Sedan när härskar Västerlandet över världen?

1) Västerlandets negativa omdöme om den österländska civilisationen

Historiskt har Västerlandet länge fällt ett positivt omdöme om den österländska civilisationen. Varför är då detta viktiga och intressanta faktum så föga känt för oss? Skälet är enkelt. Västerlandets positiva omdöme om den österländska civilisationen i början av upplysningstiden gjorde helt om och blev negativt i slutet av upplysningstiden. Perioden efter upplysningstiden sammanfaller med den västerländska industriella revolutionen. Med den industriella revolutionen började Västerlandet erövra Östern fysiskt, medan de västerländska makterna ryckte fram mot Östern (西勢東漸). Inför de västerländska fartygen, beväpnade med ånga och kanoner, föll Österns träskepp som möss inför en katt. Västerlandets omdöme om Östern, före och efter den industriella revolutionen, blev ett omdöme grundat inte på civilisationen, utan på vetenskapen och tekniken. Västerlandets överväldigande ställning blev naturligtvis anledningen till att dess omdöme om den österländska civilisationen slog om från positivt till negativt.

I början av upplysningstiden, medan de västerländska monarkerna utövade en absolut makt och in i minsta detalj lade sig i inte bara det individuella tänkandet utan också det ekonomiska livet, såg de västerländska tänkarna i Östern ett styre där monarken var bunden av etiken och minimerade sitt ingripande i folkets liv. De ansåg därför att den österländske monarken förkroppsligade den förebild som dåtidens Västerland sökte: den ”upplyste despoten” (enlightened despot). Men i slutet av upplysningstiden började de västerländska tänkarna, som drömde inte om monarki utan om republik, ta den grekisk-romerska demokratin som förebild och vända sitt omdöme om den upplyste österländske despoten. I takt med att de västerländska tänkarna drömde om republik ersattes nyfikenheten på och välviljan mot den kinesiske despoten av fördömande och motvilja.

Diderot (1713–1784), som ledde upplysningstiden i spetsen för de franska encyklopedisterna, är den främsta gestalten bland de upplysningstänkare som ändrade uppfattning. Till en början ställde han den österländska civilisationen på jämlik fot med den västerländska och bedömde den positivt, särskilt i fråga om religionen och etiken. Men senare nedvärderade han det kinesiska som ovetenskapligt och fullt av fördomar. Han förklarade att det Västerlandet borde efterlikna var Rousseaus ”ädle vilde”, och att det inte längre kunde vara den kinesiska naturfilosofin. Helvétius (1715–1771) var en annan tänkare som ändrade uppfattning. Han övergav sitt gynnsamma omdöme om den upplyste kinesiske despoten och kritiserade Kinas kejsare som en oupplyst förtryckare. Också Rousseau (1712–1778) och Condorcet (1743–1794) började kritisera Kina, eftersom de ansåg att frånvaron av frihet hindrade landets politiska och etiska utveckling. Montesquieu (1689–1755) definierade i synnerhet den österländska civilisationen själv som i avsaknad av begreppet frihet. Han kritiserade den kinesiska regimen som en förtryckande regim grundad på fruktan och hävdade att begreppet politisk frihet inte fanns i Östern.

På 1800-talet ägnade sig Västerlandet åt att kolonisera Östern, det sista målet för dess erövring av världen. Östern rasade samman, maktlöst, inför Västerlandets överväldigande vetenskap och militära styrka. Östern befann sig i ett läge utan motstycke: de västerländska makternas ockupation av Östern, när Västerlandet ryckte fram mot Östern. Naturligtvis började Västerlandet bedöma och uppfatta Östern på ett ännu mer negativt sätt. Burna av den fysiska dominansens ström uppstod i Västerlandet tankar och filosofiska system som skulle stödja den intellektuellt. Denna strömning systematiserades av de västerländska historiefilosoferna.

Västerlandets ändrade blick på Östern spred sig snart utöver tänkandet till rasfördomen. I början av upplysningstiden, när Västerlandet såg det österländska tänkandet som överlägset sitt eget och drogs till det, räknades österlänningarna till de ”vita”. Men efter upplysningstidens slut, och särskilt när Västerlandets erövring av världen väl var fullbordad, förvandlades österlänningarna till ”gula”.³⁶⁸ Man betonade att de inte bara var civilisatoriskt underlägsna de västerländska vita, utan att de av rasmässiga skäl inte kunde förändras. Det gällde till slut att rättfärdiga Västerlandets erövring och exploatering av världen. Det var här som tanken utvecklades bland västerlänningarna att det var ”den vite mannens börda” att erövra världen och vägleda dess ociviliserade delar. Också i fråga om förhållandet mellan Östern och Västerlandet kom detta att ställa sig emot Leibniz hopp och optimism om utbytet mellan Östern och Västerlandet. Det blev på modet att anse att Östern och Västerlandet har mycket olika civilisationer och att sådant som utbyte är onödigt, eftersom Västerlandet ligger långt före. Den engelske poeten Kipling sammanfattade det i sin dikt ”Balladen om Öst och Väst” (Ballad of East and West), utgiven 1889:

Ack, Öst är Öst och Väst är Väst, och aldrig ska de två mötas, förrän jorden och himlen står inför Guds stora domstol på domens dag.³⁶⁹

Detta klimat kom att omfatta en revidering av de positiva omdömen som tidigare hade fällts om Östern. För att ta ett exempel förändrades omdömet om Mongolväldet, som hade utövat ett avgörande och positivt inflytande på den västerländska renässansen och fått beröm av de västerländska tänkarna, i grunden. Det skedde under den nya tiden och samtiden, särskilt under 1700-talets industriella revolution och den erövring av världen som följde. Bland de västerländska tänkarna hade det i århundraden funnits personer som bedömde mongolerna och Djingis khan positivt: på 1200-talet, Djingis khans egen tid, sedan under renässansen på 1300- och 1400-talen som följde, och ända fram till upplysningstiden på 1600- och 1700-talen. Dessa tidigare omdömen reviderades i stor skala och mynnade till slut ut i ett rasmässigt omdöme.

Nästan alla Europas vetenskapsmän antog en indelning av mänskligheten i tre stora raser: den afrikanska, den asiatisk-mongoliska och den europeiska … Och jämförda med den europeiska vita rasen, den mest utvecklade, började de asiatiska mongolerna beskrivas som efterblivna som hade slutat växa på det nyföddas stadium … Därefter behandlade man dem som mycket nära orangutangen … och man gick så långt att man inom medicinen kallade de utvecklingsstörda för mongoloider (Mongoloid).³⁷⁰

Denna rasfördom är ingen ny tendens, utan har en kontinuitet i den västerländska civilisationen. Går man tillbaka till den grekiska tiden framträder den i den grekiska tidens så kallade ”orientalism”, som avskydde Östern. Detta tänkande reproducerades i större skala i Västerlandet under den nya tiden och samtiden. Man utvidgade till hela världen den underlägsenhet hos ”Orienten” som hade framträtt i kampen mellan det antika Grekland och Persien, för att genom jämförelse skilja de andra raserna från Västerlandet och hävda Västerlandets överlägsenhet.

Tragedin Perserna, uppförd 472 f.Kr., dramatiserade perserkrigen, och den är ett gott exempel på vad grekerna reflekterade över när de handlade och drabbade samman med Perserriket … Den ställde mot persernas despoti och hierarki, deras väldiga rikedom och lyx, överdrivna känsloyttringar, oordning och feghet, grekernas demokrati och jämlikhet, sparsamhet och måttfullhet, självdisciplin och ordning, mod … Herodotos, som ärvde analysen och tolkningen i Perserna, utvecklade ytterligare tudelningarna mellan Väst och Öst, Europa och Asien, grek och icke-grek, despoti och demokrati. Så uppstod den ideologi enligt vilken de förra är överlägsna de senare. Det var i denna tradition som orientalismen började. ³⁷¹

Den främste västerländske historiker som på senare tid har spritt orientalismen på nytt är Wittfogel (1896–1988). I sitt verk Den orientaliska despotismen (oriental despotism) ansåg han att det i de flesta regioner utanför Europa hade utvecklats ”civilisationer grundade på vattenresurser och jordbruk” (hydraulic civilization), som alla hade fött despotism. Han lade därmed fram tanken att se civilisationerna i Främre Orienten, Mellanöstern, Fjärran Östern och till och med andra regioner som lika många despotier, föra dem samman under orientalismen och jämföra dem med Västerlandet: det är just tudelningen mellan ”Västerlandet och resten av världen”. Han gav ut en bok som exakt motsvarade tidsandan i en epok då Västerlandet, som hade brett ut sig över världen, åtnjöt en oövervinnelig ställning. Hans bok väckte västerlänningarnas uppmärksamhet och kom att citeras flitigt.

Omdömet om Mongolväldet, mongolerna och den mongoliska freden (Pax Mongolica), så som vi känner det i dag, återspeglar inte de historiska fakta, utan är ett omdöme insvept i rasfördomar, format under den nya tiden och samtiden. Först helt nyligen har denna förvrängning börjat rättas till delvis i Västerlandet. Inför år 2000, mänsklighetens tredje årtusende (the Third Millennium), utsåg Washington Post den person som hade lämnat de största spåren i historien under det andra årtusendet, de tusen åren från 1000 till 1999. Det var Djingis khan.

Orientalismens fördom främjar ett läge där man sluter ögon och öron för allt det verkliga värde som är inneboende i det österländska tänkandet. För mänsklighetens framtid måste vi förstå de filosofiska system i det österländska tänkandet som skiljer sig från den västerländska civilisationens: dess kosmologi, dess förhållande mellan människan och naturen, dess universella etik och dess syn på människans natur. För detta måste vi gå tillbaka till väsendet i det österländska tänkande som, när det kom till Västerlandet under upplysningstiden på 1600- och 1700-talen, togs emot och värderades varmt där. Det är framför allt viktigt att därigenom granska hur Österns och Västerlandets politisk-ekonomiska tänkande skiljer sig åt.

2) Östern och Västerlandet före den industriella revolutionen

Bilden av Västerlandets överlägsenhet över Östern har i huvudsak skapats av västerlänningar. Den har spridits och godtagits nästan som den är i Östern. Därför kommer vi lätt att se Östern som om det historiskt alltid har legat efter Västerlandet. Men historiker och tänkare har beskrivit hur denna bild skiljer sig från fakta. Wells visar en balanserad historisk syn i sin jämförelse mellan Östern och Västerlandet:

Länge var Kina överlägset Västerlandet. Man kan säga att den västerländska världen började hinna ikapp Kina igen först på 1500- och 1600-talen, med upptäckten av Amerika, spridningen av den tryckta boken och av undervisningen, och den moderna vetenskapens gryning. Under den blomstrande Tangdynastin, under Songdynastin (960–1279), konstnärlig men något dekadent, och under den kultiverade Mingdynastin (1368–1644) var Kina välmående och lyckligt, och dess kultur och konst låg före alla andra länders. ³⁷²

Needham (1900–1995), känd som en av Västerlandets största auktoriteter på den kinesiska civilisationen, lägger också, i sin bok om Kinas vetenskaper och Västerlandet, fram sin syn på förhållandet mellan Östern och Västerlandet. Han skriver att vi, som lever under 1900-talets andra hälft, fortfarande är så behärskade av 1800-talets tänkande att vi inte vet att Kina för bara tre eller fyra århundraden sedan var ett land där man levde bättre än i Europa.³⁷³ Han förklarar att vi inte vet att den österländska civilisationen, från första århundradet f.Kr. till 1400-talet e.Kr., var mycket effektivare än den västerländska civilisationen i att tillämpa kunskapen om naturen på människans praktiska behov. ³⁷⁴

Efter andra världskrigets slut föreslog Needham 1948 Cambridge University Press ett verk om den kinesiska vetenskapen och civilisationen; projektet antogs, och han inledde en forskning och ett författarskap i stor skala om den kinesiska vetenskapen och civilisationen. I denna forskning redogjorde Needham för den österländska uppfinningen av gjutjärnet (tekniken att smälta järn och gjuta det i givna former, använd för att tillverka kärl och kanoner), plogbillen och stigbygeln. Stigbygeln uppfanns i Östern omkring 200-talet och nådde Västerlandet under medeltiden. Användningen av stigbygeln ökade till en svårföreställbar grad de beridna människornas rörlighet och stridsförmåga. Stigbygelns uppfinning är så viktig att somliga sätter dess bidrag till civilisationens framsteg i nivå med hjulets eller boktryckarkonstens uppfinning. Och han bevisade att de för oss välkända uppfinningarna, papperet, krutet, boktryckarkonsten och kompassen, alla hade gjorts i Kina.

Ändå trodde ända fram till mitten av 1900-talet de flesta människor i världen, för att inte tala om Västerlandet, att de flesta av dessa uppfinningar hade gjorts i Västerlandet.³⁷⁵ Efter mitten av 1900-talet godtogs bland de västerländska intellektuella, tack vare Needhams forskning, att dessa viktiga uppfinningar kom från Östern. Det ledde genast i Västerlandet, med Needham i spetsen, till frågan: varför har då Kina, med en civilisation, en vetenskap och en teknik som låg tusen eller flera hundra år före, inte fortsatt att utvecklas, utan blivit upphunnet av Västerlandet?³⁷⁶ Denna viktiga fråga, känd som ”Needhams fråga” (Needham’s Question), sysselsatte många västerländska vetenskapsmän och tänkare vid mitten av 1900-talet.³⁷⁷ Wells hade redan ställt den före Needham:

Varför åstadkom Kina, som hade åstadkommit så mycket, inte något mer? Under denna period gav sig Kina ut på haven och bedrev en betydande utrikeshandel. Varför upptäckte Kina inte Amerika eller Australien? ³⁷⁸

De tänkare som har granskat historien, som Needham och Wells, visste att det i en lång historia hade funnits en lång period då den österländska civilisationen var Västerlandet överlägsen. Men under de senaste två eller tre århundradena, då Västerlandet har överväldigat Östern i alla avseenden, hade denna syn på civilisationernas relativa rang ingen relevans. Till slut betraktade nästan alla, inte bara i Västerlandet utan också i Östern, det historiska faktum att den österländska civilisationen spreds till Västerlandet som otroligt och tillmätte det knappast någon betydelse. Ännu i slutet av 1900-talet, ända tills de österländska ekonomiernas historiska uppsving explosionsartat blev verklighet, dominerade denna syn i Östern som i Västerlandet.

Men Wells och Needham, båda västerlänningar, skulle knappast lättvindigt ha fällt det gynnsamma omdömet att Östern länge låg före Västerlandet i fråga om kultur; och att döma av deras väldiga historiska kunskaper kan det inte vara en påhittad historia. Granskar man historien noga var denna syn på Östern, som Wells och Needham hade, i själva verket den dominerande synen i Västerlandet före 1700-talet. Adam Smith är ett exempel. I Nationernas välstånd, skriven 1776, beskriver Adam Smith Kinas välstånd. Han beskriver det som ett av världens rikaste länder på 1700-talet:

Kina har länge varit ett av de rikaste länderna, det vill säga ett av de bördigaste, bäst odlade, mest arbetsamma och mest folkrika i världen. Det tycks dock länge ha stått stilla. Marco Polo, som besökte det för mer än fem hundra år sedan, beskriver dess odling, dess näringar och dess befolkning nästan med samma ord som dagens resenärer. Kanske hade det redan, långt före hans tid, förvärvat hela den rikedom som dess lagars och institutioners natur tillåter det att förvärva.³⁷⁹

Om vi godtar denna syn hos Wells, Needham och Adam Smith kommer vi fram till en mycket intressant och viktig historisk syn: Västerlandet har verkligen hunnit ikapp Östern och tagit ledningen först under de senaste två eller tre århundradena, det vill säga sedan 1700-talet. Vi kommer då fram till slutsatsen att vi inte får stänga in oss i den dominerande västerländska synen, som är begränsad till de två senaste århundradena. Som fångar i 1800- och 1900-talens läge kan vi varken förstå det förflutna eller utforma den framtid som kommer att utvecklas på 2000-talet. Vi måste gå tillbaka till den långa historien före 1800- och 1900-talen och granska Österns och Västerlandets uppgång och nedgång.

Före renässansen: den österländska kulturens spridning till Västerlandet

Österns och Västerlandets civilisationer har i grunden utvecklats isolerade från varandra under årtusenden, ända tills Västerlandet på allvar närmade sig Östern på 1800-talet. De grundläggande stadier som gör en verklig civilisation – skriften, metallbruket, den sociala organisationen, uppenbarelsereligionen, naturfilosofin – utvecklades alla var för sig, i isolering, av Östern och Västerlandet, och inte genom ett nära ömsesidigt inflytande eller genom tillförsel utifrån.³⁸⁰ Bara en smal sidenväg förband de två civilisationerna. Varje kulturellt element som fördes mellan Östern och Västerlandet måste följa denna ytterst smala passage genom Centralasiens bergskedjor och kunde därför inte annat än förlora alla sina drag utom det väsentliga. Sidenvägen var för smal och för lång för ett nära intellektuellt inflytande mellan Östern och Västerlandet.³⁸¹

I motsats till vad man ofta föreställer sig var havet lika viktigt som landvägen på sidenvägen. Därför anser specialisterna att uttrycket silk route, som betyder en passage, är exaktare än silk road, som bara uttrycker landvägen. Sidenvägen, bestående av land- och sjövägar som förband Östern och Västerlandet, öppnades på allvar under första århundradet f.Kr. och blev handelspassagen mellan Östern och Västerlandet. Ända tills Vasco da Gama 1497 öppnade en direkt sjöväg mellan Östern och Västerlandet, som förband Atlanten och Indiska oceanen, tjänade den i mer än 1 700 år som den enda passagen som förband Östern och Västerlandet.

Det som framför allt färdades på sidenvägen var lätta och dyrbara värdeföremål. Under årtusenden såldes Kinas siden och kryddor till Västerlandet, och från Västerlandet kom glasvaror och de ädla metaller som skulle köpa sidenet till Kina. Sidenet var den överlägset viktigaste handelsvaran. Det är därför man gav vägen namnet sidenvägen. Under första århundradet f.Kr., när Hankinas och Romarrikets makt befästes och utvidgades i Östern och i Västerlandet, kom sidenvägen i full drift.

Från denna tid finns det i Kina dokument som kallar Romarriket Daqin (大秦國). Och litteraturen från den romerska tiden berättar att kinesiskt siden såldes i stora mängder i Rom. Rom gick så långt att det oroade sig för det:

Den romerska senaten antog flera gånger, av ekonomiska och moraliska skäl, lagar som förbjöd de romerska medborgarna att bära siden, men de respekterades inte. Stora mängder av Romarrikets guld strömmade till Kina för att importera sidenet. Moraliskt fördömdes sidenkläderna som lyxiga och omoraliska.³⁸²

Seneca, romersk senator under första århundradet e.Kr., har lämnat följande vittnesbörd om sidenklädernas ”omoraliska sida”:

Jag vet inte om man kan kalla kläder sådana sidentyger som varken döljer kroppens former eller bevarar värdigheten hos den som bär dem …… Otaliga kvinnor tävlar i iver om sidenkläderna, när de ser att de otuktiga kvinnornas kropp syns som den är genom det tunna sidenet, så att gästen och husbonden kan ha samma kännedom om hustrun.³⁸³

Handeln mellan Östern och Västerlandet på sidenvägen var en indirekt handel. Det var med andra ord köpmän från de många länderna i Centralasien och Mellanöstern, belägna mellan Europas Västerland och Östasiens Östern, som fungerade som mellanhänder. Den förste västerlänning som utan dessa mellanhänder besökte Östern direkt, bevittnade det och lämnade en berättelse om det var Marco Polo. Det var på 1200-talet. Visserligen hade katolska präster då och då besökt Kina före Marco Polo och lämnat berättelser, men det var Marco Polo som verkligen gjorde Östern känt för Västerlandet. Marco Polo, som på 1200-talet reste till Östern på sidenvägen, återvände sjövägen på sidenvägen.

Marco Polo nedtecknade i slutet av 1200-talet det han hade sett i Östern i en bok, Il Milione. Hans reseskildring blev den första bok som presenterade den österländska civilisationen för Europa. Den påverkade många, bland dem Christofer Columbus, som korsade Atlanten och upptäckte Amerika 1492. Columbus läste ivrigt Il Milione och försåg den med anteckningar medan han läste, och beslöt att öppna en direkt sjöväg från Västerlandet till Östern för att ta sig dit.

Genom Il Milione gjorde Marco Polo Österns kultur känd; bland det han beskrev finns en tolerant hållning till många religioner, användningen av papperspengar, boktryckarkonsten med lösa typer, användningen av kol, den kinesiska muren och Stora kanalen. De flesta västerlänningar, inte bara på Marco Polos tid utan i århundraden därefter, trodde inte på det. Civilisationens grunder var alltför olika, och skillnaderna i skala alltför stora, för att man skulle tro på det. Hur kunde man använda papperslappar i stället för guld eller silver? Hur kunde man bränna en svart sten som bränsle? Hur kunde böcker, som gjordes genom att varje sida skrevs av för hand, massproduceras med något som kallades typer och papper? Och framför allt, hur var ett mänskligt samhälle som inte hade Gud i centrum möjligt, och hur kunde flera religioner samexistera i ett och samma land? Med sådana tvivel höll man Marco Polo för en skrävlare, eftersom allt detta var svårt att förstå eller föreställa sig. Men dessa tvivel och frågor var helt naturliga för västerlänningar som fortfarande levde i medeltidens mörka tidsålder.

Särskilt för västerlänningar i slutet av 1200-talet, då allt, politiken, ekonomin, befolkningen, var i liten skala, var det otroligt att antalet människor eller ting som var inblandade i en viss händelse i Östern som Marco Polo berättade om så ofta översteg miljonen. Om man betänker att Englands befolkning ännu i slutet av 1400-talet var omkring tre miljoner, gällde enheten miljon för dåtidens västerlänningar som ett tal man bara kunde nå genom att mobilisera flera länder. Därför hånade man Marco Polo i Västerlandet genom att kalla honom ”Il Milione”, miljonmannen. Det berättas att hans vänner på hans dödsbädd uppmanade honom, för hans själs frid, att ångra de många lögner som stod nedtecknade i Il Milione. Marco Polo suckade att han inte hade beskrivit hälften av de under han hade sett i Östern, och slöt sina ögon.

Under de århundraden som följde var européerna övertygade om att Il Milione var en saga och gjorde Marco Polo till en synonym för skrävlaren och lögnaren. I Västerlandet kallade man den som sade saker som ansågs orimliga för ”en Marco Polo”. Detta varade i omkring tre hundra år, tills västerlänningarna på 1500- och 1600-talen kom direkt till Östern via den direkta vägen mellan Atlanten och Indiska oceanen som Vasco da Gama hade öppnat 1497 och konstaterade att det mesta av det som Marco Polo hade beskrivit i Il Milione var sant.³⁸⁴

Att Västerlandet inte kunde förstå detta nya ansikte hos Östern berodde på medeltidens ”mörka tidsålder”. Medan Västerlandet genomgick nästan tusen år av mörk tidsålder upphörde Östern aldrig att göra framsteg i sin kultur. Denna Österns avancerade kultur och tänkande, åtskilda av tusen år, nådde Västerlandet och påverkade det i två vågor: först Österns materiella kultur, sedan dess tänkande. Under den ”mongoliska freden” (Pax Mongolica), då ett stort imperium som korsade den eurasiska kontinenten byggdes och all handel livligt främjades under omkring två århundraden, strömmade Österns uppfinningar på allvar in i Västerlandet och påverkade i hög grad den västerländska renässansen. Därefter påverkade det österländska tänkandet, som kom in i Västerlandet genom den första direkta mänskliga kontakten mellan Östern och Västerlandet, djupt den västerländska upplysningen.

Den direkta kontakten mellan Östern och Västerlandet via en direkt sjöväg fick vänta till 1500-talet. Dessförinnan måste sidenvägen passera många gränser som hörde till många länder. Undantaget var den tid då mongolerna byggde ett imperium som omfattade Östern och Västerlandet. Mongolväldet byggde ut vägar och broar i stor omfattning, byggde nya och främjade aktivt den fria handeln och det kulturella utbytet inom imperiet såväl som mellan Östern och Västerlandet. Det var då som Österns uppfinningar på allvar nådde Västerlandet, tack vare Mongolväldet, som byggde det vidsträcktaste imperiet i människans historia tvärs över den eurasiska kontinenten och upprättade den mongoliska freden. Dessförinnan hade man genom sidenvägen bara en vag medvetenhet om att det fanns en österländsk civilisation. Mänskligheten, som bara förfogade över begränsade transport- och kommunikationsmedel, levde utan att känna något behov av att Östern och Västerlandet skulle förstå varandra väl. Ända till 1100-talet tog resan mellan Östern och Västerlandet på sidenvägen två eller tre år i en riktning.

Under den mongoliska freden gick det kulturella flödet i en enda riktning, från Östern till Västerlandet. Västerlandet hade då just börjat röra på sig för att ta sig ur omkring tusen år av medeltida mörker; det hade därför inget annat att erbjuda Östern än katolicismen, en uppenbarelsereligion. Men Östern hade redan fast grundlagt ett system av naturfilosofi med taoismen och konfucianismen i centrum, som inte lämnade någon öppning där Västerlandets uppenbarelsereligion kunde tränga in. Därför fördes den österländska kulturen i en enda riktning till Västerlandet, och den som då nådde dit fick ett inte obetydligt inflytande på den västerländska renässansens början och utveckling. I sin bok Genghis Khan and the Making of the Modern World uttrycker professor Jack Weatherford den mongoliska fredens inflytande på renässansen så här:

Under den europeiska renässansen förändrades Europas teknik, krigföring, klädsel, handel, mat, konst, litteratur och till och med musik under mongoliskt inflytande …… För första gången i sin historia bar européerna byxor och jackor i stället för långa dräkter och kjolar. I stället för att knäppa på sina instrument med fingrarna spelade de på dem med den stråke som mongolerna använde på stäppen. Och också konsten började måla på ett nytt sätt.³⁸⁵

Först under renässansen började västerlänningarna bära byxor, som de hade lärt sig av mongolerna. Dessförinnan bar de under årtusenden långa dräkter, som man ser på bilderna av greker, romerska senatorer och medeltida munkar. Och under årtusenden var Västerlandets stränginstrument harpan, som knäpptes med handen; först under renässansen började man spela på strängarna genom att dra en stråke över dem. Det är det som ledde fram till fiolen och cellon.

Västerlandet, som hade uthärdat tusen år av medeltida mörker, kunde tack vare den mongoliska freden upptäcka många av Österns underverk. Bland dem finns det som vi ofta räknar som Kinas fyra stora uppfinningar: papperet, krutet, boktryckarkonsten och kompassen. De hade en stor verkan på västerlänningar som hade överlevt digerdöden, som härjade världen på 1300-talet, och som hade fått en ny blick på livet: det var renässansens början. En del av dessa ting, till exempel papperet, hade redan tidigare nått Västerlandet, förmedlat av köpmän från de många länderna i Centralasien och Mellanöstern. Men när de gick genom händerna på köpmän från länder med olika språk, skrift, seder och kulturer kunde väsendet i teknikerna, kulturen och tänkandet, till skillnad från själva varorna, inte annat än spädas ut eller gå förlorat. Under den mongoliska freden däremot strömmade väldiga mängder österländska uppfinningar oavbrutet in i Västerlandet, med en avgörande verkan på den västerländska civilisationens utveckling och uppsving.

Man kan lätt gissa hur mycket papperets och boktryckarkonstens ankomst till Västerlandet, genom att mångfaldiga antalet böcker, bidrog till att renässansen kom. Till och med Marco Polos Il Milione cirkulerade till en början bara i handskrifter som skrivits av för hand. Men på Columbus tid hade de tryckta exemplaren spritt sig, och Columbus kunde läsa den i tryck. Och kompassens ankomst till Västerlandet underlättade på ett avgörande sätt de portugisiska och spanska seglatserna över Atlanten, Indiska oceanen och Stilla havet, som mångdubblades från slutet av 1400-talet. Vid denna tid lyckades Västerlandet, genom att förena det österländska gjutjärnet (iron cast) och användningen av krut, tillverka utmärkta kanoner, och historien visar väl att kanonen bidrog på ett avgörande sätt till Västerlandets erövring av världen.

Om renässansen på 1400- och 1500-talen hade den österländska kultur att tacka som tack vare den mongoliska freden började strömma fritt in i Västerlandet från 1300-talet, såg den västerländska upplysningstiden på 1600- och 1700-talen, som följde på renässansen, den direkta kontakten göra ett tankeutbyte mellan Östern och Västerlandet möjligt. Också denna gång gick tänkandets ström i en enda riktning, från det österländska tänkandet till Västerlandet. Eftersom Västerlandet sökte frigöra sig från uppenbarelsereligionens många irrationella dogmer strömmade Österns system av naturfilosofi, med naturen i centrum, mot Västerlandet.

Upplysningstiden: Västerlandets positiva omdöme om den österländska civilisationen

Åtskilda av Himalayas och Kunluns bergskedjor, som kallas världens tak, levde Östern och Västerlandet i årtusenden utan att påverka varandra, och vart och ett byggde en civilisation med sin egen karaktär. Ett verkligt intellektuellt utbyte mellan dessa civilisationer, som hade utvecklats i ömsesidig isolering, blev till slut möjligt först på 1500- och 1600-talen. Det började när västerländska katolska missionärer kom för att bo i Peking via den väg mellan Atlanten och Indiska oceanen som Vasco da Gama hade öppnat.

Den viktigaste personen bland dessa katolska präster är Matteo Ricci (1552–1610). Ricci anlände till Macao 1582, trettio år gammal, och levde tjugoåtta år i Kina, där han lärde sig landets språk och kultur fram till sin död i Peking 1610. Som rådgivare vid det kinesiska hovet gav han på kinesiska ut Den sanna innebörden av Himlens Herre (天主實義), som presenterade det västerländska begreppet Gud för Östern. Som kristen lärde han sig konfucianismen. Vid sin död begravdes han i Peking, på marken till ett före detta buddhistiskt tempel.

Matteo Ricci har också en förbindelse med Korea. Yi Su-gwang (李睟光), som reste till Peking som sändebud från Joseon, tog del av Riccis Den sanna innebörden av Himlens Herre (天主實義) och andra skrifter, och genom hans hemkomst blev den västerländska civilisation och den kristna lära som Ricci presenterade för första gången kända i Joseon. Efter sin hemkomst skrev Yi Su-gwang 1614 (kung Gwanghaes sjätte regeringsår) Joseons första encyklopedi, Jibong yuseol (芝峰類說), där han nämnde katolicismen. Ricci arbetade ivrigt för att sprida det västerländska tänkandet i Kina genom kristendomen, men genom att översätta Samtalen och andra verk och föra dem vidare till Västerlandet gav han också ett avgörande bidrag till det österländska tänkandets spridning i Europa. Det var då som Kong Fuzi fick det latiniserade namnet Confucius.

Vad lärde sig och kände Östern då i kontakten med Västerlandet? Östern intresserade sig för de västerländska porträtteknikerna, för precisionsmaskiner som urverk och för världskartor. Men i fråga om filosofi och tänkande var det Västerlandet kunde erbjuda uppenbarelsereligionen, det vill säga katolicismen. Men Östern hade redan förvärvat en betydande kännedom om kristendomen genom kontakter under Tang-, Song- och Yuandynastierna; det var därför ingen nyhet. Och man kan anta att Östern, som redan ägde ett system av naturfilosofi som motsvarade slutet av den västerländska upplysningstiden, inte fann något större intresse i uppenbarelsereligionen. Därför gick tänkandets ström på 1600- och 1700-talen, under den västerländska upplysningstiden, i riktning mot att den österländska naturfilosofin påverkade Västerlandet.

Bland de första kineser som besökte Västerlandet var Shen Fuzong (沈福宗), som hade omvänts till katolicismen av Couplet, en västerländsk missionär som levde i Kina.³⁸⁶ Han fick dopnamnet Mikael (Michael). De lämnade Macao för Europa 1681. Shen Fuzong besökte Italien, Frankrike och England och besökte tillsammans med Couplet London, Berlin och Wien, där han träffade lärda och, enligt vad som sägs, svarade på frågor om det kinesiska språket, den österländska filosofin och andra ämnen. År 1684 togs han emot av Frankrikes kung Ludvig XIV, deltog i en kunglig middag och visade hur man använder ätpinnar och skriver kinesiska tecken. Åren 1685–1688 vistades han i England. Under sin vistelse togs han emot av Englands kung Jakob II. Jakob II intresserade sig mycket för Shen Fuzong, den förste kines som besökte England, och lät måla hans porträtt, som han hängde upp i sitt palats. ³⁸⁷ Han lämnade England 1688 för Portugal och blev jesuitpräst. Han ska ha dött 1691 nära Moçambique, på väg tillbaka till Kina.³⁸⁸

Genom Matteo Ricci, Shen Fuzong och andra kom de västerländska tänkarna för första gången i direkt kontakt med Österns kultur. De västerländska tänkarna visade då en ny och fördomsfri nyfikenhet på det österländska tänkandet och bedömde det. Under den västerländska upplysningstiden, på 1600- och 1700-talen, påverkade det österländska tänkandet direkt det västerländska tänkandet på två fronter: den politiska etiken, med konfucianismen i centrum, och den politiska ekonomin, med taoismen i centrum.

Dåtidens västerländska tänkare, som hade upplevt de skoningslösa massakrerna mellan protestanter och katoliker som den ännu pågående reformationen hade utlöst, var äcklade av den västerländska religionens dogm och intolerans. Under dessa omständigheter upptäckte de i det österländska tänkandet en naturlig kosmologi och ett etiskt system som inte var grundade på Guds uppenbarelse utan på anden, och de uttryckte sin förvåning och beundran, eftersom de mötte en civilisation där det som de sökte redan var förverkligat. En tänkare som Leibniz (1646–1716) företräder dem som, med ett positivt omdöme om den österländska civilisationen, uttryckte stora förhoppningar om utbytet mellan Österns och Västerlandets civilisationer:

Jag håller det för en särskild avsikt hos ödet att den mänskliga kulturen och förfiningen i dag liksom är samlade vid vår kontinents två ändar, i Europa och i Kina. Kanske har den högsta försynen ordnat det så för att de folk som ligger mellan dem, medan de mest odlade och mest avlägsna folken räcker varandra armarna, så småningom ska föras till ett bättre sätt att leva.³⁸⁹

Upplysningstänkarna under denna tid bedömde positivt det sätt på vilket det österländska tänkandet fungerade väl i det österländska samhället, i politiken, ekonomin och etiken, utan någon dogm, med stor tolerans och med regeringens ingripande minimerat. Professorerna Walter Demel och David Mungello har publicerat artiklar och böcker som väl sammanfattar denna tids västerländska tänkares syn på den österländska civilisationen. Demels syn är i korthet följande:

I Västerlandets ögon framstod kineserna som vänliga och arbetsamma, men till slut som ateister och vidskepliga. Ändå såg de västerländska filosoferna i många avseenden förvånande sidor: att Österns ämbetsmän valdes enbart efter sitt personliga omdöme och sin dygd, utan hänsyn till börd eller förmögenhet; att de lärda var föremål för en särskild respekt; att alla slags statistik var mycket utvecklade; och framför allt fann de det märkligt att Kina åtnjöt ett stort överflöd fast det inte fick Guds välsignelse. Västerlandet ansåg då om kineserna att de, hur etiska, artiga och intelligenta de än var, inte visste något om Bibeln eller Aristoteles och var oförmögna till varje religiöst omdöme. De västerländska tänkarna kände sig mycket illa till mods över att Kina, hur de än granskade det, inte passade in i deras tankesystem … De upptäckte att Östern hade ett unikt kulturellt mönster, som inte fanns någon annanstans i världen. De blev djupt imponerade av att se Kinas kejsare direkt intressera sig för jordbruket. De uppmanade de västerländska monarkerna att om våren visa hur man sår, som Kinas kejsare. Därför gjorde västerländska monarker som Ludvig XV, Ludvig XVI och Josef II sådana uppvisningar i sådd. Voltaire ansåg att medan alla andra nationer var försänkta i vidskepelse var det bara den kinesiska ledande klassen som var vis och deistisk (deistic). Han förvånades över att det i Kina, mellan den högste härskaren och folket, inte fanns någon mellanklass som den västerländska aristokratin. Han förundrades över att alla arbetade och att det inte fanns något skikt, som aristokratin, som inte arbetade. Kejsar Kangxis toleransedikt (Edict of Tolerance), som 1692 gav religionsfrihet, förbluffade dem, och de gick så långt att de kritiserade det som alltför tolerant. Många västerländska tänkare ansåg att Kina styrdes av filosofer. De blev mycket uppmuntrade av att se att ett system hade upprätthållits och utvecklats så länge, där det fanns institutioner för att befordra ämbetsmännen, där dessa behandlades väl och där mutor straffades strängt. Den kinesiske monarken styrde med hjälp av lojala och lärda rådgivare, och de kom att se denna modell som förebilden för den ”upplysta (enlightened) absoluta monark” som de hade i tankarna. De lärde sig att etiken var den centrala tanken i det kinesiska samhället, och att denna etik inte bara var ett praktiskt mål som folket strävade mot, även om det inte bestod av ivriga kristna, utan ett ideal som var och en kunde nå.³⁹⁰

Också professor Mungello skriver, i sin bok The Great Encounter of China and the West, 1500–1800 och i artikeln ”Confucianism in the Enlightenment”, om Östern så som Europa såg det under upplysningstiden. I korthet:

Voltaire och andra upplysningstänkare hävdade att Kina, styrt av en kejsare grundad på konfucianismens andliga värden, kunde vara en förebild för en upplyst monarki i Europa. Med andra ord lade de märke till att monarken styrde i samråd med en kår av lärda ämbetsmän. Quesnays respekt för Konfucius var så djup att han ivrigt spred konfucianismen i Europa, till den grad att Quesnay själv kallades ”Europas Konfucius”. De intresserade sig livligt för att konfucianismens fem klassiker betraktades som alla österlänningars gemensamma arv, och inte som en viss fraktions. De ansåg att Konfucius läror, med etiken i centrum, inte bara var logiskt sammanhängande utan av stort praktiskt värde. De såg konfucianismen som användbar för att upprätta ett idealiskt politiskt system för mänskligheten. De var framför allt förvånade och uppmuntrade eftersom det var det historiska beviset för att ett etiskt system var möjligt utan religion. Vissa upplysningstänkare förkastade nykonfucianismens kosmologi och metafysik som materialistiska och ateistiska. Det konfucianska tänkandet introducerades i England på 1700-talet, och Samuel Johnson framhöll att Kina hade antagit ett system av lärda ämbetsmän grundat på förtjänst, i kontrast till de ämbeten som Londons finansmän då köpte och sålde i England … Han uppskattade framför allt att de kinesiska kejserliga examina knöt ämbetena till individens förmåga och intellektuella prestationer. Därför kom Kina att betraktas som det levande beviset för en ”lärd meritokrati” (learned meritocracy).³⁹¹

Detta välvilliga intresse för Kina tog sig också uttryck i den västerländska aristokratins liv och arkitektur och i den engelska parkens utveckling. Vid denna tid hade Frankrikes slott i Versailles, habsburgarnas i Wien och det preussiska kungahusets i Sanssouci ett ”kinesiskt kabinett”, där alla prydnader, väggar och tak var dekorerade på kinesiskt vis. Den rokokostil i arkitektur och dekoration som var på modet i 1700-talets Västerland hämtade sin inspiration från kinesiska förebilder. Man spred kinesiskt siden, kinesiskt porslin och te som förfinade smaker och njöt av dem. Dåtidens Europa kallade, efter franskan, denna tendens i kulturen, arkitekturen och levnadssättet för chinoiserie, det vill säga ”på kinesiskt vis”. Också i konsten framträdde mästare som påverkats av Östern, som Watteau (1684–1721).

Medan dynastierna på den europeiska kontinenten på detta sätt tog emot den kinesiska kulturen uppstod i England, under kinesiskt inflytande, det som kallas den engelska parken (English Garden). Ända till barocken var i Västerlandet välordnade trädgårdar på modet, som återspeglade jämvikten och de geometriska begreppen, symboler för uppenbarelsereligionens eller den absoluta monarkins ordning. Under inflytande av den kinesiska naturalismen förvandlades den europeiska kontinentens geometriska trädgårdar till den engelska parken, som kan verka oordnad men är naturlig. Kanske föredrog England, som var först med att göra sig fritt från den europeiska feodala monarkin och lyckades upprätta den parlamentariska demokratin, den naturliga trädgården som ett uttryck, i trädgårdskonsten, för naturfilosofins system.

3) Den västerländska upplysningen: upplyst mot vad?

Under upplysningstiden, på 1600- och 1700-talen, debatterade Västerlandet ivrigt och allvarligt många frågor som vi i dag har svårt att föreställa oss. Bland tidens största filosofer, vetenskapsmän och tänkare debatterade man, med religiös glöd, kallt förnuft och ibland en känsla för rättvisa, olika satser som stod skrivna i Bibeln. För att förstå varför de västerländska tänkarna visade en stor nyfikenhet på den österländska naturfilosofin och drogs till den, låt oss granska några av dessa intressanta episoder.

Västerlandet som trodde att helvetet verkligen låg under Jerusalem

Ända sedan kristendomen betonade livet efter dettas betydelse har västerlänningarna fast trott på himlen och helvetet. Medeltidens västerlänningar var säkra på att helvetet låg under Jerusalem. När Dante skrev Den gudomliga komedin, på 1200- och 1300-talen, placerade han helvetet under Jerusalem. Detta helvetes existens hänger direkt samman med den västerländska tron på ett liv efter detta bestående av himmel och helvete. Mycket allvarligare än vi föreställer oss trodde västerlänningarna under medeltiden och i början av den nya tiden att den yttersta domen var nära. Därför styrdes deras liv av längtan efter att få sina synder förlåtna vid den yttersta domen och komma till himlen. Kyrkan erbjöd olika pant på denna förlåtelse. Till exempel spelade påvens förklaring att deltagandet i korståget för att återta Jerusalem efterskänkte alla synder och öppnade himlen en avgörande roll för bildandet av det första korståget. Det ledde sedan till att kyrkan sålde avlatsbrev. Många sökte undkomma fruktan för helvetets många och fasansfulla straff.

Västerlandet som trodde att solen kretsade kring jorden och att människan var världens centrum

Josuas under, när han fick solen att stå stilla på himlen (Jos 10:12–14), var en av de hörnstenar som i mer än tusen år hölls för sanna i det västerländska tänkandet. Den geocentriska läran var en obestridlig sanning. En händelse som väckte stora stormar inträffade i slutet av renässansen och i början av upplysningstiden: den ”solcentrerade kosmologi” (heliocentrism) som Kopernikus (Nicolaus Copernicus, 1473–1543), Kepler (Johannes Kepler, 1571–1630), Galilei (Galileo Galilei, 1564–1642) och andra lade fram på grundval av de astronomiska observationernas vetenskapliga fakta. Enligt den geocentriska läran hade Gud nämligen fått solen att stå stilla; men enligt den nya heliocentriska läran borde Gud ha fått jordens rotation att stanna. Antingen hade Gud eller Josua tagit miste, eller också hade ett allvarligt fel uppstått i förbindelsen mellan Gud och Josua, eller också fanns det ett fel i Bibelns nedtecknande: så uppstod frågan om ett problem i själva Bibeln. Galileis berömda heliocentriska lära är välkänd för oss. De himmelska rörelser som Galilei verkligen observerade i sin kikare hade tydligt solen som centrum, med jorden kretsande kring den. Men påvestolen måste fortsätta att hävda det Guds ord som stod skrivet i Bibeln. Påvestolen påtvingade den geocentriska läran, enligt vilken solen kretsar kring jorden. Den medeltida kyrkan stödde Aristoteles och Ptolemaios hypoteser och höll jorden för världens centrum, med solen, månen och de andra himlakropparna kretsande kring den, eftersom denna hypotes stämde väl med beskrivningen av skapelsen i Första Moseboken, i Moses fem böcker. Den heliocentriska läran skakade den ”jordcentrerade kosmologi” (geocentrism) som är inneboende i den bibliska dogmen att Gud särskilt hade skapat jorden och människan. Därför kunde den romerska påvestolen inte annat än undertrycka deras observation att jorden kretsar kring solen. Det berättas att Galilei, samtidigt som han erkände Bibelns ord för att rädda sitt liv, upprepade sin heliocentriska lära: ”Och ändå rör den sig.”

Tron på Noas flod ifrågasatt av den österländska kulturens ankomst till Västerlandet

I samband med beräkningen av jordens ålder fanns det också en episod där den österländska kulturen påverkade en ny datering av Noas flod. På 1700-talet, den västerländska upplysningens århundrade, började de västerländska tänkarna tvivla på kristendomens irrationella sidor och försökte ge rationella förklaringar till dem. En av dessa ansträngningar var att söka när skapelsen och mänsklighetens början hade ägt rum. Vid den tiden höll man det ännu för självklart att man skulle beräkna dateringen genom att följa den släkttavla som står nedtecknad i Bibeln, från Adam till Abraham. Under dessa omständigheter, när den österländska civilisationen kom in i Västerlandet genom rapporterna och översättningarna från de jesuitpatrer som hade sänts till Peking, fann upplysningstänkarna där användbart material för att angripa den kristna dogmen. Den holländske lärde Isaac Vossius (1618–1689) intresserade sig mycket inte för historien enligt Bibeln, utan för naturalhistorien (natural history). I sin bok De vera aetate mundi (Om världens sanna ålder), utgiven 1659, hävdade han att den kinesiska kulturen började åtminstone omkring 2900 f.Kr., mer än fem hundra år före syndafloden, och att den bibliska beräkningsmetoden därför var felaktig. Voltaire använde detta argument för att angripa dogmen att judekristendomen var den första och äldsta religionen.³⁹² Och Voltaire gick längre och blev en tänkare som erkände den österländska civilisationen, tillsammans med andra civilisationer, som mänskliga civilisationer utanför kristendomen. Han tog hänsyn till det i sitt Filosofiska lexikon: det var det första fallet i Västerlandet där man, vid sidan av den kristna civilisationen, formellt erkände och behandlade den kinesiska civilisationen och andra civilisationer.

Misstron mot underverken, uppenbarelsereligionens kärna

Voltaire, som under upplysningstiden bekämpade de många vidskepelser och dogmer som lånade religionens namn, ansåg att en Gud som gör under var något som människan hade skapat för att hon behövde det, och aldrig något som Gud hade lärt henne eller befallt henne: ”Varför skulle Gud göra under? … Att tro på under är en dårskap, och en vanvördnad mot Gud.”³⁹³ Voltaire såg Österns system av naturfilosofi som grundat på anden. Han ansåg att det österländska filosofiska systemet varken hade vidskepelse, tro på under eller någon förmänskligandets process, och att riterna inte var något annat än respekten för de döda förfäderna. Voltaire ansåg att konfucianismen med stor framgång upprättade en etisk och social ordning i det mänskliga samhället, och att denna österländska etik var effektivare än en kristendom som vilade på Västerlandets vidskepliga trosföreställningar, besvärliga ritualer och fördärvade institutioner: ”Gud behöver varken våra offer eller våra böner. Det är bara vi som känner behov av dem. Det är inte Gud som har fått oss att tillbe honom, det är vi själva.”³⁹⁴ Om det problem som grundaren av en religion med under stöter på skrev Voltaire: ”Vill ni ha ett stort rykte och bli grundare av en religion är det bäst att vara fullständigt galen. Men glöm inte att er galenskap måste följa sitt århundrades ström. Även i galenskapen måste er ande leda era vansinniga ord och handlingar. Ni måste med andra ord hävda era åsikter tills andra tröttnar och inte frukta att vara envis till det yttersta. Ni måste alltså vara beredd att bli hängd. Men om ni undgår galgen kommer man att resa altare åt er.”³⁹⁵ Till slut, i takt med att de tänkare som förnekade underverken blev fler, spred de, mot den uppenbarelsereligion som trodde på under, deismen, enligt vilken Gud inte griper in i de mänskliga angelägenheterna.

Rörelsen för att återfinna Adams och Evas språk, och det värde som tillmättes de kinesiska ideogrammen

Under den västerländska upplysningstiden, på 1600- och 1700-talen, strävade man, parallellt med beräkningen av jordens ålder, efter att återfinna det språk som Adam och Eva talade. Det språk som Adam använde i Edens lustgård ansågs vara det rena språket före syndafallet, änglarnas språk. Den västerländska strävan efter att återfinna det ”adamitiska språket” (Adamic Language) kom av berättelsen i Första Moseboken: ”Och Herren Gud formade av jorden alla markens djur och alla himlens fåglar och förde dem till människan för att se vad hon skulle kalla dem, och vad människan kallade varje levande varelse, det blev dess namn” (1 Mos 2:19). Att de sökte Adams språk från tiden före syndafallet berodde på att den västerländska historien på 1500- och 1600-talen präglades av konflikten mellan protestanter och katoliker och av de långa massakrerna mellan de makter som utnyttjade den, och de tillskrev orsaken till skillnaderna i språk och begrepp. Denna tanke befästes ytterligare av Bibelns berättelse om Babels torn: efter skapelsen levde mänskligheten i harmoni och talade ett enda språk; men när Gud såg mänskligheten bli högmodig och bygga Babels torn för att utmana hans visdom och auktoritet, krossade han det, skingrade mänskligheten i många stammar och lät dem tala olika språk så att de aldrig mer skulle kunna förenas. Därför ägnade upplysningstänkarna stora ansträngningar åt att återfinna urspråket, Adams och Evas, för att hela mänsklighetens splittring. Deras mål var att övervinna konflikten mellan protestanter och katoliker och vidga den mänskliga förståelsens område. De intresserade sig för de kinesiska ideogrammen, eftersom de ansåg dem ligga närmare naturen än de västerländska ländernas ljudskrifter och trodde att de skulle kunna hjälpa till att återfinna Adams och Evas språk.

Västerlandet som fast trodde att jorden var omkring sex tusen år gammal

Första Moseboken, den första boken i Moses fem böcker och början på den judekristna Bibeln, inleds med en detaljerad beskrivning av Guds skapelse av himmel och jord. Åtminstone fram till 1700-talet trodde de flesta västerlänningar fast, som ett faktum, att Mose hade skrivit den efter att direkt ha fått uppenbarelsen från Gud. Den som framförde invändningar sågs som en kättare och en avfälling som begick ett svårt brott som satte hans liv i fara. Under mycket lång tid, ända fram till början av 1700-talet, trodde den västerländska civilisationen fast att Gud hade skapat naturen och människan på sex dagar. Gamla testamentet återger i detalj skapelsens förlopp och varaktighet, att den förste människan, Adam, levde i 930 år, och hur många år var och en av hans efterkommande levde (1 Mos 5). Nya testamentet börjar med den detaljerade släkttavlan över kungar och profeter, från Abraham till Jesus. På denna grund uppstod omkring 300-talet, när Romarriket utropade kristendomen till statsreligion, vanan att allvarligt beräkna skapelsens datum och föra in det i kalendern. Till en början trodde de flesta att skapelsen hade ägt rum fem eller sex tusen år tidigare. Bysantinska rikets kalender tog som utgångspunkt en skapelse som hade ägt rum 5 509 år före Kristus. Det vilade på tron på de sex skapelsedagar som beskrivs i Gamla testamentet, och på stället i Andra Petrusbrevet enligt vilket ”för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag”.³⁹⁶ ”Skapelsen för sex tusen år sedan” fortsatte att tros fast även efter medeltiden. Ända fram till 1700-talet, i slutet av upplysningstiden, godtogs tanken att universum hade skapats omkring 4000 f.Kr. som ett faktum, och man lade fram ett exakt datum: den 18 mars 3952 f.Kr. Lade man till åren sedan Jesus gick skapelsen tillbaka sex tusen år. Reformatorn Calvin predikade att ”det har förflutit något mer än fem tusen år sedan skapelsen”, och också Luther spred läran om den sex tusen år gamla skapelsen genom att predika att ”vi vet genom Mose att världen inte fanns för sex tusen år sedan”. Likaså Shakespeare, som skriver i sitt verk: ”Den arma världen är nästan sex tusen år gammal.” Många vetenskapsmän uppdaterade oavbrutet skapelsens datum utifrån nyupptäckta fakta. Newton (Isaac Newton, 1642–1727), den vetenskapsman som upptäckte den allmänna gravitationen och, genom att visa att Keplers lagar följer av den, befäste den heliocentriska läran ytterligare, trodde också fast på Bibelns många dogmer, skapelsen inräknad. Han beräknade skapelsens datum så som Bibeln återger det och tillkännagav ett nytt datum: jorden var omkring 5 700 år gammal, något annorlunda än man hade vetat dittills.

Västerlänningarna som allvarligt beräknade datum för världens undergång och Kristi återkomst

Läran om världens undergång kom av den religiösa tro, nedtecknad i Nya testamentet, på Jesu återkomst och den yttersta domen. I Västerlandet trodde inte bara medeltidens människor, utan många västerlänningar ända fram till 1700-talet fast, så som Bibeln förutsade, på världens undergång och Jesu återkomst. Eftersom Bibeln förklarar det många gånger och mycket utförligt betraktade medeltidens västerlänningar det som ett väsentligt element i den kristna tron. Eskatologin (eschatology), eller läran om livet efter detta, användes aktivt av den medeltida påvestolen som ett effektivt medel för att stabilisera samhället och upprätthålla den påvliga auktoriteten. Påven Leo III säkrade kyrkans auktoritet över hela Europa tack vare Karl den store år 800; från korstågen i slutet av 1000-talet beviljade kyrkan avlat grundad på läran om livet efter detta och kom med tiden att sälja den. I början av 1500-talet, när försäljningen av katolska avlatsbrev hade blivit hejdlös, reste sig Luther till slut djärvt mot den 1517 och fick stöd av furstarna, som var missnöjda med att se rikedomarna i sina länder strömma till Rom genom köpen av avlatsbrev. Det var protestantismens födelse, i motsättning till katolicismen, och början på de grymma religionskrigen mellan dem. Under renässansen sköts det förutsagda datumet för världens undergång oavbrutet framåt. Enligt 1400-talstänkarnas beräkningar tillkännagavs undergången till början av 1700-talet, och man beräknade också att den skulle börja år två tusen efter Jesu födelse. Påvestolen redogjorde en sista gång för sin hållning till undergången i slutet av 1500-talet: den ansåg att det inte skulle bli någon undergång före 1992. Efter reformationen, när kungamakten växte i varje land, började Elisabet I av England, Henrik III av Frankrike, kardinal Richelieu och andra strängt förbjuda att man vilseledde allmänheten genom att tillkännage året för världens undergång, för att förebygga sociala oroligheter.³⁹⁷ Men världens undergång, som nämns mer än hundra gånger i Bibeln, försvann inte lätt trots regeringarnas förbud. I början av 1700-talet beräknade också Newton datum för världens undergång och skrev att världen inte skulle gå under före 2060. Beräkningen tog som utgångspunkt år 800, då Karl den store enade Europa i Västerlandet och Leo III fick makten som den förste verklige påven, och räknade de 1 260 dagar som anges i samband med slutet i Daniels bok, i Gamla testamentet, som 1 260 år, för att komma fram till 800 + 1260 = 2060. Newton trodde att ”evangeliet måste läsas i alla jordens nationer före världens undergång, och att detta kommer att ske före slutet”.³⁹⁸ Eftersom världens undergång var förbunden med tron på Jesu återkomst, Satans tillintetgörelse och alla godas uppståndelse för att få sin lön, var förutsägelsen av dess datum i själva verket en av kristendomens grundläggande dogmer, som befäste den katolska auktoriteten. Därför behandlades frågan som väsentlig av den romerska påvestolen, och den var lika viktig för reformatorerna. Luther fördömde, med stöd av de lokala furstarna, häftigt den romerska kyrkans många missförhållanden, försäljningen av avlatsbrev, dess monopol på bibeltolkningen och andra, men han trodde också fast på den geocentriska läran, på världens undergång och på Jesu återkomst, och trodde att slutet närmade sig allt snabbare. Därför kom vissa västerländska tänkare att anse att protestantismen, som föddes ur reformationen, hade gjort viktiga framsteg, som stoppet för försäljningen av avlatsbrev och uppvärderingen av den enskildes tro och av rätten att tolka Bibeln, men att den inte skilde sig mycket från katolicismen genom att den vägrade andens ledning i fråga om den geocentriska lärans och undergångslärans ovetenskapliga sidor.

Tillsammans med frågan om gott och ont hölls alltså himlens och helvetets existens av de flesta västerlänningar och tänkare, även under upplysningstiden, för ett orubbligt faktum. Men i takt med att Bibelns ofelbarhet ifrågasattes och tron på den geocentriska läran, skapelseläran, dateringen av skapelsen, Noas flod, Adams språk osv. skakades, skakades också dessa dogmer, tron på helvetets fysiska existens inräknad. Himlens och helvetets existens innebär att den också väcker frågor om läran om gott och ont, om skuld och straff och om lagens roll, som ligger till grund för den västerländska civilisationen. Det är här som den konfucianska naturfilosofiska etiken och tanken om icke-handlandet (wuwei, 無爲), grundad på naturens Dao, kom att tilltala de västerländska tänkarna starkt.

4) De västerländska upplysningstänkarna fängslade av den österländska naturfilosofin

Mycket djupare och bredare än man allmänt tror respekterades det österländska tänkandet av de västerländska tänkarna på 1600- och 1700-talen. Västerlandets intresse för det österländska tänkandet följde två riktningar. Den ena är konfucianismens politiska etik, genom Bayle (1647–1706), Leibniz (1646–1716), Voltaire (1694–1778) och andra. Den andra är taoismens politiska ekonomi, genom de franska fysiokratiska (Physiocracy) filosoferna som Quesnay (1694–1774), Gournay (1712–1759) och Poivre (1719–1786).

Konfucianismen är inte en uppenbarelsereligion, utan en naturfilosofi. Konfucianismens mål är engagemanget i verkligheten genom självodlingen, det vill säga det politiska handlandet. Självodlingen (修身) och kärleken till folket (愛民) är den konfucianska filosofins två kärnor. Denna österländska naturfilosofi påverkade i hög grad Västerlandet under upplysningstiden på 1600- och 1700-talen, som strävade efter att frigöra sig från uppenbarelsereligionen. Men detta faktum har till stor del glömts bort på grund av Västerlandets tendens, efter den industriella revolutionen, att nedvärdera den österländska civilisationen. Efter den industriella revolutionen godtog de västerländska tänkarna de historiefilosofiska debatter som behandlade den österländska civilisationen som en efterbliven civilisation. Gå tillbaka till den västerländska upplysningstiden, före den industriella revolutionen, så visade de västerländska tänkarna en hållning av respekt mot den österländska civilisationen. Den främsta gestalten är Voltaire. Han prisade högt Konfucius som den som ”har gett mänskligheten den nyttigaste visdomen, och den ende av mänsklighetens alla lärare som inte har sökt bedra andra”.³⁹⁹ Under upplysningstiden förfäktade de deismen (Deism, 理神論) i stället för uppenbarelsereligionen. Hur kom det österländska tänkandet att tilltala de västerländska deisterna så starkt? Det berodde på att de västerländska tänkarna först på 1600-talet började intressera sig för förhållandet mellan människan och naturen, och för den naturfilosofi som grundar sig på det. Men den österländska civilisationen hade redan grundlagt naturfilosofin två tusen år tidigare. Därför sökte många tänkare under den västerländska upplysningstiden förebilden för den västerländska deismen i Österns konfucianism och taoism.

I bakgrunden till den värld där västerlänningarna levde strax före upplysningstiden hade reformationen och krigen och massakrerna mellan protestanter och katoliker pågått länge. I Frankrike ägde 1572 ”Bartolomeinattens massaker” rum, då katolikerna i gryningen överföll protestanterna och massakrerade dem; i hela Europa bröt trettioåriga kriget (1618–1648) ut mellan protestanternas och katolikernas anhängare; och i Frankrike återkallades 1685 ediktet i Nantes (Edict of Nantes) från 1598, som hade tillåtit de protestantiska hugenotterna att utöva sin tro, vilket blåste nytt liv i den blodiga konflikten mellan protestanter och katoliker. Det var en tid då den religiösa intoleransen vållade människolivet stor skada, så att man kan säga att den hade nått sin höjdpunkt.

Det var just vid denna tid som Östern och Västerlandet för första gången kunde inleda ett tankeutbyte. Med andra ord inledde Österns Dao och Västerlandets Gud kontakt och dialog genom Österns och Västerlandets tänkare. Vid den tiden var den västerländska etiken, protestantisk som katolsk, helt religiös: man såg etiken som något som kom från Gud och från religionen. Den österländska etiken är naturlig: den upptäcker i naturen dess oföränderliga princip, Dao, och tillämpar den på det mänskliga samhället. Därför uttryckte de västerländska deisterna, när de i konfucianismen upptäckte en österländsk naturalistisk etik där Gud inte ingrep, sin förvåning och sin respekt. De levde också i en tid då man, under den dåvarande merkantilistiska politisk-ekonomiska filosofin, höll det för naturligt att staten ingrep i all individens ekonomiska verksamhet. Men när de såg att staten i Östern, under taoismens tanke om icke-handlandet, inte ingrep i individernas ekonomiska verksamhet och att ekonomin ändå lyckades, kunde de också där inte hålla tillbaka sin förvåning och sin respekt.

Redan på 1500-talet fanns det en fransk filosof som intresserade sig för det österländska tänkandet: essäisten Montaigne (1533–1592). Montaigne kritiserade, i humanismens namn, sin tids västerländska religions intolerans och tog ofta som referens det österländska tänkande som då och då började nå Europa. År 1687 gavs i Paris på latin ut en bok om konfucianismen, Confucius Sinarum Philosophus (Konfucius, kinesernas filosof), som lästes vida bland de västerländska intellektuella. ⁴⁰⁰ Mot denna bakgrund finns bland de franska filosofer som på 1600- och 1700-talen började göra det österländska tänkandet verkligt känt i Västerlandet Bayle och Malebranche.

Bayle (1647–1706) koncentrerade sig på att kritisera och angripa inte bara den religiösa intoleransen, utan varje metafysiskt och religiöst anspråk på att ha upptäckt den absoluta sanningen. Det som här tjänade honom mycket väl var den österländska naturfilosofin: likgiltig för metafysiken, i avsaknad av varje religiös böjelse och grundad på satsen ”det Dao som kan nämnas är inte Dao”, enligt vilken sanningen inte kan nås av människan. Bayle tog faktiskt upp denna definition av Dao och hävdade att ”Gud befinner sig i ett område som människan inte kan förstå”.⁴⁰¹ Det var så som Bayle blev den som började ge ut Historisk och kritisk ordbok, föregångare till de franska ”encyklopedister” som ledde 1700-talets upplysning. Han gick ett steg längre än sin tids europeiska tänkare, som ansåg det österländska tänkandet vara deistiskt. Han hävdade djärvt att det österländska tänkandet var en naturfilosofi och såg i det beviset för att mänskligheten kunde bygga ett fast etiskt system utan religion av västerländskt slag.

Malebranche (1638–1715) skrev ett litet verk, Samtal mellan en kristen filosof och en kinesisk filosof om Guds existens och natur.⁴⁰² Där förklarade han det gudsbegrepp som ingår i det konfucianska tänkandet som identiskt med Spinozas. Denna förklaring kom av att dåtidens västerländska tänkare, genom Zhu Xis lära om li och qi, likställde Österns system av naturfilosofi med Spinozas religionssyn. Eftersom Österns system av naturfilosofi vilar på begreppet Dao, kärnan inte bara i Konfucius konfucianism utan också i taoismen, kom Österns Dao att likställas med Spinozas Gud. I detta ljus framhävdes den västerländska uppenbarelsereligionens dogmatiska och irrationella sidor. I dialogen mellan Östern och Västerlandet framträdde till slut i Västerlandet en filosofi som för första gången förstod det österländska begreppet Dao och likställde Österns Dao med Västerlandets Gud.

Medan de var verksamma i Frankrike framträdde också i Tyskland en filosof som intresserade sig djupt för den österländska civilisationen och jämförde den på jämlik fot med den västerländska: Leibniz (1646–1716). Leibniz intresse för Kina var så djupt att han ägnade det två verk. Det ena är Novissima Sinica (Senaste nytt från Kina), utgivet 1697, grundat på jesuitpatrernas rapporter och brev; det andra är Avhandling om kinesernas naturliga teologi, skriven 1716. Leibniz förklarade där det kinesiska Yijing (易經, Förvandlingarnas bok), läran om li och qi och annat, och ansåg att Österns religion hade upprättat ”en naturlig religion grundad inte på uppenbarelsen utan på anden”. Och, som vi har sett ovan, med visionen att ”mänsklighetens två mest lysande civilisationer” fanns ”vid den eurasiska kontinentens två ändar”, och att alla andra civilisationer som låg mellan dem tillsammans skulle nå en hög civilisationsnivå när dessa två civilisationer väl började utbyta med varandra, verkade han faktiskt för att vidga utbytet mellan Österns och Västerlandets civilisationer.

Många filosofer, före och efter upplysningstiden, intresserade sig för det österländska tänkandet. Bland dem Montaigne, Malebranche, Bayle, Wolff, Leibniz, Voltaire, Diderot, Helvétius, Quesnay och Adam Smith …. Låt oss ta exemplet Christian Wolff (1679–1754). Han var lärjunge till Leibniz, den filosof som då ledde den tyska rationalismen och påverkade Kant mycket. Wolff studerade ivrigt konfucianismen och visade en stor respekt, framför allt, för den konfucianska etiska filosofin. År 1721, vid universitetet i Halle, förklarade han att den konfucianska etiken, framlagd inte som en religiös uppenbarelse utan som ett naturligt uttryck för anden, var jämbördig med den kristna moraliska medvetenheten. Och han hävdade att konfucianismen höll i rationalitetens ljus, vilket visade betydelsen av en naturalistisk moralisk medvetenhet. Detta tal upprörde de protestantiska troende, och protestanterna lyckades till slut driva bort Wolff från universitetet. Till slut utvisades Wolff ur Preussen. ⁴⁰³

Den franske jesuithistorikern Du Halde (1674–1743), professor i Paris, gjorde den österländska civilisationen känd i Västerlandet genom att under fyrtio år, från 1703 till 1743, regelbundet redigera och ge ut rapporterna från de jesuitpatrer som hade sänts till Kina. Den västerländska upplysningens tänkare, som de franska encyklopedisterna med Voltaire och Diderot i spetsen, kunde ur dessa rapporter hämta mycket information om Östern.⁴⁰⁴ År 1735 gav han på franska ut en Description de l’empire de la Chine (Beskrivning av det kinesiska riket), och boken, som året därpå översattes till engelska, spreds över hela Europa och väckte stor genklang. Du Halde presenterade och bedömde där mycket positivt Kinas historia och alla sidor av den österländska civilisationen. Samtidigt framhöll han, genom att jämföra den med de västerländska institutionerna och den västerländska kulturen, Västerlandets efterblivenhet.

När många upplysningstänkare påtalade och angrep den västerländska civilisationens problem gav de ut flera böcker som tog den österländska civilisationens styrkor som argument, och det europeiska tänkandet blev fängslat av det österländska tänkandet. De drag i den österländska civilisationen som Västerlandet då lade märke till var: en deistisk kosmologi; ett etiskt styrelsesystem där kejsaren regerade efter att ha hört sina rådgivares mening; de kejserliga examina, som valde ämbetsmännen inte efter släkt utan efter individuell förmåga; en ekonomisk tradition som tillhandahöll mycket infrastruktur med låga skatter; och regeringens icke-ingripande i individernas ekonomiska verksamhet. Eftersom det tänkande som då introducerades var de kinesiska konfucianska lärdas, som jesuitpatrerna i Peking stod i kontakt med, koncentrerades intresset särskilt på Konfucius. Konfucius hyllades som ”den störste människa som världen hittills har frambringat” och kallades till och med ”upplysningens skyddshelgon” (the patron saint of the Enlightenment).⁴⁰⁵ Det berodde på att Konfucius hade systematiserat och lagt fram den ”naturfilosofi” som dåtidens västerländska filosofer siktade mot.

I slutet av renässansen, med reformationen, framträdde i tänkandet en rörelse som betonade anden och den individuella autonomin i stället för religionen och den dogmatiska traditionen. I slutet av 1600-talet, efter reformationen och vid inträdet i upplysningstiden, svepte förändringar som inte längre gick att hålla tillbaka över det västerländska tänkandet. Under den västerländska upplysningstiden, som sökte bedöma allt med anden, började de västerländska filosoferna ifrågasätta dogmerna och de andra dragen hos den uppenbarelsereligion som helt hade behärskat dem i mer än tusen år. Äcklade av att se hur man, av fasthållande vid dessa dogmer, stämplade minsta invändning som kätteri och avrättade kättarna med extrema medel som bålet, pläderade de kraftfullt för toleransen. Därför blev toleransen (tolerance) en av upplysningstidens devisér.

Den västerländska deismen framträdde i slutet av 1600-talet och dominerade det västerländska tänkandet i omkring hundra år. Deismen nådde sin höjdpunkt under franska revolutionen, i slutet av 1700-talet, och den revolutionära regeringen gick så långt att den utropade en deistisk kult, det högsta väsendets, till Franska republikens officiella kult. Vid den tiden förstördes helgonstatyerna i kyrkorna, som företrädde monoteismen. Deismen utvecklades av många västerländska upplysningstänkare, framför allt i Frankrike. De franska tänkarna, bland dem Voltaire, den västerländska upplysningens pionjär, påverkades då i hög grad av det österländska tänkandet. De ansåg att det bara fanns en enda civilisation i världen med ett deistiskt system, den österländska civilisationen; att den österländska civilisationen var en deism som inte vilade på kyrkans eller uppenbarelsens auktoritet, utan på det ljus som anden är, närvarande i varje människa; och att den konfucianska etiken hade samma värde som den kristna läran, fastän den var grundad inte på uppenbarelsen utan på anden.⁴⁰⁶

Om man granskar varför Västerlandet behövde upplysningen, det vill säga mot vad Västerlandet måste upplysas, ser man att den österländska civilisationen på 1600- och 1700-talen i många avseenden redan hade nått Västerlandets efterupplysning (post-enlightenment). Som vi redan har citerat fanns det på 300-talet f.Kr. Xunzis filosofi, som hävdade att ”regnet kommer även utan regnceremoni”: ”Himlens gång har sina beständiga lagar. Den finns inte till för visa kungar som Yao och Shun (堯舜), och den försvinner inte på grund av tyranner som Jie och Zhou (桀紂)” (Xunzi, 17:1). Västerlandet behövde frigöra och upplysa sig från religionens många dogmer och intolerans, som i mer än två tusen år hade slagit djupa och breda rötter i den västerländska civilisationen, men den österländska civilisationen var redan fri från dessa dogmer och denna intolerans.

Uppenbarelsereligion, naturlig religion, naturfilosofi

Att konfucianismen blev känd i Västerlandet under upplysningstiden berodde på att det österländska system av naturfilosofi som den företrädde tilltalade västerlänningar som var omringade av uppenbarelsereligionen. Naturfilosofin vilar på ett tankesystem som är helt olikt Västerlandets Guds civilisation, eftersom den inte grundar sig på de ord som en profet förmedlar, utan på naturens fenomen. Mot ”uppenbarelsereligionen” (revealed religion), som betecknar kristendomen, kallar västerlänningarna konfucianismen en ”naturlig religion” (natural religion). Men ordet religion är inte ett välbekant uttryck för den österländska civilisationen. En övernaturlig Gud, en profet och den prästkast som företräder honom är religionens kärna. Men den österländska konfucianismen och taoismen har varken Gud, profet eller prästkast, och har inte Gud utan naturen själv i centrum. Det riktiga uttrycket för konfucianismen och taoismen är inte naturlig religion, utan ”naturfilosofi” (natural philosophy). Naturlig religion är en västerlandscentrerad och felaktig benämning.

Den österländska naturfilosofin har upprättat förhållandet mellan människan och naturen under begreppet Dao. Människan möter naturens Dao direkt, utan mellanhand. Dao hör till det omanifesterade (不現), den kategori som inte kan uttryckas i det mänskliga språket. Västerlandet har däremot upprättat förhållandet mellan människan och naturen genom ett övernaturligt väsen som kallas Gud. En mellanhand, profeten, förmedlar Guds ord till människan. Därmed hör Gud, uppenbarad genom profeten, till det manifesterade (示現), den kategori som människan kan uttrycka. Och kring profeten upprättas en sträng prästkast.

Efter 1800-talet, när Västerlandets överväldigande vetenskap och teknik och dess institutioner av demokrati och marknadsekonomi strömmade in i Östern, blev de västerländska institutionerna och normerna måttstocken också i tänkandet. Eftersom religionen spelade den centrala rollen i den västerländska civilisationen antog de västerländska tänkarna naturligtvis att den också spelade den centrala rollen i den österländska civilisationen. Därför frågade de sig, i stället för att fråga varför religionen hade kommit att spela den centrala rollen i den västerländska civilisationen, vilka religioner den österländska civilisationen hade. Följaktligen höll de västerländska tänkarna, när de såg att Konfucius, Buddhas och de odödligas tänkande utgjorde centrum i den österländska civilisationen, dem för religioner och gav dem namnen konfucianism, buddhism och taoism. Och de kom att förklara skillnaderna mellan Österns och Västerlandets religioner. Men konfucianismen är inte en religion: den är ett system av naturfilosofi. Den västerländska religionen reglerar i detalj inte bara förhållandet mellan människan och naturen, utan också förhållandena mellan människorna. Den västerländska civilisationen kom att få en uppenbarad och normativ etik, given av Gud, och den österländska civilisationen en naturlig och empirisk etik.

De västerländska tänkarna upptäckte på 1600- och 1700-talen att den österländska civilisation som de mötte genom konfucianismen var grundad på naturen, utan samband med Gud. Och eftersom konfucianismen helt naturligt tog över taoismens begrepp Dao som det var, vilket upprättade förhållandet mellan människan och naturen, förstod de att också den österländska kosmologin, till skillnad från den västerländska, tar naturen som moder i sitt sätt att fatta människan och naturen. ⁴⁰⁷ Tanken att det universum som den österländska naturfilosofin vilar på har en annan princip än den västerländske Guden var ett mycket främmande begrepp för de västerländska tänkarna. Och tanken att denna princip, Dao, inte finns till för människans skull och inte rubbas av under för att människan önskar det var för dåtidens västerlänningar ett mycket revolutionerande begrepp. Men i Östern hade detta begrepp redan mer än två tusen år tidigare godtagits som allmän princip och grund för den österländska civilisationen, genom taoismens tanke om Dao och konfucianismens tanke om ren (仁, mänskligheten). Västerlänningarna förlitade sig nämligen på gudarna redan under den grekisk-romerska tiden och hade dessutom haft kristendomen som statsreligion i nästan 1 300 år eller mer.

Den romerske kejsaren Konstantin förbjöd förföljelsen av kristendomen genom ediktet i Milano 313, och därefter, år 380, utropade kejsar Theodosius kristendomen till Roms statsreligion. Därefter blev det gudsbegrepp som kristendomen försvarade det absoluta centrum för människornas ord och handlingar i den västerländska civilisationen. I mer än tusen år levde västerlänningarna i en andlig värld där var och en som tänkte det minsta annorlunda än det som stod skrivet i Bibeln stämplades som kättare och var dömd till bålet.

Under renässansen, från 1300- till 1500-talet, blev detta ett väldigt uppvaknande, en rörelse för att återta den mänskliga karaktären från religionens kvävande herravälde. Det västerländska tänkandet kom i ett läge där dogmen, grundad på en medeltida religionssyn, inte längre kunde gälla som den var. Västerlandet genomgick en period då renässanshumanismen, reformationen och splittringen mellan katoliker och protestanter, och sedan deismen, utvecklades. Därefter kom i slutet av 1700-talet det första tillägget till den amerikanska konstitutionen att innehålla ”etableringsklausulen” (Establishment Clause). Fjorton århundraden efter att ha utropat kristendomen till statsreligion på 300-talet ändrade Västerlandet princip: ingen statsreligion får upprättas.

Under den västerländska upplysningstiden blev det den nya strömningen i det västerländska tänkandet att ifrågasätta religionens dogmer, granska dem och lägga fram nya teorier. Naturligtvis inträffade då många intressanta ting i Västerlandet som vi i dag har svårt att föreställa oss. Under en sådan tid, när den österländska civilisationen kom in i Västerlandet, framstod dess många sidor för de västerländska tänkarna som rationella och naturliga; de uttryckte respekt och beundran och kom att jämföra den med Västerlandets irrationella och ovetenskapliga dogmer.

Västerlandet hade följt ett sätt att tänka, reflektera och leva där allt hölls inom normer som givits genom Guds uppenbarelse (eller genom mänskliga tankar som människorna påstod vara Guds uppenbarelse), det vill säga normativt. Anta att det hade funnits en annan civilisation på jorden, och att denna civilisation inte hade varit en normativ civilisation grundad på Guds uppenbarelse, utan en naturlig eller empirisk civilisation som iakttog naturen och följde de principer och den etik som den upptäckte där. Denna civilisation hade då varken behövt medeltidens årtusende av västerländskt tänkande eller den västerländska upplysningens process på 1600- och 1700-talen.

Denna tankeströmning utlöste nödvändigtvis en rörelse som syftade till att fatta den västerländska religionens gudsbegrepp med anden snarare än genom att följa de normer som Bibeln ställer upp. Det är just den västerländska deismens början. På den politiska etikens plan framträdde ordet deism för första gången i Västerlandet 1682. Dess centrala tanke är att Gud inte griper in i de mänskliga angelägenheterna. Eftersom Västerlandet före slutet av 1600-talet hade levt under det överväldigande inflytandet från en kristendom som hade begreppet om en Gud som griper in i de mänskliga angelägenheterna i centrum, var den filosofi som deismen lade fram i slutet av 1600-talet revolutionerande. Dessförinnan hade ingen vågat lägga fram tanken att Gud inte griper in i de mänskliga angelägenheterna.

Deismen betecknas också som en naturlig gudsuppfattning eller en naturlig religion, eftersom den håller före att skaparen, eller Gud, inte gör något som kränker naturens försyn. Och man kom att anse att den österländska konfucianismen och taoismen liknade denna naturliga gudsuppfattning, denna naturliga religion. Därför tilltalade den österländska konfucianismens och taoismens tänkande starkt de västerländska tänkarna under den västerländska upplysningstiden, och ett stort antal filosofer såg i det österländska tänkandet, i fråga om deismen, den väg som den västerländska civilisationen borde ta i framtiden.

I den österländska civilisationen utvecklades redan under vår- och höstperioden och de stridande staternas tid ett system av naturfilosofi, två tusen år före den västerländska upplysningstiden. De västerländska upplysningstänkarna blev fängslade när de upptäckte att den deismens etik som de siktade mot förverkligades i den österländska naturfilosofin. I synnerhet såg de, i fråga om statens politisk-ekonomiska filosofi, att ”laissez-faire” redan var förverkligat i den österländska taoismen som ”tanken om icke-handlandet”. Naturligtvis blev många västerländska filosofer imponerade av den österländska civilisationen och strävade efter att efterlikna den.