal.¹⁹⁹

Perikles, som kan kallas den siste greken eftersom han i ett grekiskt samhälle i förfall inte bara förstod den gyllene medelvägen utan också praktiserade den, förde tillbaka atenarna till den gyllene medelvägen varje gång de slog in på en extrem väg.

När atenarna i otid blev högmodiga och djärva skrämde Perikles dem; när de utan skäl var rädda gav han dem tillbaka förtröstan.²⁰⁰

Just vid den tid då Delfis valspråk, som representerar visdomen, och Perikles gyllene medelväg försvann, det vill säga när Aten gick mot sitt fall, spred Platon och Aristoteles det manifesterades filosofiska värld, som under omkring två tusen år skulle utöva ett överväldigande inflytande på Västerlandet; och denna filosofiska värld kom att leda den västerländska civilisationen. Den förvandlades genom att anta formen av medeltidens teologi och den moderna tidens metafysik.

Blev inte grekerna, under sin svaghets och sitt förfalls tid, optimistiska, ytliga, retoriska, logikhungriga och ivriga att tolka världen rationellt? Blev de med andra ord inte mer ”sansade” och mer ”vetenskapliga”? Trots alla moderna idéer och alla demokratiska fördomar, vem vet om inte optimismen, och dess moderna form, demokratins seger, är lika många symtom på försvagning, ålderdom och fysiologisk trötthet?²⁰¹

Inte ens vetenskapen, som särskilt under de senaste århundradena har gjort häpnadsväckande framsteg, är längre säker på att, i motsats till vad västerlänningarna så fast trodde, ge människan en ljus framtid, nu när den öppna värld som var rustad med det manifesterade går mot sitt slut. Vad är vetenskapens väsen, och vilket inflytande kommer den att få på mänsklighetens framtid?

Och vetenskapen själv, vår vetenskap, vad betyder i grunden all vetenskap betraktad som ett symtom på livet? Vart går vetenskapen, och, ännu värre, varifrån kommer den? Är kanske den vetenskapliga andan bara rädsla och flykt inför pessimismen? Ett subtilt försvar mot sanningen? Moraliskt talat något som liknar feghet och lögn? Och omoraliskt talat en list? O Sokrates, Sokrates, var det kanske din hemlighet? O gåtfulle ironiker, var det kanske din ironi?²⁰²

De flesta västerländska filosofer driver sina frågor vidare och, när de tror sig ha upptäckt något, ställer det fram som absolut. Det manifesterade och framstegsfilosofin hänger samman. Det är på så sätt som ”framsteget” fortsätter att rättfärdigas i ett öppet samhälle. Men om den ”absoluta sanningen” i verkligheten ligger utom räckhåll för människans hand, måste man kanske, som Lessing sade, ”sätta sökandet efter sanningen högre än sanningen själv”. Om detta är människans villkor, så är, som Konfucius sade, ”att säga att man vet det man vet och att man inte vet det man inte vet” gränsen för den kunskap som människan kan ha. Om man godtar den taoistiska filosofin att ”livet har en gräns, men kunskapen har ingen”, kan man anse att det val av andeförmågorna som en metafysikförfäktande västerländsk civilisation har gjort stöter på sina gränser och till slut slår in på förfallets väg.

3) Anddyrkans civilisation faller: ideologin, en ohelig allians mellan anden och vetenskapen

Det västerländska tänkandet om anddyrkan, som oupphörligt rusade framåt, slog in på förfallets väg på 1900-talet. Anden, rustad med ”rationalismen”, slöt förbund med den ”vetenskapliga” socialdarwinismen och skapade den ideologiska tidsåldern. Men ideologin, grundad på en felaktig lära om människans natur, förde den västerländska tankevärlden in på undergångens väg. Den oheliga alliansen mellan anden och vetenskapen förverkligades i Västerlandet. Anden kan inte verka skild från instinkten; men den västerländska rationalismen trodde felaktigt att det var möjligt, och en oprövad idé, socialdarwinismens lära om gradvis kamp, spreds som vetenskap i 1900-talets västerländska värld. Ideologins väsen är föreningen av en avskild ande och en skenbar vetenskap.

Darwin förfäktade en evolutionsteori enligt vilken människan inte är frukten av en särskild skapelse av Gud, men han var övertygad om att naturens skapelse, de första livsformerna inräknade, var Guds verk. Darwin hävdade därmed att hans religiösa övertygelse och evolutionsteorin kunde gå hand i hand, och förklarade att hans tro på Gud inte hade förändrats:

Finns det inte en verklig storhet i denna syn på livet, med dess olika krafter som Skaparen ursprungligen har blåst in i ett fåtal former eller i en enda? Och medan vår planet, lydande gravitationens fasta lag, fortsätter att kretsa i sin bana, har ur en så enkel början en oändlig mängd sköna och underbara former utvecklats och utvecklas än i dag.²⁰³

Darwins evolutionsteori blev till slut en förening av ”Guds skapelse och naturens evolution”. Den är inte en strängt naturalistisk evolutionsteori, utan en teori där Guds skapelse och naturens evolution existerar samtidigt. Liksom många västerländska tänkare, upplysningstidens deister inräknade, kunde de inte helt förvandla det västerländska tänkandet till naturalism, utan valde vägen att låta Gud och naturen existera sida vid sida. Också Darwin bidrog med en stor idé, men hans filosofiska system ärvde det västerländska filosofiska tänkandet oförändrat. Så starkt verkade den grekisk-romerska antikens dragning åt det manifesterade och medeltidsreligionens radikala manifesterade fortfarande i deras tänkande.

Socialdarwinismen: ”naturen gör inga språng”, ”allas krig mot alla”

Socialdarwinismen (Social Darwinism) utgick från darwinismen (Darwinism), men i motsats till vad Darwin hade väntat sig spelade den en avgörande roll för att öppna den ideologiska tidsåldern. Darwinismen hävdar att människan och jordens levande varelser inte har gjorts en och en av Gud, utan har frambringats genom evolution inom naturen. Det är en revolutionär teori som förstör skapelseläran, kärnan i uppenbarelsereligionens dogm. Darwins evolutionsteori offentliggjordes 1859.

Problemet är inte Darwins evolutionsteori i sig, utan den socialdarwinism som härleddes ur den. Socialdarwinismen spelade en vetenskaplig roll genom att frambringa den oheliga allians mellan filosofi och vetenskap som behövdes för att driva andens kraft till det yttersta. Om man godtar tanken att ”en stor upptäckt är upptäckarens förtjänst, och de problem den rymmer är hans tids problem”, är evolutionsteorin en stor bedrift av Darwin. Men att Darwin oförändrat använde den kamplära och den gradualism som var djupt rotade i det västerländska tänkandet i sin evolutionsteori var misstagens misstag.

Evolutionsteorin utformades inom det västerländska tankesystemet. Därför användes satser som alla i den moderna västerländska filosofins system tog för självklara vetenskapliga sanningar som mekanism för att förklara Darwins evolutionsteori. Dessa satser förenades med den anddyrkans civilisation som då svepte över den västerländska filosofin och frambringade socialdarwinismen. Mekanismerna är två: ”naturen gör inga språng” (Natura non facit saltum, Nature does not make leaps) och ”allas krig mot alla” (Bellum omnium contra omnes, War of all against all). Många tänkare på den tiden använde gärna latinska formuleringar för att stärka sina satsers auktoritet.

Socialdarwinismen föddes ur den felaktiga tron att Darwins evolutionsteori skulle framkalla en gradvis och stridbar evolution i människans historia.²⁰⁴ Denna teori har begreppen ”naturen gör inga språng” och ”allas krig mot alla” som kärna. Därmed störtade den Västerlandets mänskliga angelägenheter in i den ideologiska tidsåldern.

Socialevolutionismens grundare, Spencer (1820–1903), hävdade att de bäst anpassades överlevnad och det naturliga urvalet gäller oförändrade i det mänskliga samhället. Eftersom samhället, liksom naturen, utvecklas genom konkurrens drog han slutsatsen att ”att konstlat hjälpa de odugliga hämmar samhällets utveckling”.

De ideologier som tog upp dessa teser använde aktivt socialdarwinismen för att rättfärdiga ojämlikhet, rasism och imperialism. Särskilt tanken att människans natur kan ”utvecklas” gjorde en politik möjlig som utplånade all etik och all humanism. Socialdarwinismens gradualism och kamplära användes som ”vetenskap” i kommunismen, nazismen, rasismen och rashygienen. Genom att använda de bäst anpassades överlevnad och det naturliga urvalet som ersättningstermer för gradualismen och kampen sökte de vidga sin vetenskaplighet. Denna socialdarwinism har efter 1900-talets fruktansvärda misstag visat sig vara ett felaktigt tänkande. Den går nämligen emot människans natur. Den är i dag övergiven.

Gradualismens och kampens filosofi var förebådad redan i början av Darwins evolutionsteori. Darwin tog oförändrad in i sin teori den västerländska filosofi enligt vilken all förändring sker ”gradvis”: ”naturen gör inga språng”. Denna maxim var hörnstenen i den västerländska filosofins och vetenskapens tänkande på 1800-talet. Det begrepp som hänger samman med den är ”kampläran”: ”allas krig mot alla”. Detta begrepp är, tillsammans med gradualismen, kärnan i Darwins evolutionsteori. Darwin uttryckte det som de bäst anpassades överlevnad (Survival of the fittest). Gradualismen och kampläran, den centrala filosofin i Darwins evolutionsteori, vållade många problem. Darwins evolutionsteori urartade till slut till socialdarwinism och bidrog till att skapa den grymma och obarmhärtiga ”ideologiska tidsåldern” (the Age of Ideology), där man ansåg det tillåtet att bryta mot människans etik för att förverkliga utopin.

Vissa tänkare uttryckte dock sin oenighet med detta sätt att oförändrat använda den då populära gradualismen och kampläran i evolutionsteorin. Huxley, som tog Darwins evolutionsteori i försvar, skrev till Darwin innan Om arternas uppkomst gavs ut för att påpeka problemet med att Darwin använde gradualismen oförändrad i sin teori.

Jag är beredd att, om det behövs, gå på bålet för att försvara er teori. Jag vässar mina klor och min näbb för att försvara evolutionen. Men ni har själv belastat er med en onödig svårighet genom att utan minsta förbehåll anta regeln ”Natura non facit saltum”. ²⁰⁵

Men den gradvisa karaktären i Darwins evolutionsteori är en mäktig strömning som ligger till grund för den västerländska kulturen. Lamarcks evolutionsteori, ”läran om bruk och icke-bruk”, som Darwin citerar i Om arternas uppkomst, hade också en gradvis karaktär. Formuleringen ”naturen gör inga språng”, som Darwin gärna upprepade för att betona evolutionens gradvisa karaktär, var i sin tur ett begrepp som var allmänt accepterat av vetenskapsmän och filosofer. Darwin själv hävdar det i Om arternas uppkomst:

Eftersom det naturliga urvalet bara verkar genom att samla små, successiva och gynnsamma variationer kan det inte frambringa stora eller plötsliga förändringar; det kan bara verka med korta och långsamma steg. Därför förklaras också i denna teori regeln ”Natura non facit saltum”, som varje ny kunskap tenderar att bekräfta. ²⁰⁶

Leibniz, som anses ha gjort formuleringen ”naturen gör inga språng” populär, skriver i sina Nya essäer om det mänskliga förståndet:

Ingenting sker plötsligt, och det är en av mina stora och mest bekräftade maximer att naturen aldrig gör några språng. ²⁰⁷

På grund av gradualismen och kampläran ansåg socialdarwinismens anhängare att människans natur kan utvecklas: att den utvecklas under ett människoliv eller från generation till generation. Darwin och de andra evolutionisterna trodde att mänskligheten inte har upphört att utvecklas sedan den uppstod; Comte, Marx, Hitler och andra utgick från denna evolutionsteori eller påverkades avgörande av den.

Darwins teori om det naturliga urvalet, enligt vilken evolutionen sker gradvis och genom kamp, är kanske bara ett enkelt misstag inom naturvetenskapen. Men den socialdarwinism som uppstår när Darwins teori lämnar naturvetenskapens område för att tillämpas på samhällsvetenskapen är inget enkelt misstag: den är en stor tragedi, som man ser i Hitlers rasistiska rashygien. Darwins och Hitlers skrifter visar en häpnadsväckande likhet. Hitler skriver i sin bok Mein Kampf:

Denna uppfattning ålägger staten plikten att, i enlighet med de eviga och oföränderliga lagar som styr universum, främja de bästa och starkaste och undertrycka de dåliga och svaga. ²⁰⁸

Darwin avslutar delen om ”instinkten”, i kapitel 8 i Om arternas uppkomst, så här:

Till sist är det kanske ingen logisk slutsats, men det är mycket mer tillfredsställande att se alla dessa instinkter inte som särskilt givna eller skapade instinkter, utan som små följder av en allmän lag som leder alla organiska varelser till framsteg: att föröka sig, variera, låta de starkaste leva och de svagaste dö. ²⁰⁹

Liksom Hitlers fascism i hög grad stödde sig på Darwins evolutionsteori sökte också kommunismen tro på och stödja sig på teorin om ”allas krig mot alla”, uttryckt i darwinismen, som på en vetenskaplig sanning. Marx visade en envis och stark nyfikenhet på Darwins evolutionsteori. Han sände ett entusiastiskt brev till Engels, sitt andra jag.

Det är märkligt att se hur Darwin hos djuren och växterna återfinner arbetsdelningen, konkurrensen, öppnandet av nya marknader, ”uppfinningarna” och den malthusianska ”kampen för tillvaron”. Det är allas krig mot alla. ²¹⁰

Marx, som ville att hans idésystem skulle betraktas som vetenskapligt, sökte i darwinismen vetenskapliga bevis till stöd för sin kommunism. I ett brev till Lassalle 1861 blottar Marx tydligt denna avsikt.

Darwins verk är av stor betydelse. Det kan från naturvetenskapens sida ge grunden för mitt tankesystem, och det bevisar historiskt klasskampens nödvändighet. ²¹¹

Föreningen av ideologin och socialdarwinismen beror framför allt på Darwins förklaring av en stridbar och gradvis evolution. Ideologierna sökte göra darwinismen till ”sanningen” bakom sin kamp och sin gradvisa förändring. I Om arternas uppkomst betonar Darwin gång på gång att nya arter uppstår genom ett ”gradvist och stridbart” naturligt urval (natural selection).

Man kan säga att det naturliga urvalet dag efter dag, timme efter timme, i hela världen granskar varje variation, även den minsta: det förkastar det som är dåligt och bevarar och samlar allt som är gott. ²¹²

Den stridbara karaktären i Darwins teori om det naturliga urvalet kommer, som han själv har skrivit, från en idé hämtad ur Malthus En essä om befolkningsprincipen.

I nästa kapitel ska vi behandla den ”kamp för tillvaron” som oundvikligen uppstår mellan alla organiska varelser i världen på grund av deras benägenhet att föröka sig i geometrisk progression. Det är Malthus lära tillämpad på hela djur- och växtriket. ²¹³

Dessa Malthus och Darwins åsikter kan ses som en upprepning och förstärkning av ett drag som ligger till grund för den västerländska kulturen: att se överlevnaden som en kamp, så som man ser i Machiavellis Fursten eller Hobbes Leviathan. Machiavelli, som rättfärdigade alla medel för överlevnad och seger utan hänsyn till moralen (amoral); Hobbes, som såg ”allas krig mot alla” som naturtillståndet;²¹⁴ Malthus, som tillämpade kampen för tillvaron på det mänskliga samhället och naturen; och Darwin med sin evolutionsteori: alla står de i den västerländska kulturens ström.

Mot den uppfattning som de flesta naturforskare på hans tid hade, grundad på skapelseläran, att ”varje art har skapats för sig” och är oföränderlig,²¹⁵ förfäktade Darwin en mekanisk, linjär och reaktiv evolutionsteori, enligt vilken arterna har formats genom en ”långsam, obetydlig och kontinuerlig evolution”.²¹⁶ Genom att hävda att människans natur utvecklas i varje ögonblick gav Darwin 1800-talets olika ideologiska rörelser myten om evolution och framsteg. Socialdarwinismen, som bidrog på ett absolut sätt till att skapa 1900-talets ideologiska tidsålder, påverkades alltså direkt av Darwins evolutionsteori.

Människan kan välja, och väljer faktiskt, de variationer som naturen ger henne och samlar dem som hon önskar. På så sätt anpassar hon djuren och växterna till sin egen fördel eller till sitt nöje.²¹⁷

Darwin antog att denna gradvisa ansamling i naturen bara sker till de levande varelsernas fördel och hos människan bara till hennes egen fördel. Han hävdade att den följer den naturens och människans lag som kallas de bäst anpassades överlevnad.

Människan väljer bara till sin egen fördel; naturen väljer bara till fördel för det väsen som den har omsorg om.²¹⁸

Kan människan åberopa naturens princip om de bäst anpassades överlevnad? Darwin ansåg sig fullt ut kunna bevisa det. Socialdarwinismen blev grunden för tesen att den princip om de bäst anpassades överlevnad som verkar i naturens evolution kan användas av människan och tillämpas mellan människor i det mänskliga samhället.

Gäller den urvalsprincip, som vi har sett vara så mäktig i människans händer, i naturen? Jag tror att vi ska se att den kan verka mycket effektivt där.²¹⁹

Att uppfatta människans natur på detta sätt är raka motsatsen till den varats lära om människans natur som framträdde i uppenbarelsereligionen. Uppenbarelsereligionen ansåg att den medfödda mänskliga karaktären inte förändras. Darwins evolutionsteori hävdar att människans natur i varje ögonblick genomgår en evolutionsprocess. Den skiljer sig också från Österns förändringsbaserade lära om människans natur. Östern anser att människorna föds med samma mänskliga natur, men att karaktären efter födseln förändras inom ramen för den natur som man föddes med. Den österländska läran, där anden inte kan lämna ramen för den natur som alla människor föds med men verkar inom denna ram, skiljer sig i grunden från Darwins och socialdarwinismens lära om människans natur.

Gradvishet och kamp är oumbärliga drag för framsteg och evolution. De genomsyrade den västerländska vetenskapen och filosofin efter renässansen, som formades kring determinismen och kausaliteten och förnekade relativiteten och självständigheten. Och Darwin tog upp dem. Darwin kunde inte förkasta de fördomar som den västerländska filosofin trodde fullt och fast på: ”naturen gör inga språng” och ”allas krig mot alla”. Den gradvisa och stridbara karaktären i Darwins evolutionsteori kan därför ses inte som en ny teori, utan som något som var inbyggt i den tidens västerländska kultur.

Darwins evolutionsteori mot punktuerad jämvikt (Punctuated equilibrium)

Den teori om gradvis evolution som Darwin förfäktade, enligt vilken allt ständigt utvecklas, började så småningom skakas vetenskapligt. Huvudskälet är att de saknade länkar (missing link) som skulle stödja gradualismen inte har hittats trots många ansträngningar. De saknade länkarna är hypotesen att det finns arter som en levande varelse måste ha passerat under en gradvis evolution, men vars spår man inte finner. Om man fortsätter att inte hitta dessa spår är en revidering av Darwins teori oundviklig. En av dessa reviderade teorier är ”teorin om punktuerad jämvikt” (punctuated equilibrium). Enligt denna teori, som professor Gould lade fram 1972, genomgår arterna långa perioder av stabilitet och differentieras sedan plötsligt under korta perioder. Bortsett från dessa ögonblick visar mänskligheten, sedan dess utveckling till Homo sapiens, en ”icke-evolutionär anpassning” (non-evolutionary adaptation).

Teorin om punktuerad jämvikt skiljer sig från skapelseläran, enligt vilken Gud gjorde människan av lera. Den skiljer sig också från Darwins teori, enligt vilken alla levande varelser, människan inräknad, oavbrutet utvecklas gradvis. Men teorin om människans icke-evolutionära anpassning stämmer väl med den förändringens filosofi som Daos civilisation betonar. Hudens eller ögonens färg och näsans eller läpparnas form är de drag som är utmärkande för vart och ett av de folkslag som utgör den nutida mänskligheten. Västerländska forskare delade av bekvämlighetsskäl en tid in den nutida mänskligheten i gul ras (Asien), vit ras (Västerlandet), svart ras (Afrika), brun ras (Indien) och röd ras (Amerika) och hävdade att det rörde sig om olika raser. Men i dag godtar man att de alla tillhör samma art, och att de etniska dragen bara har förändrats: människan har inte utvecklats.

Den slutliga mutationen till Homo sapiens tycks ha skett på flera platser samtidigt. Ur de tidiga Homo sapiens genpool (pool) utvecklades den nutida mänsklighetens gener på flera punkter på jorden, och den nutida mänsklighet som delade dem kom till slut att täcka jorden. Alla folkslag som i dag befolkar världen är underarter (亞種) som tillhör en enda art, Homo sapiens. Skillnaderna mellan folkslagen kommer från geografisk isolering och anpassning till olika klimat: de är bara skillnader inom en och samma art (種). ²²⁰

Vad betyder det att vi har Homo sapiens kropp och ett differentierat folkslags ”fysiska drag”? Är de fysiska dragen, det vill säga skillnaderna i hudfärg, ögonfärg och näsans form, en process genom vilken Homo sapiens kropp själv utvecklas? Eller ska man se dem som enkla förändringar utan samband med evolutionen, så som kameleontens hud skiftar färg efter miljön? Här sökte Guds västerländska civilisation, grundad på skapelseläran, ända in i första hälften av 1900-talet att betrakta mänsklighetens fysiska drag som drag hos människor som skapats olika. På denna punkt blev det ingen skillnad efter Darwins evolutionsteori i slutet av 1800-talet. Med andra ord sökte man, även om man godtog att människan inte hade skapats sådan hon är utan hade utvecklats till sitt nuvarande tillstånd, behandla henne som om hon hade utvecklats till olika människor.

Darwin och de andra evolutionisterna trodde att Homo sapiens inte har upphört att utvecklas sedan sitt framträdande, och tänkare som Comte och Marx byggde sina filosofiska system på detta antagande. Men i takt med att den framstegstanke som likt en feber hade svept över 1800-talets Västerland ebbade ut började också teorierna om evolutionen förändras. Också tanken att det mänskliga samhället oupphörligen utvecklas förändrades, i takt med att evolutionisternas tes att den biologiska art som människan utgör oupphörligen förändras föll samman.

Enligt fossilens vittnesbörd finns det inga bevis för att hjärnans volym eller struktur har förändrats sedan Homo sapiens framträdde.²²¹

”Vid gränsen för arternas evolution har hjärnan varit i ett oföränderligt tillstånd i hundra- till tvåhundratusen år.” ²²² Om vi godtar denna syn, det vill säga om Homo sapiens inte längre utvecklas sedan sitt framträdande, kan evolutionen inte ske ”gradvis”, som Darwin hävdade: man måste anse att den sker plötsligt, genom de ”språng” som han så ivrigt försökte förneka. De saknade länkar som han talade om är inte länkar som finns men inte har hittats: de måste helt enkelt inte finnas. Man måste se människans hjärna som något som har vuxit inte gradvis utan plötsligt, språngvis, under en förhållandevis kort tid, och som inte har förändrats sedan dess. Teorin om människohjärnans evolution förklaras så här.

Människan har inte utvecklats genom att hjärnan har vuxit gradvis i varje generation: arter med liten hjärna har diskontinuerligt ersatts av arter med stor hjärna.²²³

Trots de aktiva fossilutgrävningar som har gjorts sedan Darwin har de saknade länkarna faktiskt inte hittats. Geologins och paleontologins bevis motsäger Darwins gradvisa evolution. Man godtog dessa materiella bevis som fakta och lade fram en ny evolutionsteori, skild från Darwins gradualism: teorin om punktuerad jämvikt. Den är så banbrytande att den kan kullkasta alla ideologier som vilar på 1800-talets evolutionsteori och framstegstanke. Socialdarwinismen förlorar nämligen därmed sin grund.²²⁴

Kärnan i teorin om punktuerad jämvikt förklaras så här: arterna förändras inte gradvis; i geologisk tidsskala uppträder de nästan ögonblickligen och består i miljontals år nästan utan att förändras.²²⁵ De paleontologiska bevis som vi har visar två drag: de befintliga arternas stabilitet och de nya arternas plötsliga framträdande. I arternas omvandling och evolution bevisas de befintliga arternas stabilitet av att de tidigaste och de senaste fossilen av en art är nästan identiska, och det plötsliga framträdandet av att nya arter uppträder i färdig form och inte genom ansamling av små förändringar.²²⁶ Enligt fossilens vittnesbörd uppträder nya arter plötsligt, och när de försvinner försvinner de plötsligt.²²⁷ Evolutionen sker i allmänhet i en isolerad del, och det är sällsynt att en art utvecklas genom att förändras långsamt och oavbrutet.²²⁸

Varför måste man nu förbinda urvalsteorin med en onödig och troligen felaktig hypotes? De fossil som vi känner till stöder inte begreppet gradvis evolution. En djurgrupp dör ut på mycket kort tid, och nya arter uppträder alltid plötsligt. Inga fossila bevis visar några mellanliggande arter som skulle utgöra länken. Även om man vänder på alla gamla stenar i samma område finns inga sådana fossila bevis.²²⁹

I Darwins evolutionsteori är den gradvisa karaktären oskiljaktig från den stridbara. När den gradvisa karaktären revideras måste därför också den stridbara revideras. Den djurvärld som Darwin och hans efterföljare föreställde sig på 1800-talet var en grym värld: en värld där varje djur ägnade varje minut och varje sekund åt kampen för tillvaron. Måttet på framgång var hur många strider man hade vunnit och hur många fiender man hade underkuvat. Men i dag upptäcker man att striderna mellan djur ofta inte är kamper på liv och död utan bara ritualer, och att symbios och samarbete är en lika viktig del av livet och evolutionen som kampen på liv och död.²³⁰ Kampen för tillvaron har inte så stor betydelse i evolutionen som Darwin trodde. Teorin om punktuerad jämvikt förnekar kampen för tillvarons betydelse.

Individerna inom en och samma art konkurrerar bara inom den variationsmarginal som de föddes med när arten uppstod. Därför har kampen för tillvaron mellan individer, som nästan saknar evolutionärt värde, knappast någon betydelse.²³¹

Darwin skriver själv i Om arternas uppkomst att sättet att bevisa att hans teori om det naturliga urvalet är riktig är detsamma som sättet att bevisa att vågteorin om ljuset är riktig.²³² Men som vi vet har det, sedan Einstein 1905 genom den fotoelektriska effekten visade att ljuset också har partikelns egenskaper, blivit vedertaget att ljuset har både vågens och partikelns egenskaper.²³³ Och det är intressant att Darwin själv medgav att de geologiska och paleontologiska fakta inte styrker en gradvis evolution, och skrev att dessa fakta kunde ifrågasätta hans teori om det naturliga urvalet: det är vad som verkligen har hänt i dag.

Geologin uppvisar sannerligen ingen sådan fint graderad organisk kedja; och detta är kanske den mest uppenbara och allvarligaste invändning som kan resas mot min teori.²³⁴

Liksom Galileis och Newtons mekanik, som härjade fram till 1800-talet och behärskade inte bara fysiken utan också filosofin, på 1900-talet förlorade sin absoluthet och omslöts av Einsteins relativitetsteori, har tiden kommit då också Darwins evolutionsteori måste omslutas av en mer omfattande evolutionsteori, som den om ”punktuerad jämvikt” som professor Gould förfäktar. Det västerländska tankesystemet har i ett slag förlorat inte bara sin fysikaliska grund utan också sin biologiska. Framstegstanken har förlorat sitt stöd och blivit ett luftslott.

Men att den evolutionsteori som Darwin förfäktade har vederlagts betyder naturligtvis inte att det faktum som han blottlade, evolutionen, förnekas. Darwins vetenskapliga förtjänst är att han bröt uppenbarelsereligionens dogm att varje art har skapats och som ett obestridligt faktum slog fast att arterna har uppstått genom evolution. Darwin var en man med det mod och den klarsyn som behövdes för att inte ge efter i sin övertygelse, inte ens under hån från människor som var fångna i sin tids fördomar. I enlighet med tanken att en stor tankes förtjänster tillhör individen och dess brister tidens inflytande har Darwin utan tvivel lämnat efter sig den stora bedriften att visa att människan är ett evolutionärt väsen. Men det är lika säkert att han, under sin tids inflytande, begick sin tids misstag när han förklarade evolutionens faktum.

Med Darwins evolutionsteori kan man inte längre förfäkta den sortens skapelselära enligt vilken varje blomma har gjorts särskilt för den insekt som hör till den. I denna mening motsäger evolutionsteorin den traditionella skapelseläran. Om det kan det inte råda någon oenighet. Men man kan inte förneka att den centrala frågan om slumpen förblir olöst. Det är ingen skillnad i att livet utvecklas i ett ordnat universum och att högre varelser, evolutionens frukter, framträder. Att tro att detta beror på slumpen har kommit att betraktas, än i dag, som en orimlig illusion.²³⁵

Beroende på hur man tolkar den låter Darwins evolutionsteori människan undanröja Gud, sätta sig på det transcendentas plats och härska över naturen. I denna mening kunde Darwin förbli kristen. Darwin säger faktiskt själv: ”Jag ser inget gott skäl till att de synpunkter som läggs fram i denna bok skulle stöta någons religiösa känslor.” ²³⁶ I denna mening stämmer den judisk-kristna skapelseläran och Darwins teori överens i sin hållning till frågan om förhållandet mellan människan och naturen: människan är ett väsen som kan härska över naturen. Det står i direkt motsättning till det österländska begreppet Dao, enligt vilket människan är en produkt av naturen och måste följa naturen.

Med undantag för den grekiska kulturen har den västerländska civilisationen aldrig samtidigt omfattat eller harmoniserat ödet och friheten. I stort sett godtogs fram till medeltiden ödet, och efter renässansen friheten, som det grundläggande. Och på 1800-talet, när den judisk-kristne Guden ersattes av anden, blev också friheten något ödesbestämt. De som bortser från och hånar begreppet den gyllene medelvägen hade ingen kulturell grund för att fatta innebörden av den sanna friheten: ”friheten inom ödet”. Darwin visar, långt ifrån att förstå det begrepp om den gyllene medelvägen som kineserna och de gamla grekerna ägde, en kallt sarkastisk hållning till det.

Uppfödarna beundrar inte och kommer aldrig att beundra en medeltyp: de älskar ytterligheterna.²³⁷

Darwin hävdade som en oföränderlig naturlag att de individer eller arter som inte går framåt mot fulländningen hamnar på efterkälken, besegras och förgör sig själva:

Och eftersom det naturliga urvalet bara verkar genom och för varje varelses bästa, kommer alla kroppsliga och andliga egenskaper att tendera att gå framåt mot fulländningen.²³⁸

Men om individerna och arterna inte utvecklas utan förändras, kan det obarmhärtiga våld och den list som feberheta och lättsinniga själar mobiliserar för en falsk evolution och ett falskt framsteg inte rättfärdigas. De grundbegrepp om åtskillnad och kamp som är inbyggda i den västerländska civilisationen är bak- och framsidan av de västerländska tankarna om evolution och framsteg. Darwinismen är en strömning i 1900-talets västerländska filosofi, född ur tanken att människans biologiska evolution oupphörligen fortsätter. Men med 1900-talets antropocentriska ideologiers försvinnande finns det på 2000-talet ingen tänkare längre som utformar samhällsvetenskaperna på grundval av människans biologiska evolution.

4) 1900-talets ideologier: den antietiska antropocentrismen (人間主義)

Den västerländska filosofin nådde, efter andens universalisering under antiken och därefter andens absolutering under den moderna tiden, till slut fram till den nutida andens antropocentrism (人間主義, anthropocentrism). Detta är den västerländska filosofihistoriens lopp. Antropocentrismen är något helt annat än humanismen (humanism).²³⁹ I tolkningen av de mänskliga relationerna är humanismen ett tänkande som står i motsats till metafysiken eller teocentrismen. Det är den österländska filosofins centrala tänkande, som taoismen och konfucianismen håller fast vid. I den västerländska filosofins historia upplevde Västerlandet humanismen när det lämnade medeltidens tusen mörka år och gick in i renässansen. Det är namnet på dess återgång, för första gången sedan uppenbarelsereligionen på 300-talet blev Roms statsreligion, till den grekiska antikens humanism. Till skillnad från humanismen hävdar antropocentrismen att det metafysiska eller teocentriska tänkandet, som stöder sig på den mänskliga andens kraft, kan stå över de mänskliga relationerna: en filosofi enligt vilken ”sanningen” kan stå över de mänskliga relationerna. Det är ett system grundat på det typiskt västerländska manifesterade. Om människan nämligen, enligt det omanifesterade, inte kan uttrycka sanningen, kan en sådan sanning inte stå över de mänskliga relationerna.

Bortsett från det manifesterades dogmer finns det i Västerlandet, märkligt nog, tänkare som i vetenskapens namn utvecklar filosofier som strider mot etiken. Herbert Spencer (1820–1903) är en av dem. Efter att ha läst Darwins Om arternas uppkomst tillämpade han begreppet naturligt urval på samhället och utvecklade socialdarwinismen (Social Darwinism). Han använde för första gången uttrycket ”de bäst anpassades överlevnad” (Survival of the fittest) i sin bok från 1864, Biologins principer (Principles of Biology). Denna tes vilar på gradualismen och kampläran i Darwins teori. I sin bok från 1859, Om arternas uppkomst (On the Origin of Species), hade Darwin förklarat ”en allmän lag som leder alla organiska varelser till framsteg: att föröka sig, variera, låta de starkaste leva och de svagaste dö”. Den tänkare som överförde den till samhället var Spencer. Spencer hävdade att ”samhället, liksom naturen, utvecklas genom konkurrens”, och ansåg därför att ”att konstlat hjälpa de odugliga hämmar samhällets utveckling”. Spencer förfäktade ett antietiskt filosofiskt system som inte kunde finnas i den österländska filosofin. Konfucianismen förfäktar den etik enligt vilken ”den ledande (junzi, 君子) hjälper de nödställda och ökar inte de rikas rikedom” (Samtalen 6–4). Spencers filosofi om den starkare hade ett stort inflytande när det gällde att rättfärdiga laissez-faire-kapitalismen och imperialismen. De västerländska imperialisterna tog emot den med öppna armar. Också de kommunistiska och fascistiska ideologierna använde den aktivt.

Marx trodde att människans natur kan förändras efter miljön, särskilt efter de ekonomiska faktorerna. Darwin hävdade i sin evolutionsteori att ”det naturliga urvalet dag efter dag, timme efter timme, i hela världen granskar varje variation, även den minsta: det förkastar det som är dåligt och bevarar och samlar allt som är gott”. Marx vilade på hypotesen att människans natur förändras av det naturliga urvalet. Om Marx, liksom den österländska civilisationen, hade trott på existensen av en oföränderlig mänsklig natur skulle han inte ha drömt om en ouppnåelig utopi. Han skulle inte heller ha kunnat rättfärdiga våldsanvändning för att förverkliga ”ett samhälle där var och en arbetar efter förmåga och får efter behov” eller ”ett samhälle där villkoren för individens utveckling är desamma som villkoren för hela samhällets utveckling”. Den kommunistiska teorin, som ville bygga en utopi på socialdarwinismens grund, kunde inte annat än misslyckas, eftersom den förvrängde människans natur. Och för detta rättfärdigade den diktaturen och sökte stå över etiken. Man kan bedöma den kommunistiska teorin på olika sätt. Men genom att svika den nuvarande etiken för en framtida utopi som aldrig kommer att förverkligas är kommunismen en grym och orimlig ironi i filosofin, som förtjänar fördömande.

Ett av ärftlighetens viktiga element är atavismen (隔世遺傳). I allmänhet framträder föräldrarnas egenskaper direkt hos barnen, men det händer att de inte visar sig hos föräldrarna utan hoppar över en generation och framträder hos barnbarnen. På engelska använder man atavism, ett vidare begrepp än generationshoppet: det betecknar att en förfäders egenskap som har försvunnit under evolutionen återkommer hos en ättling. Förfädersegenskapernas återkomst gäller inte bara två generationer, utan en vidare krets av förfäder. Att en människa som i dag är oduglig i nästa generation eller hos sina ättlingar kan få ett mycket dugligt barn, det är ärftlighetens hemlighet. Det omvända gäller också. Det är en ärftlighetslag som oskadliggör gradualismen och kampläran. Att konstlat hjälpa de odugliga är en del av det mänskliga samhällets självbevarelsedrift. Etiken återspeglar detta värde. Gradualismen och kampläran, mekanismerna i Darwins evolutionsteori på 1800-talet, har omvärderats i professor Goulds evolutionsteori, den ”punktuerade jämvikten”, i slutet av 1900-talet och har förlorat sin relevans.

Alla ideologier som gör anspråk på absolut sanning, som kommunismen eller fascismen, är fiktioner. De lägger nämligen fram mål som är ouppnåeliga med tanke på människans natur. Och för att förverkliga dessa fiktiva ideal tvingar de människorna att offra det som människan inte kan avstå ifrån, som etiken. Inte heller andra ideologier är uttryck för en objektiv sanning, utan berättelser som har konstruerats psykologiskt efter sin tids sociala behov. Frihet, jämlikhet och broderskap är stora idéer, men eftersom deras tillämpningsområde förändras efter omständigheterna kan de inte vara objektiva sanningar. På samma sätt gör socialismen, nationalismen, liberalismen och andra anspråk på en universell sanning, men psykologiskt analyserade tjänar de till slut till att skydda vissa gruppers intressen och makt. Kärnan är självbevarelsedriften.

Antropocentrismen, en egenartad form av den västerländska civilisationen, uppstod inte helt enkelt därför att några tänkare uppfann den. Den formades genom den deism som föddes under den västerländska upplysningen, genom att andens roll drevs till det yttersta och genom att den förenades med ”vetenskapen”. När andens roll oupphörligen vidgades kom anden i antropocentrismen att inta hela människans plats. Därmed gick Västerlandet på 1900-talet in i en tidsålder av extrem kamp för att erövra världen med de olika ideologier som människan hade uppfunnit.

Humanismen är ett filosofiskt system som är helt skilt från antropocentrismen. Man använder ofta termen humanism, i motsats till teocentrismen (Theocentrism), i betydelsen att renässansen, befriad från en religiös syn, sökte människans natur. Och eftersom den filosofi som renässansen representerar ligger nära humanismen kallar man också den tidens humaniora för humanism. Konfucianismens grundläggande filosofi kallas ofta humanism. Visserligen liknar den västerländska renässansens humanism och den konfucianska humanismen varandra i att de står i motsats till teocentrismen, men de visar skillnaden mellan Östern och Västerlandet. I det humanistiska tänkandet har Västerlandet betonat individens frihet och rationalitet, medan konfucianismen värderar det moraliska ansvaret och den sociala harmonin. Med andra ord visar de skillnaden mellan Västerlandets individualism och Österns relationism.

Antropocentrismen är den syn som ställer människan i världens centrum: en filosofisk hållning som sätter människans ställning före naturen eller andra väsen (ibland även Gud). Med andra ord är det tanken att människan är allts centrum. Antropocentrismen är ett filosofiskt system som är helt skilt från humanismen. Den väsentliga skillnaden framträder särskilt i etiska frågor. Humanismen visar sig tydligast i den österländska civilisationen eller i den västerländska renässansen: det handlar om att organisera det mänskliga samhället kring människans natur och inte kring religionen. Antropocentrismen godtar däremot inte den gräns som består i att människans ande är bunden till instinkten. Den vill se en oändlig möjlighet. Därför ställer den upp ett ideal och håller alla medel för legitima för att nå det, så att den söker gå bortom den grundläggande mänskliga etiken. Att andens roll betonas betyder att anden, som ”ljuskälla”, styr ända ner till etiken. Det innebär att man avvisar tanken att etiken kommer ur instinkten.

Det väsentliga är att antropocentrismen vilar på det manifesterade: tanken att människan kan gripa den absoluta sanningen. Antropocentrismen är en frihet utan mått, som inte godtar det öde som den har fått. Den innebär att människan, naturens produkt, utan någon gräns använder det som naturen ger henne och kan behandla naturen som hon vill, med sig själv i centrum. Människan börjar då bortse från den instinkt som binder henne till mat, kläder och bostad, och faller i den storhetsvansinniga illusionen att vara en varelse som lever med bara den nya hjärnan, utan den gamla. Då blir människan, som Lessing sade, ”en apa som har fått storhetsvansinne i bedömningen av sina egna förmågor”. Det är att falla i illusionen att människans ande kan ersätta Gud och i illusionen att människan kan förklara Dao, naturens väg, och använda det som hon vill. Denna filosofiska förklaring av antropocentrismen är ett viktigt element i jämförelsen mellan Österns och Västerlandets civilisationer, eftersom den visar en sida av civilisationernas historia som uppstod i Västerlandet och avvisas i Östern.

I takt med att den västerländska civilisationen genom upplysningstidens deism gick ännu djupare in i metafysiken styrde den mot andens absolutering. Vi kallar denna period den ideologiska tidsåldern. Människan överskattade andens kraft och gick in i ett storhetsvansinnigt tillstånd där den mänskliga anden skulle kunna göra allt det som Gud gör i teismen. Granskar man detta problem ur människans naturs synvinkel ser man att andens absolutering rymmer ett väsentligt problem. Att den nya hjärnan har fått en viss förmåga att styra människans instinkter och känslor betyder att människan i motsvarande grad har ”frigjort sig” (emancipate) från den djuriska instinkten. Men man måste vara uppmärksam på vad denna frigörelse är för något. Den nya hjärnan kan reglera en del av den djuriska instinktens handlingar, men där tar det slut. Människan har den begränsningen att hon varken kan skapa eller avskaffa den djuriska instinkten. Därför är en ren metafysisk kunskap, lösgjord från instinkten, det vill säga en kunskap som bara stöder sig på andens kraft, omöjlig.

Descartes rationalism, där anden vill inta människans plats, blev genom Berkeley, Kant, Fichte, Hegel och andra den västerländska filosofins huvudfåra. Men denna den västerländska filosofins anddyrkan mynnade till slut ut i ett ”vanvettigt tillstånd”: antropocentrismen, enligt vilken övermänskliga människor skapar en ny värld.

Den moderna filosofin börjar med Descartes. Descartes trodde fast på sitt eget tänkande och sin existens och ansåg att man skulle sluta sig till yttervärlden därifrån. Denna hållning vidgades oavbrutet, genom Berkeley och Kant, ända till Fichte, som trodde att allt bara är jagets uttryck. Det är, kort sagt, vanvett. Den filosofi som har följt har oavbrutet försökt fly från denna extrema hållning till vardagslivets sunda förnuft.²⁴⁰

Den ideologiska tidsåldern, som åberopade antropocentrismen, blev till slut slutstationen för den västerländska civilisationens anddyrkan. Socialdarwinismen spelade där en central roll. Denna bok granskar bara Sokrates, anddyrkans filosofis utgångspunkt, och den ideologiska tidsåldern, dess slutstation. När man granskar den ideologiska tidsåldern är det särskilt viktigt att granska kärnan i den socialdarwinism som gjorde den möjlig. Socialdarwinismen tjänade nämligen de olika ideologierna till att rättfärdiga imperialismen, rasismen och den ekonomiska ojämlikheten. De rättfärdigade dem förstås i namn av en ouppnåelig utopi, eftersom de, genom att överföra Darwins evolutionsteori till samhället, ansåg det möjligt att omforma människans natur.

Att ideologierna har visat en tendens att övervinna, stå över eller bortse från den mänskliga etiken räknas till de allvarligaste problem som deras motståndare påpekar. Att etiken kommer ur instinkten betyder att man erkänner att den mänskliga andens förmågor har gränser. Att den kommer ur anden betyder däremot att man tillerkänner den mänskliga andens förmågor gränslöshet. Ur etisk synvinkel uppstår därur en antropocentrism som betraktar ”människan som ett medel för framsteget”. Den grymma sida som antropocentrismen visar kommer av att den bortser från etiken och från den mänskliga natur som är dess grund.

Fascismens ”livsrum” som ska erövras och kommunismens ”samhälle där var och en arbetar efter förmåga och får efter behov” är ouppnåeliga illusioner som har sprungit ur viljan att mobilisera anden för att nå utopin och bortse från instinkten. Att fascismen för att erövra livsrummet driver en politik av folkmord med militär makt, eller att kommunismen försvarar proletariatets diktatur för att sträva mot utopin, hör just till den illusion enligt vilken man kan trampa den grundläggande mänskliga etiken under fötterna. Men ideologin kan till slut inte ta sig över den gräns som människans natur utgör; därför blir de tillfälliga offer som lades fram för att nå utopin kvar som antropocentrismens permanenta politik. Alla ideologier kunde inte annat än misslyckas, eftersom de inte tog hänsyn till människans natur utan ville ta sig över den.

För att anden i den västerländska civilisationen skulle gå in i ett ”vanvettigt tillstånd” behövdes en vetenskaplig förstärkning som drev andens kraft till det yttersta. Det var Darwins evolutionsteori som spelade den rollen. Darwin offentliggjorde sin teori 1859 och chockade en västerländsk värld som var fången i skapelseläran. Om man godtar tanken att ”en stor upptäckt är upptäckarens förtjänst, och de problem den rymmer är hans tids problem”, är evolutionsteorin en stor bedrift av Darwin. Men att Darwin oförändrat använde den metod som var djupt rotad i det västerländska tänkandet, kampläran och gradualismen, i sin teori var misstagens misstag.

I takt med att Darwins evolutionsteori förbands med samhällsvetenskaperna skapade Västerlandet den dogmatiska filosofi som vi kallar ”socialevolutionism”. Det var socialdarwinismen som spelade en avgörande roll för att öppna den ideologiska tidsåldern. När något når sin ytterlighet vänder det (物極必反): darwinismen kom att betyda ridåfallet för andens tidsålder i Västerlandet.

Man kan analysera och tolka den ideologiska tidsåldern med olika filosofiska metoder. Men den bästa metoden är analys och bedömning utifrån människans natur. Ideologin utgår från antagandet att människans ande kan gripa den absoluta sanningen och skapa den i framtiden. Det är det sista steg som 1900-talets västerländska särpräglade förhållanden nådde fram till, i utvecklingen teologi–metafysik–ideologi. Den väsentliga punkten här är den mänskliga andens roll. Om man godtar den lära om människans natur enligt vilken människans natur består av instinkt och ande, och anden inte kan lämna det fält som instinkten ger den, blir ideologin en filosofi som utgick från en grov förvrängning av denna lära om människans natur och som till slut inte kunde annat än misslyckas fullständigt.

Anden kan inte lämna instinktens ramar för att åtnjuta en egen frihet. Eftersom instinkten till sist är ljuskällan och anden spegeln kan tesen att ”man ska förlita sig på anden” inte vara annat än en fiktion. Västerlandet bortsåg från detta grundläggande filosofiska system och försökte under 1900-talets ideologiska tidsålder lösa människans problem helt genom att förlita sig på anden. Och resultatet har gett oss fruktansvärda tragedier. Många förklaringar är möjliga till de problem som den ideologiska tidsåldern framkallade. Man kan framför allt se dem som frukten av en förvrängning av läran om människans natur, som bortser från instinkten för att bara förlita sig på anden.

Den österländska civilisationen och Protagoras humanism: ”Människan är alltings mått”

Den antropocentrism som hade ideologin i centrum svepte över 1900-talets västerländska filosofiska värld. Antropocentrismen hävdar att den ”sanning” som metafysiken förfäktar, eller teocentrismens ”dogm”, blir ”alltings mått”. Det beror på att de står över människan. Den österländska civilisationen är däremot i grunden humanistisk. Ingen sanning och ingen dogm får skada de mänskliga relationerna. Taoismen och konfucianismen har som kärna tanken att det är människan, och inte den metafysiska sanningen eller Gud, som är det mänskliga samhällets centrum. De har människans natur och självodlingen som centrala värden. Konfucius, Mencius och Xunzis tänkande betonar alla människans moraliska möjligheter och sociala ansvar utan att stödja sig på Gud eller metafysiken: det är just humanismens kännetecken.

En lärjunge frågade Konfucius hur man ska tjäna andarna, och Konfucius svarade: ”Du kan ännu inte tjäna människorna väl, hur skulle du då kunna tjäna andarna?” Det är ett svar som utesluter teocentrismen och betonar humanismens betydelse. Och när samme lärjunge frågade om döden svarade Konfucius: ”Vi känner ännu inte livet väl, hur skulle vi då kunna tala om döden?” (Samtalen 11:12). Det är ett svar som utesluter den metafysiska abstraktionen och betonar att man ska koncentrera sig på det konkreta livet i denna värld, det vill säga på humanismen. Också Mencius förde Konfucius humanism vidare genom att utesluta Gud och den metafysiska sanningen ur sin filosofi och koncentrera sig på mänsklighet, rättfärdighet, riter och visdom (仁義禮智), det vill säga på det mänskliga samhällets verklighet. Också Xunzi förklarade att ”det regnar även utan regnrit” och förfäktade en moralisk fostran av det mänskliga samhället genom undervisning och lag. Det väsentliga är att styra individen och staten genom humanism och hålla sig borta från Gud och den metafysiska sanningen. Också taoismen håller sig borta från Gud, den metafysiska sanningen och ideologin, och dess filosofiska system, som vill praktisera det Dao som människan har lärt av naturen, delar också humanismens tänkande.

Detta filosofiska system fanns också i Västerlandet. Ett filosofiskt tankesystem kallat humanism (humanism), i motsats till teocentrismen (theocentrism) och antropocentrismen (anthropocentrism), framträder under den grekiska antiken och renässansen: det är den humanism som har funnits sedan den grekiska antiken, representerad av Protagoras. Västerlandets senare försök att förverkliga en pånyttfödelse av civilisationen, renässansen, i betydelsen att återfinna den grekiska civilisationens humanism mot medeltidens uppenbarelsereligiösa teocentrism, är ett exempel. Åtminstone innan det manifesterade blev huvudfåran i den grekiska civilisationen var humanismen ett av dess centrala element. Protagoras (481–411 f.Kr.) förklarade att människan inte kan vara annat än i civilisationens centrum.

Människan är alltings mått: allt som nu finns, varje sak, det som är och det som inte är. ²⁴¹

Det är tanken att man ska värdera människans eget självständiga tänkande snarare än att binda sig vid läror som Gud har gett: uttrycket för ett slags humanistiskt tänkande på renässansens vis. Gud eller ideologin blir, när de väl har fastställts, centrum i stället för människan: man sätter läran eller ideologin i centrum. Det människan tänker är inte längre viktigt, och den fastställda läran härskar över människan. Protagoras var en tänkare som levde när den grekiska filosofins centrum förskjöts mot att helgförklara religionen och mot tanken att man kan uttrycka den absoluta sanningen. I en sådan tid avvisade Protagoras att människan skulle tro på uttryck för det absoluta och binda sig vid dem, och han hävdade att man måste bevara humanismen.

Protagoras hävdade att det som är rätt inte är ett absolut kriterium, utan varierar efter människans erfarenhet och uppfattning. Man tog då Gud som kriterium för omdömet, men Protagoras sökte förstå världen med människan som kriterium. Det är humanismens filosofi. Det var i det antika Grekland en viktig vändpunkt, som ledde från en mytisk världsbild till ett människocentrerat tänkande. Hans sats blev den filosofiska grunden för att olika åsikter alla kan respekteras. Det manifesterades grekiska tänkare var av annan mening. Platon kritiserade satsen och påpekade att om alla åsikter vore sanna skulle det leda till motsägelser. Också Aristoteles hävdade att sanningen måste ha ett universellt kriterium.

Protagoras sats står i motsats till ideologin. Ideologin står nämligen i motsats till humanismen. Ideologin är av samma slag som teocentrismen. När människan sätter sig själv i centrum i den meningen att hon skulle ha förmågan att uttrycka den absoluta sanningen blir det en annan form av teocentrism. Det skiljer sig inte alls från ett liv med Gud i centrum: människan ersätter bara Gud. Människan kan då som hon vill förfoga till och med över uppenbarelsereligionens etik. I ideologin ersätter nämligen människans ande Gud. Det är därför religionen har svårt att leva sida vid sida med ideologin. Under den ideologiska tidsåldern fördömde ideologierna öppet den teism som tjänar Gud, för att hävda sin egen ideologis absoluthet. Kommunismen förkunnade ateismen; i fascismen blev den traditionella religionen regimens redskap, eftersom ledaren innehade det absoluta.

Ideologin har sin källa i den västerländska rationalismen. Rationalisterna drev till slut oupphörligen den västerländska civilisationen mot ett tillstånd där den mänskliga anden, i efterbildning av Gud, bortser från den gamla hjärnan och kan verka ensam. Men eftersom anden är en spegel och inte en ljuskälla hade rationalismen, och ännu mer ideologin, en grundläggande begränsning. Humanismen vilar på det omanifesterade, enligt vilket människan inte kan uttrycka den absoluta sanningen. Det betyder inte att man ska ge upp den mänskliga strävan. Det betyder tvärtom att man, just därför att man inte kan uttrycka den, måste sträva ännu mer ända till slutet: människan kan inte nå den absoluta sanningen hur mycket hon än anstränger sig; därför måste hon göra sitt bästa för att finna en relativ sanning och skaffa sig den filosofi som den värld hon lever i behöver. Den viktiga punkten här är att den relativa sanningen inte får tvingas på andra. Antropocentrismen vilar på det manifesterade. Därför blir den metafysiska sanning som den hävdar absolut, och den kan tvinga på andra den så mycket den vill. Man bortser till och med från etiken för att nå en absolut sanning som lovar att lösa allt.

Den västerländska humanismen slog under renässansen, mot den teocentrism som hade behärskat medeltiden, fast satsen att människan är alltings mått. Men när humanismen förvandlades till Descartes rationalism lutade den i flera hundra år åt anddyrkans tänkande, teocentrismens kärna. Och på 1900-talet slöt den förbund med socialdarwinismen och nådde fram till antropocentrismen, där anden ersätter Gud. Ännu mer: antropocentrismen iscensätter en ironi som är sällsynt i filosofins historia, genom att den förkastar till och med den gudomliga etik som teocentrismen värderade högt.

Också humanismens och antropocentrismens berättigande avgörs till sist av människans natur: av hur de ställer upp förhållandet mellan anden och instinkten. All filosofi och all vetenskap är i större eller mindre grad förbunden med människans natur. Hur långt de än tycks avlägsna sig från människans natur återvänder de till slut till den. Religionen, det manifesterade, det omanifesterade, naturfilosofin och naturtron: allt hänger samman med människans filosofi. Om vi godtar tanken att människans tänkande sinne fanns före Gud och Dao, erkänner vi en humanism med människan i centrum. Utgår man däremot från den filosofi enligt vilken Gud fanns före människan och skapade henne, flyter civilisationen mot teologin, metafysiken och antropocentrismen. Västerlandets moderna rationalism spelade rollen att föra in den västerländska civilisationen i denna ström. När denna tendens förstärks förvandlas humanismen till slut till antropocentrism.

Hur tog Östern emot den västerländska ideologin?

Låt oss upprepa det: Darwin lämnade som biolog den stora bedrift som evolutionsteorin är. Men i den mekanism genom vilken han förklarade den begick Darwin ett stort misstag, som frambringade darwinismen som kulturell evolution. Det beror på att Darwin oförändrat tog emot inflytandet från sin tids västerländska civilisation, som lutade extremt åt andeförmågorna. Darwins evolutionsteori, så som den är skriven i hans bok, följer strängt den västerländska filosofin och den klassiska fysikens teorier: gradualismen och kampläran. På denna grund kom Darwins teori i kontakt med ideologin och styrde mot socialevolutionismen. Tack vare socialevolutionismen ansåg ideologin det möjligt att bygga en framtida utopi och vidtog utan att tveka kraftfulla och extrema åtgärder för detta. Den framkallade en situation där man bortsåg från den nuvarande, oföränderliga etiken i namn av en framtida utopi som aldrig skulle förverkligas.

I Guds västerländska civilisation existerar anden och instinkten i motsättning, ja i fiendskap. I årtusenden har Västerlandet haft denna filosofi: ”människan är en ande som skulle kunna bli lik Gud, men som instinkten håller fast”. Den gick från den grekiska filosofins värld till den moderna rationalistiska filosofin. Och detta sätt att ställa upp människans natur, det vill säga att ställa upp anden som människans centrum, verkar som den källa ur vilken deras teologi, metafysik och ideologi uppstod.

I frågan om människans natur följer Östern en filosofi som är radikalt motsatt Västerlandets. Sett ur denna synvinkel var det svårt för Östern att dyrka den västerländska ideologin som västerlänningarna gjorde. Det fenomen av andeförmågornas absolutering som Västerlandet klamrade sig fast vid, det vill säga skapandet av en ideologisk tidsålder, är bara möjligt i en civilisation som får människan att tro att hon rör sig enbart efter andens lopp. De framställde en väldig förvrängning av människans natur som framstegets och evolutionens banbrytande uppdrag. Ett land utanför Västerlandet fascinerades av dessa västerländska ”vanvettiga” metafysiska teorier: Japan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Japan, fast österländskt, lät sig dras in i en strömning som dyrkade och oförändrat följde en västerländsk civilisation som hade fallit för rasismen. Det bortsåg helt från skillnaderna mellan Östern och Västerlandet och kom att tro att bara det västerländska tänkandet kunde göra Japans framtida framgång möjlig. Fukuzawa (1835–1901) hade ett stort inflytande på den japanska tankevärlden under Meijirestaurationen på 1800-talet. Han förde in avancerade västerländska institutioner i Japan, som pressen och den dubbla bokföringen, och framträdde som en positiv kraft som var oumbärlig för Japans modernisering. Hans tänkandes omfång var häpnadsväckande, så att man skulle kunna kalla honom en ”renässansmänniska”. Respekten för honom i Japan är så stor att hans porträtt prydde tiotusenyensedeln.

Men han ville föra in den västerländska ideologiska metoden med de bäst anpassades överlevnad oförändrad i Japans internationella relationer. Med andra ord ville han föra in Darwins evolutionsteori om de bäst anpassades överlevnad och krigsteorier som Lebensraum (livsrummet), som Hitler senare skulle föra fram, i Östasien.²⁴² Teorin om livsrummet användes av den tyske geografen Ratzel i hans bok från 1897, Politische Geographie: han jämförde staten med en levande organism och hävdade att Tyskland behövde ett större territorium för att växa och överleva. Det var att tillämpa teorin om ”allas krig mot alla” på det internationella samhället. Fukuzawa anslöt sig till Spencers (1820–1903) tänkande, som då var på modet i Västerlandet, och ville tillämpa det på Östern. Spencer var övertygad om att principerna om de bäst anpassades överlevnad och det naturliga urvalet verkar oförändrade inte bara i den vetenskapliga evolutionsteorin utan också i det mänskliga samhället. Fukuzawa ville tillämpa denna teori internationellt på andra länder.

Fukuzawa bedömde Korea och Kina som evolutionärt efterblivna länder, eviga eftersläntrare som Japan inte kunde leva tillsammans med. Genom att framhålla teorin om ”Datsu-A Nyū-Ō” (脫亞入歐, lämna Asien och gå in i Europa) kom han fram till tanken att erövra de efterblivna grannländerna i Asien. Tanken att Japan bara kunde överleva och blomstra i framtiden genom att lämna Asien och bli likt Europa, det vill säga Västerlandet, bar upp hela hans tänkande. Japan slöt förbund med Hitlers Tyskland. Japanerna försökte efterlikna allt som kom från Tyskland, som de ansåg ligga längst fram i att representera framtiden. Följden blev att Japan, liksom Hitlers Tyskland drog in hela Västerlandet i kriget och lämnade det i ruiner, drog in hela Östasien i kriget och lämnade det i ruiner.

Fukuzawas västerländska teori om de bäst anpassades överlevnad misslyckades till slut i Östern, liksom Hitler besegrades i Västerlandet. Han förkastade helt Österns anda av det omanifesterade, etiken, yin och yang och komplementariteten för att gå upp i en västerländsk teori om de bäst anpassades överlevnad grundad på det manifesterade, lagstyret, gott och ont och kampen. Det är fenomenet att en människa krossas av en västerländsk civilisation som skapade ideologier i takt med att dess ande föll i vanvett. Han behandlade Österns långa tradition och djupa kultur och filosofi, enligt vilka det måste finnas en etik även mellan nationer, som de svagas logik utan minsta värde. Japan efterliknade oförändrat Västerlandets barbariska och ociviliserade handlingsmönster: erövring, utsugning och den starkares rätt med stöd av militär makt. Följande står i artikeln ”Att lämna Asien” som Fukuzawa publicerade 1885:

När den västerländska civilisationen kommer till Östern böjer sig alla träd och grässtrån i Östern för vinden från väst. Enligt min mening kommer de två länderna Kina och Korea inte att kunna överleva självständigt när den västerländska civilisationen erövrar Östern. Det är som en rättfärdig man som lever bredvid en by som är försjunken i okunnighet, laglöshet, våld och grymhet. Vi kan inte vänta på att Kina och Korea ska utvecklas för att tillsammans med dem utveckla Asien. Vi måste snarare helt lämna Asiens led och kasta oss in i att satsa vår framtid på Västerlandets länder. Den som umgås med barbarer betraktas som barbar. Därför måste vi helt rycka ut Asiens barbariska länder ur vårt hjärta. ²⁴³

Men trots dessa Fukuzawas och den japanska militarismens ansträngningar misslyckades till slut spridningen av den västerländska ideologin i Östern. Österns länder visar ett annat mönster gentemot ideologin än Västerlandet. De västerländska länderna försökte uppriktigt genomföra fascismens eller kommunismens ideologier, och dessa länder försvann alla med ideologins misslyckande. Orsaken till att de försvann är att ideologin vilade på ett missförstånd, ja en felbedömning, av människans natur. Men Östern hade en annan hållning till ideologin än Västerlandet. Japan försökte ta upp den tyska fascismen, Kina den sovjetiska kommunismen. Men Österns länder valde, snarare än den västerländska metoden att vara trogen mot ideologin och kasta hela nationens öde i den, Österns traditionella metod: synkretismen (syncretism), som går ut på att låta ideologin tjäna nationens öde.

När den ideologiska tidsåldern tog slut med det fascistiska Tysklands fall och det kommunistiska Sovjetunionens försvinnande blev det en fråga av intresse hur Österns länder skulle hantera dessa ideologier. De tar emot den västerländska ideologin i den österländska synkretismens form. Även de österländska länder som bekänner sig till kommunismen går fram inte genom att klamra sig fast vid den kommunistiska idén, utan med hållningen att av det den rymmer använda det som behövs för att styra staten. Till sist har, tack vare detta österländska, synkretistiska sätt att styra staten, alla länder som bekänner sig till kommunismen försvunnit i Västerlandet och finns bara kvar i Östasien.

Under sin militaristiska period försökte Japan överge den österländska civilisationens drag för att följa Västerlandets dikotomiska filosofi om åtskillnad och kamp. Men efter sitt nederlag mot USA i andra världskriget övergav det plötsligt fascismen, förklarade sig anhängare av det amerikanska demokratiska systemet och strävade efter att följa det: en häpnadsväckande förvandling. Att det kunde gå så hastigt från fascism till demokrati berodde på att Japan, till skillnad från Västerlandet, till slut försökte finna ett österländskt sätt att använda den västerländska ideologin. Man kan se Japan visa den österländska civilisationens drag på detta extrema och kringgående sätt. Också tendensen i den japanska inrikespolitiken efter kriget, där regeringsskiftena sker inte, som i Västerlandet, mellan regeringar som skiljs åt av ideologi, utan genom jämkningar mellan fraktioner inom ett och samma parti, visar den österländska civilisationens drag.

Kina använder metoden att dra nytta av den västerländska ideologin och samtidigt bevara grunden för det österländska tänkandet. Kina ser kommunismen, inom synkretismens filosofiska ram, som ett medel bland andra för att styra staten och använder den. Till skillnad från det västerländska manifesterades sätt, som överlämnar statens styre åt den kommunistiska filosofin och följer den oförändrad, fortsätter Kina att sträva efter att följa den österländska civilisationens drag. Västerlandets kommunistiska länder har alla övergett kommunismen och gått under, men Kina behåller kommunismen samtidigt som det använder vissa nödvändiga delar av den i statens styre. Liksom Kina historiskt använde taoismen, konfucianismen och buddhismen i statens styre använder det av den kommunistiska idén de delar som det behöver. Samtidigt som den kinesiska regeringen använder kommunismen använder den också det konfucianska tänkandet, genom att framhålla Konfucius som den kinesiska civilisationens representant och sprida honom i världen genom ”Konfuciusinstituten”. Det beror på att den kinesiska civilisationen, snarare än att binda sig vid en filosofi eller en hypotes, följer den österländska civilisationens drag att i enlighet med synkretismen (syncretism) använda alla filosofiska system som människan har skapat i statens styre.

Till sist visar de östasiatiska kommunistländernas synkretistiska hållning, både när det gäller idéimporten och nationens öde, en civilisatorisk skillnad mot den dogmatiska hållning som Västerlandets kommunistländer, i dag försvunna, gick upp i. Denna Österns förståelse av och anpassning till den ideologi som Västerlandet skapade och som en tid behärskade världen på 1900-talet beror på drag som ligger latenta i den österländska civilisationen. Dessa drag finns framför allt i den förståelse av människans natur som är inbyggd i den österländska civilisationen. Det är möjligt därför att den österländska civilisationen, ur människans naturs synvinkel, inte följer andens befallningar som Västerlandet, utan en komplementaritetslära som harmoniserar instinkten och anden på yin och yangs vis.