Nationalstatens framträdande i Östern och i Västerlandet och den politiska ekonomins födelse

1) Nationalstaten siktar mot styret för folket

I jämförelsen mellan Österns och Västerlandets civilisationer är den historiskt viktigaste faktorn nationalstatens (nation state) bildande. Östern låg två tusen år före Västerlandet i bildandet av nationalstater. Under vår- och höstperioden och de stridande staternas tid, som varade fram till 200-talet f.Kr., uppstod nationalstater i Östern. Västerlandet tillbringade årtusenden som antika erövrarstater och medeltida religiösa stater och såg nationalstaten födas först efter den westfaliska freden 1648. Att ligga före i bildandet av nationalstater betyder inte att visdomen utvecklas. Det är bara kunskapens riktning som därmed avgörs. Också filosofin är en kristallisering av kunskapen, aldrig en fråga om visdom. Västerlandets ideologiska tidsålder bekräftar det.

Nationalstatens födelse kräver, på civilisationens plan, ett nytt tänkande och en ny filosofi. Med nationalstatens födelse sker en filosofisk förändring som respekterar naturfilosofin. Och minbentänkandet (民本思想), som sätter folket i centrum, föds. I ett politisk-ekonomiskt system betyder minbentänkandet individens ekonomiska autonomi, och det är kärnan i en politisk ekonomi som lyckas. Om en civilisation inom sig äger dessa fundament, minbentänkandet och den ekonomiska autonomin, med naturfilosofin i centrum, utvecklas ekonomin; annars är ekonomisk utveckling omöjlig.

När bildades nationalstaten i Östern och i Västerlandet? Västerlandet använder begreppet ”nationalstat i modern mening”, det vill säga ”demokratisk nationalstat”. Det ska röra sig om en stat som har den demokrati som uppstod i Västerlandet efter den industriella revolutionen. Först med en konstitution och ett system av kontroll och maktbalans, som maktdelningen, uppfyller den villkoren för en nationalstat. I Östern är det framför allt avskaffandet av de traditionella dynastierna som räknas. Man föreslår att se Xinhairevolutionen 1911 i Kina, Meijirestaurationen 1868 i Japan och grundandet av Kejsardömet Korea 1897 som nationalstatens framträdande. Det är en uppfattning som kommer av en västerlandscentrerad världs- och historiesyn.

Men med denna västerlandscentrerade metod kan man inte jämföra Österns och Västerlandets civilisationer. I Västerlandet skedde nationalstatens framträdande och upprättandet av demokratiska politiska system nästan samtidigt, på 1600- och 1700-talen. Men i Östern uppstod nationalstaten från 400-talet till 200-talet f.Kr., och demokratin på 1800- och 1900-talen. I Östern fanns nationalstaten nästan två tusen år före införandet av de demokratiska politiska systemen. Nationalstatens upprättande är viktigt eftersom nationalstaten, för att överleva, nödvändigtvis siktar mot naturfilosofin och minben (民本主義), styret för folket.

Man finner inget minbentänkande i Västerlandet före den nya tiden. Den grekisk-romerska antiken var erövrarstaternas tidsålder, för vilka slavarna var oumbärliga. I ett system som skiljer mellan medborgare och slavar var minbentänkandet onödigt. Medeltiden var de religiösa staternas tidsålder, som följde och studerade inte människornas utan Guds befallningar; en naturalistisk lära om människans natur eller ett minbentänkande var där därför lika onödiga. Därför var i Västerlandet, före den nya tiden, en politisk-ekonomisk filosofi med alla statens människor, folket, i centrum onödig.

I Östern låg däremot minbentänkandet, som föds när en stat antar en nationalstats form, två tusen år före Västerlandet.

Nationalstatens framträdande föder en grundläggande förändring i en civilisations filosofiska strömning. Denna förändring följer ett system av ”naturfilosofi” som syftar till statens överlevnad. Nationalstaten söker överleva inte genom ledarnas, erövrarnas eller profeternas befallningar, utan genom ett ”minben” med nationen i centrum. Den genomgår den process som gör ett system av naturfilosofi, och inte uppenbarelsereligionen, till centrum för statsledningen. Överlevnaden, det vill säga självbevarelseinstinkten, blir statens främsta politik.

Nationalstatens framträdande framkallar en väsentlig förändring i civilisationens system. En viktig punkt i jämförelsen mellan Österns och Västerlandets civilisationer är när nationalstaten framträdde i var och en av dem. När framträdde nationalstaten i Östern och i Västerlandet? Kissinger framhåller att nationalstatens framträdande i Östern låg omkring två tusen år före Västerlandet:

I Kina varade de stridande staternas period i två hundra femtio år och tog slut med Qins förste kejsares enande. Under denna tid förvärvade de feodala staterna sin autonomi och förvandlades till självständiga stater. Västerlandet upplevde något liknande under perioden från den westfaliska freden 1648 till andra världskriget: den process genom vilken de europeiska staterna kämpade för att erövra den ledande ställningen inom en maktbalans. ⁴⁰⁸

Också den amerikanske statsvetaren Fukuyama framhåller att århundraden av krig mellan stater förändrar statens form och förklarar hur nationalstaten bildades i Östern och i Västerlandet. Under vår- och höstperioden och de stridande staternas tid hade Östern redan genomgått dessa århundraden av krig, och nationalstater hade fötts. I Västerlandet föddes, mer än tusen år senare, centraliserade nationalstater ur ett liknande krigstillstånd:

I Kina bildades nationalstaterna mitt i de oupphörliga krigen under vår- och höstperioden och de stridande staternas tid … Detta visar ett mycket intressant läge i jämförelsen mellan Östern och Västerlandet … När Västerlandet grundade sina nationalstater mer än tusen år efter Östern uppvisar det mycket likartade resultat … I Kina som i Europa kom nationalstaternas bildande ur strävan att förbereda krig. Genom krigsförberedelserna integrerades de feodala herrarnas länder så småningom i en enda stats territorium, makten att styra staten centraliserades och moderna och självständiga förvaltningssystem såg dagens ljus. ⁴⁰⁹

När nationalstaterna väl har bildats uppstår byråkratin, ett förvaltningssystem för att styra dem, ett politisk-ekonomiskt tänkande för att leda den inhemska ekonomin och en minbenets politiska etik för att leda inrikespolitiken. I Östern fanns detta system redan på plats under de stridande staternas tid, före vår tideräkning. I Västerlandet uppstod det två tusen år senare, efter den westfaliska freden.

Om nationalstaten i Västerlandet började efter den westfaliska freden (1648), vilken form av organisation hade då de västerländska staterna dessförinnan? Den grekisk-romerska tiden kände ett system av erövrarstater. Invånarna i de erövrade staterna var slavar. Erövrarstater som Grekland och Rom bestod av de medborgare som utgjorde staten och de slavar som de hade fångat. Sparta hade mycket fler slavar än medborgare; i Aten var slavarna mer än hälften; i Rom omkring en tredjedel. Slavarna tillfördes genom tillfångatagande i krig och plundring, eller genom köp på slavmarknaderna. Caesar är känd i den västerländska historien som hjälten som erövrade Gallien, men när han erövrade Gallien samlade han rikedomar genom att sälja otaliga slavar. En dag då hans armé vann ett slag tog den till fånga och sålde på en gång femtio tusen slavar, vilket gav Caesar och hans legionärer stora rikedomar. Hur behandlades slavarna? Aristoteles behandlade dem så här: slaven är lik djuret, eftersom slaven, liksom djuret, inte har någon själ.

Hos barbarerna har kvinnan och slaven samma rang, eftersom det hos dem inte finns något element som av naturen befaller: de utgör bara en gemenskap av slavar, män och kvinnor. Därför säger skalderna: ”Det är rätt att grekerna härskar över barbarerna”, som om barbar och slav av naturen vore samma sak. ⁴¹⁰

Aristoteles trodde att bara de grekiska medborgarna hade en själ, och han lade fram denna filosofi för grekerna. I de grekiska erövrande stadsstaterna var att vinna krig och föra hem guld, silver, skatter och slavar det bästa sättet att skydda och öka statens ekonomi. Också Rom var ett system av erövrarstater. I en erövrarstat grundad på slaveriet fanns det ingen plats för en teori om politisk ekonomi som riktade sig till alla människor.

Efter den grekisk-romerska tiden var Västerlandet, under mer än tusen år av medeltid, en religiös stat. Eftersom den romerska påvestolen innehade den absoluta makten var det religionen med Gud i centrum, eller påvestolen, som stod i centrum.⁴¹¹ Eftersom de lokala herrarna och kungarna bara utövade begränsade befogenheter kunde ett politisk-ekonomiskt tänkande som riktade sig till hela folket inom en nationalstat inte födas. Under medeltiden samexisterade kyrkan och staten i Västerlandet, men kyrkan hade övertaget i statsledningens system. I synnerhet spelade uppenbarelsereligionens eskatologi en stor roll.

Ända till 1500-talet var den västerländska kristendomens historia, med ett ord, väntans historia: deras historia bestod i att vänta på när den mänskliga historiens slut skulle komma, och att vänta medan detta slut oavbrutet sköts upp. Även om väntans konkreta former växlade med omständigheterna förblev väntan på slutet alltid densamma. ⁴¹² … Luther sade ofta att slutet skulle komma inom några år och anmärkte att det kunde bli redan i år. Och han sade ofta att Gud skulle tidigarelägga slutets stund för de utvaldas skull, och förklarade att ”i tidens lopp kommer de hundra år som återstår att krympa till tio”. ⁴¹³

Därför kunde staterna först efter den westfaliska freden för första gången skilja sig från religionen och existera som politiska system. Nationalstater, varken erövrarstater eller religiösa stater, föddes för första gången i Västerlandet.

Begreppet ”vems land, dess religion” är en formel som stöder statsöverhuvudets suveränitet. Det betyder att staten, vilken religiös uppfattning härskaren än har, står över religionen på det territorium som han styr. Men detta begrepp blev möjligt först mot slutet av trettioåriga kriget. Det blev möjligt eftersom tyskarna, när de slöt fred, kunde upprätta principen att religionen inte längre hade någon makt att utöva i frågor om krig och fred. ⁴¹⁴

Med nationalstatens framträdande kom staten i Västerlandet till slut att tänka på sin framtid med anden, och inte genom religiösa omdömen om gott och ont, för att överleva. Ett sådant filosofiskt system blir oberoende av erövrarnas eller uppenbarelsereligionens deduktiva befallningssystem. Nationalstaterna lämnar då naturligt det deduktiva befallningssystemet och följer naturfilosofins induktiva system, som de inte kan annat än upptäcka själva.

Tanken att det som ska komma inte är oundvikligt begränsar genast den makt som religionen naturligt skulle utöva. Begreppet yttersta domen tillåter bara ett enda villkor i valet mellan gott och ont. Men statsmannen måste, för statens framtid, fälla ett moraliskt, och inte ett religiöst, omdöme genom att välja inte mellan gott och ont, utan mellan det värsta och det mindre onda. I detta avseende ansåg Richelieu förutseendet vara det viktigaste i statsledningen: ty bara med förutseende kan statsmannen undvika de onda ting som hotar staten. När det onda väl har börjat blir det allt svårare att undvika. ⁴¹⁵

I Östern som i Västerlandet siktar ett naturfilosofiskt systems politiska ekonomi mot ”minben”. För statens överlevnad kan det inte vara annorlunda. Hur föds minbentänkandet? Minbentänkandet, som framträdde med de nationalstater som bildades under vår- och höstperioden och de stridande staternas tid, blir det viktigaste elementet för statens överlevnad, eftersom en nationalstat bara kan överleva genom minben. Minbentänkandet är tanken att det är folket som är viktigast för staten, och inte en erövrande ledares eller uppenbarelsereligionens riktlinjer. Från vår- och höstperioden och de stridande staternas tid skrevs minbentänkandet i många formler: för folket (爲民), att skydda folket (保民), att vakta folket som en herde (牧民), att älska folket (愛民). Mencius hade redan på 300-talet f.Kr. lagt fram minbentänkandets väsen: ”Folket är det dyrbaraste, statens altare kommer därnäst, och härskaren är det lättaste” (Mengzi, 7B:14). Mencius är en av de filosofer som aktivt satte folkets betydelse i förgrunden. Skälet är enkelt: minbentänkandet var nödvändigt för statens och folkets ”överlevnad”. Redan före Mencius framträdde minben som ett centralt tema i den österländska naturfilosofin hos Konfucius och i Daodejing.

I Västerlandet slog minbentänkandet rot filosofiskt först efter att den franske tänkaren Rousseau som den förste hade förfäktat det, på 1700-talet. Dessförinnan varade den grekisk-romerska ”erövringens tidsålder” och den medeltida ”kyrkomaktens tidsålder” i årtusenden, och minben kunde inte födas i Västerlandet. Först på 1600-talet föddes i Västerlandet nationalstater som behövde minben, och demokratins institutioner och modeller, som byter ledare demokratiskt, spred sig i de västerländska länderna på 1800-talet. Också Östern importerade dessa institutioner och modeller och anpassade sig till dem. I denna process spelade det minbentänkande som Östern redan ägde en viktig roll. När Östern tog till sig Västerlandets demokratiska institutioner fanns det österländska minbentänkandet redan i dess civilisation. ”Kulturen är modern, institutionerna är hennes barn.” Utan kulturen slår institutionerna inte rot.

Rousseaus tänkande med folket i centrum var en helt ny syn i Västerlandet. Den som det gjorde djupt intryck på var den tyske filosofen Kant. Kant har efterlämnat skriftligt att han, innan han läste Rousseau, inte hade känt till ”folkets” (people) betydelse. Västerländska tänkare före Kant levde i mer än två tusen år i ett västerländskt civilisationssystem som värderade erövringens tidsålders erövrande ledare eller kyrkomaktens tidsålders religiösa ledare. Men efter den westfaliska freden 1648 förändrades gränserna för det politisk-etiska tänkandet i Västerlandet. Först efter nationalstatens framträdande blev hela ”folket” för första gången nödvändigt för statens överlevnad i Västerlandet, och tänkare framträdde som förfäktade det.

Minbentänkandet har inte utvecklats för att det skulle vara en ideologi eller ett filosofiskt begrepp som staten eller demokratin naturligt värderar: det har fötts av sig självt inom ramen för nationalstatens grundande. När en tid då kriget rasar drar ut på tiden måste, för att alla ska överleva i staten, inte ledarna eller adeln, utan hela folket anstränga sig för att försvara staten. Denna slutsats kommer inte av filosofin eller ideologin, utan av den mänskliga naturens självbevarelseinstinkt. Det är ur detta behov som ett system av naturfilosofi till slut föds.

Minben vs demokrati

”Östern bildade sina nationalstater två tusen år före Västerlandet”: det betyder att födelsen av ”minben”, som nödvändigtvis följer på nationalstatens bildande, låg två tusen år tidigare i Östern än i Västerlandet. Att säga att minben kom tidigare betyder inte att systemet ”demokrati” kom tidigare i Östern än i Västerlandet. Demokratin omfattar ”det fredliga skiftet av ledare” genom lag och institutioner. I synnerhet skedde i Västerlandet på 1600- och 1700-talen att man skrev in det fredliga ledarskiftet i en konstitution och förde in detta mål i ett politiskt system som återspeglar kontroll och maktbalans. Det är utvecklingar som det österländska minben inte har åstadkommit; allt detta har man lärt sig av Västerlandet.

I jämförelsen mellan Östern och Västerlandet måste man knyta födelsen av ”naturfilosofin”, ”minben” och det ”politisk-ekonomiska system” som stöder dem inte till demokratins framträdande, utan till ”nationalstatens” framträdande. Minben är en politisk-ekonomisk idé som utvecklades tidigt i Östern. Den innebär att folket är statens grundval. På 300-talet f.Kr. förfäktade Mencius en teori om dynastiskifte, teorin om mandatets skifte (易姓革命): det är minbenets filosofi enligt vilken ”folket är det dyrbaraste, statens altare kommer därnäst, och härskaren är det lättaste”. Det är det österländska minbentänkandets framträdande två tusen år före den kungliga gudomliga rätt som Västerlandet förfäktade ända fram till den absoluta monarkins tid på 1600-talet. Tanken att folket är dyrbart och härskaren lätt (民貴君輕) är ett filosofiskt system enligt vilket den politiska ekonomin utvecklas och staten bevaras och blomstrar som sig bör bara om man respekterar folket och tar hand om dess liv.

Redan före Mencius lägger Shujing fram tanken att folket ensamt är statens rot (民惟邦本): folket är statens grundval, och bara om folket är tryggt har landet frid. Tanken att folkets hjärta är Himlens hjärta betyder att landet bara är stabilt om ledaren inte går emot folkets vilja och lyssnar till dess röst. Tanken att folket ensamt är statens rot kommer som en efterlämnad lärdom från Xiadynastins ”De fem sönernas sång” (五子之歌), omkring 2000 f.Kr., och tycks ha fastställts omkring 1000 f.Kr., i början av Zhoudynastin. Därför hade ett minbentänkande som 民惟邦本 och 民貴君輕 redan djupa rötter i den kinesiska civilisationen före nationalstaternas framträdande under de stridande staternas tid.

Särskilt Mencius gick, mitt i de oupphörliga krigen under de stridande staternas tid, ett steg längre än tanken att folket ensamt är statens rot och utvecklade den till tanken att folket är dyrbart och härskaren lätt, och förfäktade mandatets skifte: man får byta ut en oduglig ledare. Men ända fram till 1800-talet kunde Östern inte ta sig ur institutionen och vanan med livstidsstyre, där ledaren förblir ledare till sin död. När en oduglig ledare framträdde kunde den etiska frågan inte annat än kvarstå: skulle man fortsätta att tjäna honom, eller byta ut honom? Det är den västerländska demokratin som, på detta mer än två tusen år gamla livstidsstyre, upprättade den revolutionerande institutionen med fredligt skifte av ledare. Den ärorika revolutionen i England och franska revolutionen, på 1600- och 1700-talen, blev anledningarna till demokratins upprättande i Västerlandet.

Demokratins förverkligande föddes inom det västerländska filosofiska system som grundar sig på det manifesterade. Somliga anser att uppmärksamheten bland de västerländska tänkarna, i maktkampen mellan den kyrkliga auktoritet som hade behärskat medeltidens årtusende och den framväxande kungamakten, riktades mot ett system av ”kontroll och maktbalans”, och att grunderna för demokratins utveckling därmed lades. Man kan i tanken att det är möjligt att ”förverkliga idealet”, att i grunden förändra den värld där människan lever, se det som i det västerländska tänkandet av det manifesterade gjorde demokratins tillkomst möjlig. I det österländska tänkandet av det omanifesterade kan man säga att det finns en alltför realistisk sida för att genomföra den revolutionära förvandlingen av minben till demokrati. Att demokratin utvecklades i Västerlandet kan ses som skillnaden mellan det österländska tänkandet grundat på etiken och Västerlandets civilisatoriska tänkande grundat på lagen. Det fredliga skiftet av ledare i Östern blev faktiskt möjligt först efter 1800-talet, när institutioner grundade på Västerlandets demokratiska filosofi väl hade importerats.

Genom att på detta sätt jämföra utgångspunkten för det österländska minben och utgångspunkten för det västerländska minben före demokratin förstår vi den klyfta som nödvändigtvis uppstår i jämförelsen mellan Österns och Västerlandets civilisationer.

I jämförelsen mellan Österns och Västerlandets civilisationer lägger vi, med hänsyn till nationalstatens framträdande, ett intervall på två tusen år mellan Österns och Västerlandets tänkare. I denna jämförelse visar sammanställningarna av begrepp eller tänkare, som taoismen vs deismen, konfucianismen vs naturfilosofin, tanken om icke-handlandet (wuwei, 無爲) vs laissez-faire, Han Feizi vs Machiavelli och Sunzis Krigskonsten vs Clausewitz Om kriget, ett avstånd på två tusen år. Taoismen, konfucianismen, tanken om icke-handlandet, Han Feizi och Sunzi är alla gestalter från tiden före vår tideräkning, eller tankar som formades vid den tiden. De västerländska gestalter eller tankar som motsvarar dem omfattar deismen, naturfilosofin, laissez-faire, Machiavelli och Clausewitz, alla tankar eller personer som framträdde i Västerlandet i början av den nya tiden. Alla följer inte uppenbarelsereligionens system, utan naturfilosofins. Först med deras framträdande blir det möjligt att jämföra tankarna och gestalterna i Österns och Västerlandets naturfilosofiska system.

I Östern är begreppet nationalstat så naturligt att det inte behöver tänkas om. Östern, som har levt i nationalstater i årtusenden, är inte van vid andra slags stater. Men nationalstaten är ett viktigt begrepp som Västerlandet började lära känna först i början av den nya tiden. Västerlandet kan nämligen karakteriseras av erövrarstater under den grekisk-romerska tiden och religiösa stater under medeltiden, och grundade nationalstater först i början av den nya tiden. Den grekisk-romerska antikens erövrarstater var stater där många folk levde tillsammans, bestående av medborgare och slavar av alla slag. Under mer än tusen år av medeltid delade Västerlandet in staterna efter religion; det var alltså en form där många folk levde tillsammans inom en stat.

Påven i Rom var djupt inblandad i ledningen av de kristna staterna, och under reformationstiden bildades staterna uppdelade i katolska och protestantiska. I en katolsk stat levde många folk av katolsk tro tillsammans, och protestanterna kunde inte leva där. På samma sätt levde i en protestantisk stat många folk av protestantisk tro, och katolikerna kunde inte leva där. Genom de långa krigen mellan protestanter och katoliker på 1600-talet gav denna form till slut, för att överleva, upphov till stater med nationen i centrum och oberoende av religionen. Med andra ord kom människor av samma nation, av katolsk eller protestantisk tro, att leva tillsammans inom en och samma stat. Till slut, efter århundraden av krig, framträdde nationalstaten och ett nytt system för statsledningen såg dagens ljus. Det är där som Västerlandet till slut grundlade naturfilosofin och ett minbenets politisk-ekonomiska filosofiska system.

Grundandet av nationalstater i Västerlandet ägde rum på 1600-talet. Tänkare framträdde som krävde en naturfilosofi. Bacon, som i Västerlandet betonade naturfilosofin och empirismen, var från denna tid: ”Människan, naturens tjänare och uttolkare, handlar och förstår bara så mycket som hon genom fakta eller genom tanken har iakttagit av naturens ordning; utöver detta vet hon ingenting och förmår ingenting.” Efter Bacon gick Spinoza ett steg längre i försvaret av naturfilosofin genom att förkunna att Gud och naturen är ett: ”Det är omöjligt att människan inte skulle vara en del av naturen … Guds, naturens, kraft upprätthåller människans existens.” Fransmannen Quesnay och engelsmannen Adam Smith, som krävde en laissez-faire-ekonomi, efterträdde dem: ”Laissez faire, laissez passer, världen går av sig själv” blev deras filosofi. De inspirerades av tanken om icke-handlandet i den österländska naturfilosofin.

2) Minbenets politiska ekonomi i Östern: Guanzi, Xunzi, Han Feizi, Sima Qian och Daodejing

Nationalstaten stöder sig naturligt, för att överleva, på en minbenets politisk-ekonomiska filosofi. Den politisk-ekonomiska filosofin fanns inte i den västerländska civilisationen före 1600- och 1700-talen, eftersom det inte fanns några nationalstater under den grekisk-romerska erövringens tidsålder eller under den religionscentrerade medeltiden. De västerländska tänkarna före den nya tiden behövde, eftersom de inte hade några nationalstater, inte tänka det politisk-ekonomiska tänkande som föds i nationalstaterna. Först på 1600-talet föddes nationalstater i Västerlandet, och det var på denna grund som det politisk-ekonomiska tänkande som kallas fysiokratism föddes i Frankrike på 1700-talet. Därefter trädde engelsmannen Adam Smith fram som Västerlandets politisk-ekonomiske tänkare.

Platon och Aristoteles i Grekland lade fram teorier och filosofier inom alla områden, men man finner knappast några spår av politisk-ekonomiskt tänkande hos dem. Eftersom de levde i en civilisation under erövringens tidsålder inskränkte sig det ”politisk-ekonomiska tänkande” som de utformade till några synpunkter på den politisk-etiska frågan om vilken egendom människan bör ha i samhället. De behövde inte intressera sig för en politisk ekonomi som riktade sig till alla i staten eller polis, det vill säga till ”folket”.

Men inom nationalstaten blir, för att överleva, intresset för hela statens ”folk” det allra viktigaste. Hur man låter folket tjäna den ekonomiska verksamheten blir ett avgörande mål för statens makt och överlevnad. Det är just därför minbentänkandet måste framträda. Följaktligen började ett politisk-ekonomiskt tänkande för första gången födas på minbentänkandets grund. Under de stridande staternas tid, från 500-talet till 200-talet f.Kr., började de österländska tänkarna lägga fram ett politisk-ekonomiskt tänkande. För dem var det första och viktigaste steget att grundlägga den syn på människans natur som ligger till grund för det politisk-ekonomiska tänkandet: att grundlägga människans natur på naturfilosofins grund. På denna grund grundlade de så småningom kärnan i den politisk-ekonomiska filosofin. Låt oss granska Guanzi (管子), Xunzi (荀子), Han Feizi (韓非子), Sima Qians Historikerns anteckningar (史記) och Laozis Daodejing (道德經).

Guanzi (管子, en bok skriven under vår- och höstperioden och de stridande staternas tid). Guan Zhong (管仲) var en person från vår- och höstperioden, före de stridande staterna, en tid då det feodala systemet övergick till nationalstater. Han är den statsman som faktiskt styrde staten Qi i fyrtio år, från 685 till 645 f.Kr. Den bok som lägger fram filosofin hos de många personer som delade en filosofi lik hans är Guanzi (管子). Den förtjänar att räknas som den första boken i politisk ekonomi, i Östern som i Västerlandet. Guanzi tycks ha påbörjats under vår- och höstperioden, ha påverkat de tävlande tänkarna i de hundra skolorna mycket under de stridande staternas tid och ha redigerats och ordnats under de stridande staternas tid. Bland de filosofier som står skrivna i Guanzi finns många idéer om ekonomisk politik gentemot statens hela folk. Det österländska minben skiljer sig från den västerländska demokratin. Den västerländska demokratin uttrycker en vision eller ett ideal som människan till varje pris måste nå. Det österländska minben är inte ett ideologiskt tänkande som varje land eller varje individ skulle behöva kämpa för. Det har snarare ett mycket realistiskt mål: att staten och individen ska överleva under de stridande staternas tid. Med andra ord har det det mycket realistiska målet ”självbevarelse”. Det vilar på en grundläggande realism: man kan bara överleva under de stridande staternas tid genom att öka den nationella styrkan, och för det måste man se hela folket som den viktigaste faktorn i staten och låta det bidra. Minben blir grunden för nationalstatens överlevnadsfilosofi.

När staten är rik kommer människorna långväga ifrån. När jorden står öppen för alla att odla utan åtskillnad slår sig människorna ner. När förråden är fulla och folket har att äta blir det måttfullt och anspråkslöst. När kläder och föda räcker till lär sig folket vördnad och skam. (Guanzi, 1:1) ⁴¹⁶

Detta minbentänkande sammanfaller med tanken om icke-handlandet. Den ledandes filosofi, som omfamnar människorna utan åtskillnad, måste finna sin grund i tanken om icke-handlandet, som följer naturens filosofi.

Säg inte: ”Ni hör inte till vår släkt.” De som hörde det skulle inte längre lyssna till era ord. Säg inte: ”Ni hör inte till vårt distrikt.” De som hörde det skulle inte längre följa era befallningar. Säg inte: ”Ni hör inte till vårt land.” De som hörde det skulle inte längre följa er. Handla som jorden. Handla som himlen. Jorden och himlen skiljer inte ut någon och gynnar ingen. Handla som solen. Det är den sanne ledandes rättesnöre. (Guanzi, 1:5)

Guanzi ökade i hög grad staten Qis rikedom genom att göra distributionen av salt och järn till statsmonopol. Och han använde det för att upprätta en ekonomisk politik som anpassade penningmängden efter volymen av spannmål och andra varor i omlopp. Det tycks vara det första fallet av en penningpolitik som systematiskt användes för att förvalta det nationella välståndet.⁴¹⁷ När spannmålspriset rasade gav Guanzi ut pengar för att köpa spannmål och driva upp priset; när spannmålspriset skenade sålde han spannmål för att stabilisera priserna. I nödlägen, hungersnöd eller krig, tryggade han inkomsterna genom att ge ut ytterligare pengar eller sälja varor. Han använde Qis guld och pengar för att köpa och sälja de lokala produkterna i Qi och dess grannländer och maximerade Qis vinst. Guan Zhong förde en politik som förband finanspolitiken och penningpolitiken, genom att ta emot och betala alla skatter och kostnaderna för offentliga arbeten i pengar i stället för in natura. Detta förklaras i kapitlen ”Lätt och tungt” (輕重) i Guanzi. På hertig Huans fråga ”Kan man stabilisera priserna på allt under himlen?” svarade Guan Zhong med konsten om det lätta och det tunga. Konsten om det lätta och det tunga (輕重之術) är den marknadsekonomiska principen att priserna sjunker när varorna är rikliga och stiger när de blir knappa; den betyder strävan efter en god förvaltning av statens finanser (理財) genom att använda pengarna i detta ekonomiska sammanhang.⁴¹⁸ På denna grund gjorde Guan Zhong hertig Huan (桓公) av Qi till den förste av vår- och höstperiodens fem hegemoner.⁴¹⁹

Xunzi (荀子, början av 200-talet f.Kr.) förklarar i kapitel 10 av sin bok, ”Att berika staten” (富國), hur man ska leda statens ekonomi, ungefär som Adam Smiths Nationernas välstånd (國富論) gör på 1700-talet. I ”Att berika staten” förklarar Xunzi att om folket inte blir rikt kan man inte ta ut skatter av det, och att om man inte skyddar folket kan man inte få det att arbeta.

Att göra statens ekonomi sund är att göra statens utgifter sparsamma, berika folket och väl förvara överskottet. Att göra statens utgifter sparsamma är att minska dess budget, och genom att leda staten väl kan man berika folket. När folket blir rikt får statens finanser marginal. ⁴²⁰

Och en särskilt intressant punkt är att begreppet ”den osynliga handen”, som Adam Smith gjorde berömt, hade förklarats på liknande sätt av Xunzi två tusen år tidigare: även om var och en inte tillverkar tingen åt sig själv bidrar produkterna till slut till allas bästa. Det intressanta är att Adam Smith lade fram den västerländska teorin att ”egenintresset skapar det allmänna bästa” genom den osynliga handen, medan Xunzi förklarar att ”var och ens strävan” genom ”omloppet” frambringar ”en nytta som alla använder”:

Genom det naturliga omloppet kommer människorna att använda många varor från landet och från utlandet utan att själva framställa dem. De som bor vid havet använder träkärl, och de som bor i bergen förtär havets produkter. Bönderna använder, utan att själva bearbeta trä eller lera, de föremål som timmermän och murare gör. På samma sätt njuter hantverkarna och de som ägnar sig åt handel av de många sädesslag som bönderna producerar, utan att själva odla dem på fälten (Xunzi, 9:12)

Xunzi anser att var och en genom omloppet kommer att använda varor som alla njuter av, och han ger där uttryck för en annan syn än Adam Smiths. Adam Smith i Västerlandet ger uttryck för tanken att det allmänna bästa uppstår av sig självt ur egenintresset, men Xunzi betonar omloppets betydelse. Han såg omloppet som skaparen av det allmänna bästa. Men Xunzi ger uttryck för tanken att också omloppet kan skadas av den individuella girigheten.

Den mänskliga naturen och de mänskliga känslorna, lämnade åt sig själva, föder oordning och våld; den mänskliga naturen och de mänskliga känslorna kan förvaltas genom etiken. Man måste följa goda lärare och goda principer. (Xunzi, 23:1)

Han anser att om man lämnar egenintresset åt sig självt, i enlighet med människans natur, skadas det allmänna bästa. Därför kommer han att hävda att människans natur, för det allmänna bästas skull, måste förvaltas genom lag och etik.

Han Feizi (韓非子, slutet av 200-talet f.Kr.) lägger i sin bok, Han Feizi, fram sin filosofi om det politisk-ekonomiska tänkandet. Hans filosofi om åtskillnaden mellan det allmänna bästa och egenintresset är särskilt påfallande: ”I forntiden, när Cangjie skapade skrivtecknen, ritade han en cirkel och kallade den privat, och det som låg utanför cirkeln kallade han offentligt. Man visste alltså redan då att det privata och det offentliga står emot varandra.” Detta kommer att granskas i detalj i nästa kapitel, under rubriken om Västerlandets teori om konvergens och Österns teori om konflikt mellan egenintresse och det allmänna bästa.

Ministrarna strävar efter det allmänna bästa snarare än efter egenintresset när härskaren är vis och duglig. Ministrarna klamrar sig fast vid egenintresset i stället för att sträva efter det allmänna bästa när härskaren är trögtänkt och oduglig. (Han Feizi, 19, ”Shi Xie”)

Han Feizis teori om konflikten mellan egenintresse och det allmänna bästa sammanfaller med hans filosofi enligt vilken shuzhi (術治), styre genom politisk konst, är ett av de väsentliga elementen för den ledande som leder staten:

Lagarna och de administrativa åtgärderna är medlet att avskaffa de vägar på vilka ministrarna söker sitt eget intresse. När lagen och de administrativa åtgärderna lyckas försvinner strävan efter egenintresset. Egenintresset är den tråd som leder till att bryta mot lagen … Om härskaren använder sina ministrar efter sin personliga smak ägnar sig ministrarna inte åt det allmänna bästa, utan åt att tillfredsställa härskarens smak (Han Feizi, 45:6)

Han Fei förklarar att det bästa sättet för staten att överleva är att folket genom egna ansträngningar ökar statens rikedom. Han förklarar, som utgångspunkt för sin politisk-ekonomiska filosofi, att all mänsklig strävan söker individuell vinning, och att statens politik måste ta detta som grund:

När godsägaren anställer arbetare för att röja sin jord och så, och ger dem mat och pengar, är det inte för att han älskar sina arbetare, utan för att det får arbetarna att arbeta väl om man frikostigt ger dem mat och pengar. När arbetarna gör sitt bästa för att röja jorden och så, är det inte för att de älskar godsägaren, utan för att de, om de arbetar hårt, får god mat och pengar … Till slut tar varje människa arbetet för egen räkning som grund. ⁴²¹

Under dessa omständigheter, framhåller han, måste staten garantera lika möjligheter och får inte sträva efter lika resultat:

Om enskilda är fattiga beror det i grunden på att de är lata eller slösar med pengar. Om enskilda tvärtom lever väl beror det i grunden på att de arbetar hårt och sparar. Om härskaren tar från dem som lever väl för att ge åt de fattiga, är det som om han tog från dem som arbetar hårt och sparar för att ge åt dem som är lata och slösar med pengar. Resultatet blir då att människorna får det de vill ha utan att arbeta hårt och spara. (Han Feizi, 50:3)

På grundval av teorin om konflikt mellan det allmänna bästa och egenintresset fastslår Han Fei att det är statens och den ledandes mål att skydda det allmänna bästa. Eftersom Han Fei levde i slutet av de stridande staternas tid fanns en byråkrati redan på plats inom nationalstaten. Han förklarar hur den ledande och ministrarna söker sina intressen inom byråkratin. Han lär just ut det väsentliga i shuzhi (術治).

Historikerns anteckningar (史記, omkring 91 f.Kr.) är den historiebok som Sima Qian skrev, och den kan jämföras med boken av Herodotos, Västerlandets förste historiker. I synnerhet liknar biografierna (列傳) i Historikerns anteckningar mycket Plutarchos Jämförande levnadsteckningar, som berättelser om livet hos sin tids hjältar i Östern och i Västerlandet. Men Historikerns anteckningar innehåller ett politisk-ekonomiskt tänkande som inte alls finns hos Herodotos eller i Plutarchos Levnadsteckningar. På Sima Qians tid var nationalstaternas bildande redan fullbordat i Östern, och det politisk-ekonomiska tänkandet hade i statsledningen blivit en lika viktig faktor som kriget.

Kapitel 69 av biografierna i Historikerns anteckningar har titeln ”Biografier över köpmän som blev rika” (貨殖列傳). 貨 betyder rikedom och 殖 förökning. Det redogör med andra ord för varför rikedomen är viktig, hur man ökar den och blir rik, och hur den användes. Där finns Sima Qians skarpsinniga syn på den mänskliga natur som förklarar det politisk-ekonomiska tänkandet. Han fastslår att vinningen och rikedomen, i människans natur, är de grundläggande skäl som får människan att handla:

Om alla människor under himlen glatt strömmar till, är det alla för att söka vinning;

om alla människor under himlen skingras som en mur som rasar, är det alla för att jaga efter vinning. (Historikerns anteckningar, 129:2)

Sima Qian inser, när han granskar historien och det mänskliga hjärtats rörelser, att den kraft som driver människan till slut styrs av hennes eget intresse. Han ansåg att det läge där ämbetsmännen, om man inte får dem att arbeta för det allmänna bästa, söker sitt eget intresse beror på samma mänskliga natur som får vanligt folk att söka vinning.

I regel smädar man en annan när hans rikedom är tio gånger ens egen; hundra gånger, så fruktar man honom; tusen gånger, så utför man hans arbete; tio tusen gånger, så blir man hans slav. Det är alla tings lag. (Historikerns anteckningar, 129:29)

Ämbetsmännen förvränger de administrativa befallningarna, stjäl och använder sigill och begår brott, och deras mål är att pressa ut pengar. Bönder, hantverkare, köpmän och herdar strävar alla efter att tjäna mer pengar genom att utföra sitt arbete. Till slut strävar var och en varje dag efter att använda sin förmåga och sitt kunnande för att dra lite mer penningvinst. (Historikerns anteckningar, 129:27)

Eftersom människans natur är sådan är det som regeringen eller den ledande aldrig får göra ”den etatistiska girigheten”. Han betonar med andra ord att den ledande inte får tävla med folket för att söka sin egen vinning.

Det bästa sättet att leda staten är att låta folket göra det det vill … Det sämsta är att statens ledare tävlar med folket i jakten på vinning. (Historikerns anteckningar 129–1)

Sima Qian förklarar att det, som Xunzi och Han Feizi förkunnade och som Quesnay och Adam Smith två tusen år senare skulle sträva efter, är den bästa vägen att grunda ledningen av den nationella ekonomin på tanken om icke-handlandet (i Västerlandet laissez-faire):

Så producerar jordbruket födan, jorden frambringar varor och material av alla slag, hantverkarna tillverkar föremålen, och köpmännen sätter dem i omlopp. Dessa ting sker av sig själva, utan att regeringen reglerar, tvingar eller lägger beslag på dem för att utföra dem i deras ställe. Folket gör helt enkelt sitt bästa, var och en för att få det han vill ha … De sker av sig själva, utan att man begär det. Med andra ord följer de bara Dao. (Historikerns anteckningar, 129:3)

Han hävdar att det är att låta tingen cirkulera smidigt som är sättet att återuppliva ekonomin. Det är att lära ut nyttan inte av statens ingripande, utan av marknadsekonomin.

Man måste låta varorna och pengarna flyta naturligt, som vattnet (Historikerns anteckningar, 129)

Daodejing (traditionellt 500-talet f.Kr.): Guanzi, Xunzi, Han Feizi, Historikerns anteckningar och andra tecknar den stora bilden av det politisk-ekonomiska tänkandet två tusen år före Västerlandet. Men den klassiker som bäst förklarar den politisk-ekonomiska filosofin är Laozis Daodejing. I synnerhet lägger den fram den politisk-ekonomiska filosofin tillsammans med tanken om icke-handlandet, Daodejings rättesnöre. Guanzi, Xunzi, Han Feizi, Historikerns anteckningar och andra delar alla tanken om icke-handlandet, men dess källa finns i Daodejing. Tanken om icke-handlandet läggs fram på grundval av en förståelse av människans natur och av förhållandet mellan människan och naturen. Här följer en del av den politisk-ekonomiska filosofi som uttalas i Daodejing.

Folkets liv främst (Daodejing, 53): Hovet är praktfullt, men fälten är överväxta av ogräs och förråden är tomma. Ändå bär man på ena sidan siden, ståtar med skarpa svärd, äter sig mätt till leda och har rikedomar över. Vad är detta, om inte röveri?

Enkla lagar (Daodejing, 57): Ju fler förbud och tabun, desto fattigare blir folket. Ju fler skarpa vapen folket hanterar, desto större oordning i staten. Ju mer list bland människorna, desto fler underliga ting inträffar. Ju mer lagarna och påbuden breder ut sig, desto fler tjuvar blir det.

Ett blygsamt styre (Daodejing, 58): Ju enklare styret är, desto mer gagnar det folket. Ju krångligare styret är, desto mer skadar det folket … Om folket är svårt att styra beror det på att de där uppe mångfaldigar sin politik och lägger sig i.

Det privata initiativet (Daodejing, 65): Den ledande som påtvingar folket sina planer är en plåga för staten. Den ledande som inte påtvingar folket sina planer är en välsignelse för staten.

Låga skatter (Daodejing, 75): Om folket svälter beror det på att de där uppe tar ut för mycket skatt och gör av med den för sig själva.

Social jämvikt (Daodejing, 77): Himlens Dao tar från dem som har mycket och hjälper dem som inget har. Människans Dao tar från dem som inget har och hjälper dem som har mycket. Vem bland de ledande kan jämka ut överskottet? Bara den som förstår Dao.

Den ledandes redbarhet (Daodejing, 81): Den ledande söker inte rikedom för egen del. Han finner sin glädje i att arbeta för andra. Därför blir han själv desto rikare ju mer han ger åt andra.

Låt oss jämföra det intresse som Daodejing och Moses fem böcker visar för den politiska ekonomin. I Bibeln är det inte lätt att finna något direkt omnämnande av den politisk-ekonomiska verksamheten. Bibeln, som fullbordades före nationalstaternas bildande, ger visserligen, i Andra Moseboken, Femte Moseboken, Fjärde Moseboken och på andra ställen, några direkta ”lagar” om den politisk-ekonomiska verksamheten. Till exempel:

När du räknar Israels barn för att hålla folkräkning ska var och en ge Herren en lösesumma för sitt liv. (2 Mos 30:12)

Du ska varje år ge tionde av allt som din sådd ger, av det som växer på marken …… Vid slutet av vart tredje år ska du ta fram hela tiondet av det året avkastning och lägga upp det i dina städer. Då ska leviten … och främlingen, den faderlöse och änkan, som bor i dina städer, komma och äta och bli mätta, så att Herren din Gud välsignar dig i allt arbete som du företar dig med dina händer. …… När du går in i din nästas vingård får du äta så mycket druvor du vill, tills du blir mätt, men du får inte lägga något i ditt kärl. När du går in på din nästas sädesfält får du plocka ax med handen, men du får inte svänga skäran över din nästas säd. (5 Mos 14:22–29; 23:24–25)

Han ska bekänna den synd han har begått och betala full ersättning för sin skuld och lägga till en femtedel och ge det åt den mot vilken han har syndat. (4 Mos 5:6–7)

Det viktiga i jämförelsen mellan Östern och Västerlandet är att Västerlandets begränsade tankar om den politiska ekonomin alla tar formen av religiös lag, det vill säga av lag. Eftersom Västerlandets Gud inte intresserade sig för den politiska ekonomin lägger till och med dessa ställen i Moses fem böcker om den ekonomiska verksamheten tyngdpunkten inte på den politiska ekonomin, utan på karaktären av ”lag”: det som människan måste iaktta, eller det som hon straffas för om hon bryter mot det. På samma sätt var den grekisk-romerska kulturen byggd på slaveriet och på en tradition och en kultur som aktivt främjade en själviskhet vars främsta medel var krig, erövring och plundring. Genom att ge fritt spelrum åt den individuella själviskheten liknar det moderna västerländska politisk-ekonomiska tänkandet Atens och Roms antika tänkande. Det är ett tillstånd där ett politisk-ekonomiskt tänkande grundat på minbentänkandet ännu inte hade fötts.

Under den västerländska upplysningstiden hade böckerna och filosofierna av österländska tänkare som Guanzi, Xunzi, Han Fei och Sima Qian ännu inte introducerats i Västerlandet. Under upplysningstiden introducerades bara konfucianismens och taoismens böcker i Västerlandet, och de västerländska tänkarna blev imponerade av dem. Därför fick taoismens politisk-ekonomiska filosofi, tillsammans med tanken om icke-handlandet, taoismens väsentliga handlingsprincip, ett avgörande inflytande på den strömning av västerländskt politisk-ekonomiskt tänkande som då började ta form. Nationalstatens bildande sätter till slut igång processen att övervinna etatismen. I denna process hämtade Västerlandet sin inspiration från den österländska tanken om icke-handlandet.

3) Nationalstatens framträdande i Västerlandet: från merkantilismen till laissez-faire

Västerlandet kallar 1400- till 1700-talet för upptäckternas tidsålder (Age of Discovery). Den betecknar tiden för Västerlandets erövring av världen. De västerländska makterna inledde, i världsomfattande skala, en tävlan om kolonier, guld och silver, kryddor och slavar. Som medel stödde de sig framför allt på utforskning, sjöröveri och erövring. Spanien och Portugal, med Columbus och Vasco da Gamas företag på Atlanten och Indiska oceanen i spetsen, var de första som lyckades. Portugal tog ledningen, men dess befolkning var för liten och det blev omsprunget av Spanien. Tack vare bedrifterna hos de så kallade conquistadorerna, som Cortés (1485–1547) och Pizarro (1471–1541), lade Spanien beslag på aztekernas och inkarikets guld och silver. Conquistador betyder erövrare på spanska. Genom att föra hem det väldiga guld och silver som hämtats från Amerika blev Spanien Europas främsta makt.

England å sin sida koncentrerade sig på att anfalla och kapa de fartyg som transporterade Spaniens guld, silver och kryddor. Den berömde Drake (1540–1596) är den främsta gestalten. Drottning Elisabet investerade i Drakes sjöröveri, så att hon vissa år fick omkring hälften av kronans inkomster därifrån.⁴²² Drake var en enastående person, verksam som sjörövare, upptäcktsresande, amiral, företagare och politiker; han adlades och utmärkte sig lysande i sjöslaget mot den spanska armadan 1588. För engelsmännen var han en patriot utan like; för Spanien den sjörövarhövding som var farligast för dess fartyg på Atlanten, med ett pris satt på hans huvud.

Denna rivalitet mellan Spanien och England, med allt tätare småskärmytslingar på alla hav, mynnade till slut ut i öppet krig. I sjöslaget i Engelska kanalen 1588 (slaget vid Gravelines), mycket viktigt i den västerländska historien, avgjorde den spanska armadans förintelse och den engelska flottans seger de två ländernas öde.⁴²³

Med sjöfartens utveckling och öppnandet av utomeuropeiska kolonier kastade sig de europeiska staterna in i den internationella handeln. De koncentrerade sig på att söka kolonier och territoriell expansion, och på att öka det nationella välståndet genom att styra den internationella handeln. Detta beteende kom att kallas ”merkantilism” (重商主義). Ordet kommer från latinets mercans, som betyder den som handlar. Genom att föra en merkantilistisk politik gick de europeiska makterna in i ett tillstånd av nästan obegränsat krig mellan staterna. Från slutet av 1400-talet till 1700-talet, under nästan tre hundra år, fortsatte denna dyrkan av merkantilismen. Tanken var att bli en stormakt genom att säkra koloniernas guld och silver, som Spanien.

Den nationella ekonomiska politik som de antog, merkantilismen, är inte en filosofi som bär på en världssyn som främjar handeln för att förbättra folkets liv eller upprätthålla världsordningen. För att överleva och härska som den starkaste staten gjorde den erövringen av andra och beslagtagandet av nödvändiga varor, eller vinnandet av nationell vinning genom fördelaktiga bytesvillkor, till sitt främsta konkurrensmedel. Det är detta som är merkantilismen. Denna politik syftar till att med alla medel uppnå ett handelsöverskott i det internationella utbytet och därigenom maximera statens rikedom, det vill säga dess innehav av guld och silver. Naturligtvis blomstrade en extrem protektionism. Under protektionismens fana ägnade de västerländska länderna alla sina krafter åt att uppnå handelsöverskott. Den merkantilistiska politiken uttrycks så här:

Vi får inte importera mer från utlandet än vi säljer. Vi måste hålla fast vid denna politik, ty om vi bryter mot den blir vi fattiga och den andre rik. ⁴²⁴

Därför för varje land en politik som syftar till att maximera exporten och minimera importen. Och i enlighet med denna hållning tävlar de europeiska länderna om att säkra utomeuropeiska kolonier och kontrollera handeln inom sina imperier. Merkantilismen kom att skapa mönstret för den atlantiska triangelhandeln. Bomull, socker, tobak osv. exporterades med andra ord från de amerikanska kolonierna till Europa; Europa exporterade till Afrika och andra kolonier de industrivaror som det framställde av dem, som textilier och den rom som destillerades av sockerröret; och Afrika exporterade slavar till Amerika: det är denna handel som de europeiska länderna gick i spetsen för.

Statliga och privata monopol blev det allmänna mönstret för den merkantilistiska politiken. Därför såg moderna ekonomer som Adam Smith merkantilismen som ett väldigt ekonomiskt system där statsmakten, fabrikörerna och köpmännen gjorde gemensam sak på konsumenternas bekostnad. Merkantilisterna företräddes faktiskt av ämbetsmän och köpmän. Köpmännen hade i själva verket monopol på inhemska marknader där den utländska konkurrensen var utestängd och drog väldiga vinster av dem, till slut på arbetarnas och konsumenternas bekostnad. Och staten kunde ta ut höga tullar och monopolisera de skatter som köpmännen betalade. Merkantilisterna ansåg naturligtvis att det var nödvändigt, för det nationella välståndet och statens överlevnad, att hålla arbetarna kvar vid låga löner. De ansåg att det att ge arbetarna och de lägre klasserna utbildning, fritid eller löner över minimum skulle leda nationen till lättja och last. Därför undertryckte de inåt aktivt lönehöjningarna för att öka sin konkurrenskraft i handeln.

På det politisk-ekonomiska planet kan det fenomen som genomsyrar både den inledande kolonisations- och exploateringspolitiken och den senare protektionistiska politiken betecknas som etatism (statism). Västerlandets koloniala och merkantilistiska politik mynnar, på det politisk-ekonomiska planet, ut i etatismen:

Merkantilismen nådde sin höjdpunkt i Europa på 1600- och 1700-talen. Den var en form av etatism: ett system som använde en ekonomisk logik full av fel för att bygga den imperiala makten, och som gav monopol eller subventioner åt de grupper eller individer som staten valde ut.⁴²⁵

Genom att föra en merkantilistisk politik sökte varje lands monarker att för egen vinning strängt kontrollera statens ekonomiska politik och handelspolitik. Visserligen satte dåtidens monarker, mitt i upprepade krig och en trängande konkurrens, också statens säkerhet och rikedom, ett rikt land och en stark armé, i förgrunden. Vid den tiden fanns det ingen åtskillnad mellan staten och monarken. Ludvig XIV är berömd för att ha förklarat: ”Staten, det är jag.” Det fanns ingen åtskillnad mellan förevändningen att tjäna staten och strävan efter individuell själviskhet eller girighet genom etatismen.

För att den västerländska politiska ekonomin skulle befrias från dessa bojor måste nationalstaten först grundas i Västerlandet. När nationalstaten till slut tog sin början i Västerlandet med den westfaliska freden 1648 kom en stor förändring i den västerländska politiska ekonomin. Nationalstaten öppnade ögonen för ett tankesystem helt olikt erövrarstatens, för att överleva. I fråga om politisk ekonomi öppnade de västerländska tänkarna ögonen för tanken att utestänga regeringens ingripande och säkra folkets ekonomiska autonomi för att öka det nationella intresset. Så drog sig erövringens tidsålders merkantilism, som hade dominerat Västerlandet i tre århundraden, tillbaka, och laissez-faire slog till slut ut i blom i den västerländska politiska ekonomin. ⁴²⁶

Det tänkande som dominerade den västerländska politiska ekonomin under erövringens tidsålder var etatismen: ett sätt att överleva i en tid då man upprätthöll monarkin och likställde kungens överlevnad med statens. Men på 1600- och 1700-talen, med nationalismens införande, kunde Västerlandet inte längre förlita sig på etatismen för den nationella ekonomin. För att överleva försökte det djärva statsreformer. Under denna övergångsperiod bröt revolutioner ofta ut i Västerlandet och alla slags idéer frodades. Framför allt måste man ta sig ur erövrarstatens merkantilistiska institution. Med nationalismens tillkomst blev ett nytt tankesystem som nationalstaten behövde oumbärligt, för nationalstatens överlevnad. 1700-talets nationalism i Västerlandet kom att pröva, i fråga om politisk ekonomi, laissez-faire i stället för etatismen.

4) Laissez-faire inspirerades av taoismens tanke om icke-handlandet

Under upplysningstiden, i början av den nya tiden, kämpade Västerlandet för att ta sig ur den stränga statliga kontroll som merkantilismen var. De första som intellektuellt utmanade merkantilismen var de franska fysiokraterna (Physiocrats). De kom att anse att man kunde öka den nationella styrkan på ett annat sätt än att staterna obegränsat tävlade i erövring och exploatering under merkantilismens paroll. De hävdade att man kunde öka statens rikedom genom att på bästa sätt utnyttja jordbruksmarken i det egna landet, kolonierna inräknade, och därigenom öka jordbruksproduktionen. De fick veta att jordbruket i Östern nådde en hög produktivitet. Och de blev djupt fängslade av den tanke om icke-handlandet som utgjorde dess bakgrund.

Just när de västerländska tänkarna började förfäkta folkets ekonomiska autonomi blev den österländska tanken om icke-handlandet känd i Västerlandet. När icke-handlandets filosofi, som vill utestänga varje konstlat ingripande, regeringens inräknat, introducerades i Västerlandet framstod den för de västerländska tänkarna som en banbrytande och revolutionerande filosofi. De franska fysiokraterna koncentrerade sig på den individuella autonomin, kärnan i den politisk-ekonomiska filosofin. De spred i Västerlandet tanken om laissez-faire, en bearbetning av tanken om icke-handlandet. De franska fysiokraterna återgav taoismens ”tanke om icke-handlandet” med ”laissez-faire”, och tanken om laissez-faire började spridas i Frankrike. ”Laissez” betyder låt vara och ”faire” göra, så ”laissez-faire” betyder ”låt det göras”, det vill säga just icke-handlande. Laissez-faire framträdde i Västerlandet som en ny och revolutionerande idé, i stånd att ersätta merkantilismen. Också Adam Smith kom till Frankrike, träffade fysiokraterna och lärde sig den. När den engelskspråkiga världen införde denna viktiga idé skapade den inget nytt ord, utan använde det franska laissez-faire som det var på engelska.

Den politisk-ekonomiska filosofin är en filosofi som utvecklades i Östern med nationalstaternas bildande, långt före Västerlandet. Taoismens centrala tanke om icke-handlandet tillämpas på den politisk-ekonomiska filosofin. Tanken om icke-handlandet varnar för det avsiktliga handlandet (youwei, 有爲), och den är en politisk, ekonomisk och etisk tanke som är så viktig att individen och den ledande bör göra den till sin handlingsprincip. Tanken om icke-handlandet, taoismens handlingsprincip, rymmer en så viktig ekonomisk innebörd att den senare översattes i Västerlandet med laissez-faire. Tanken om icke-handlandet vill minimera det mänskliga ingripandet; laissez-faire vill minimera statens ingripande. Tanken om icke-handlandet gäller hela det mänskliga handlandet, ekonomin inräknad; laissez-faire begränsar sig till det mänskliga ekonomiska handlandet.

Fysiokraterna koncentrerade sig på hur man skulle minska statens ingripande och öka individernas produktiva förmåga. Det väsentliga var hur man skulle uttrycka att den individuella strävan är viktig för ekonomin. Bakom låg en filosofi som ville öka det nationella välståndet genom att värdera naturen och jordbruket snarare än genom att säkra guld och silver genom erövringar utomlands. Problemet var hur man skulle uttrycka och systematisera detta. Det var då som taoismens tanke om icke-handlandet i hög grad påverkade de franska fysiokratiska filosoferna. Hur fysiokraterna spred det nya begreppet laissez-faire i Västerlandet utifrån tanken om icke-handlandet är något som västerlänningar på senare tid så småningom har gjort känt. Den västerländske filosofen Durant förklarar laissez-faires tillkomst i sin bok Our Oriental Heritage (Vårt österländska arv).

De franska fysiokraterna påverkades av taoismen, av Laozi och Zhuangzi. De trodde på tanken om icke-handlandet (無爲), det vill säga på laissez-faire. ⁴²⁷

På den politiska ekonomins plan blev de franska fysiokratiska filosoferna fängslade av det kinesiska jordbrukssystemet, av den etiska roll som spelades av den regering som ledde det, och av tanken om icke-handlandet, den ekonomiska filosofi som det rymde. De samlade detta i tanken om laissez-faire och gjorde den populär under den västerländska upplysningstiden:

En klok ledande bör veta att styrets väsen till stor del består i att låta tingen vara som de är och inte göra något. Denna filosofi är inneboende i den österländska taoismens tanke om icke-handlandet (wuwei, 無爲). Fransmännen översatte den med laissez-faire och förde den vidare till Västerlandet …… Denna tanke om icke-handlandet rörde Quesnay och kom, genom Adam Smith, som lärde sig den av Quesnay, att utgöra grunden för den moderna västerländska politiska ekonomin. ⁴²⁸

De franska fysiokraterna ansåg att statens rikedom kommer från jordbruket och hävdade att jordbruket ger sin största verkan när människan arbetar i enlighet med naturens försyn och marknadens mekanism, utan regeringens ingripande. Ordet fysiokrati (Physiocracy) är en sammansättning som betyder ”natur” och ”styre”. Det är tanken att förvalta det nationella välståndet genom att stödja sig på naturen, så som jordbruket gör.

Den franska fysiokratismen: Quesnay, Gournay, Poivre

På 1700-talet var Frankrike Västerlandets politiska och kulturella centrum. Det var i Frankrike som filosofer som tänkte den politiska ekonomin för första gången i den västerländska historien framträdde. År 1758 gav Quesnay ut Tableau économique (Den ekonomiska tabellen), som följer ekonomins rörelser inom en stat. Han blev Västerlandets förste politisk-ekonomiske filosof. Quesnay, den franska fysiokratismens mästare, är den som i 1700-talets Västerland, utifrån den kinesiska tanken om icke-handlandet, införde laissez-faire, den moderna ekonomins grundidé. Quesnay ansåg att icke-handlandet kunde översättas till franska med laissez-faire.⁴²⁹ Laissez-faire var ett begrepp som skakade den västerländska politiska ekonomins historia, och eftersom det föddes i Frankrike använder också engelskan det franska ordet som det är.

Quesnay (1694–1774) företräder de franska fysiokraterna. Han blev fängslad av den tanke om icke-handlandet som taoismen förfäktar och började sprida i Västerlandet tanken om laissez-faire, utformad efter den.⁴³⁰ De franska fysiokraterna hävdade: ”Laissez faire, laissez passer, världen går av sig själv.” Tanken att befria den politiska ekonomin från regeringens ingripande behärskade dem. Den följde som den var den österländska icke-handlandets filosofi: ”Ju mer regeringen ingriper, desto svårare blir folkets liv.”

Denna Quesnays tes, grundad på den nya tanken om laissez-faire, var revolutionerande för sin tid. Den tanke om laissez-faire som de franska fysiokratiska tänkarna lade fram spreds till England. Den fick ett direkt och djupt inflytande på Västerlandets system av fri marknadsekonomi med England i centrum.⁴³¹ Adam Smith besökte faktiskt Quesnay i Paris på 1760-talet och samtalade med honom om tanken om laissez-faire.⁴³² Begreppet laissez-faire hade i viss mån använts av franska affärsmän redan före Quesnay, i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.⁴³³ Men det är svårt att förneka sambandet med taoismens tanke om icke-handlandet i bakgrunden till spridningen av tanken om laissez-faire.

De franska fysiokratiska tänkarna ansåg att man inte nödvändigtvis, som merkantilisterna, måste ta andras egendom för att bli rik: att producera rikliga skördar på sin egen jord kunde vara källan till det nationella välståndet. Det var en revolutionerande tanke. Merkantilismen ville öka det nationella välståndet genom att säkra så mycket guld och silver som möjligt i kolonier som förvärvats genom militär erövring. Vidgar man den innebörd som ligger i begreppet merkantilism delar Alexander, Caesar, Karl den store under medeltiden, Spaniens erövring av Central- och Sydamerika och Englands och de europeiska ländernas koloniala erövringar alla merkantilismens centrala begrepp: den stat som äger mycket guld och silver blir en stormakt. Med andra ord blir statens roll som erövrare av andra länder så viktig som möjligt för det nationella välståndet. Det är det politisk-filosofiska begreppet hos Västerlandets erövrarstater under antiken, medeltiden och början av den nya tiden, där individernas produktiva kraft inom staten inte har något eget värde.

Gournay (1712–1759), en ekonomisk tänkare samtida med Quesnay, är den som spred laissez-faire vida i Västerlandet. Vid den tid då Quesnay och Gournay var verksamma påverkade Kinas avancerade jordbruk, den laissez-faire-politik som den regering som ledde det förde och begreppen i den taoistiska naturalistiska filosofin direkt eller indirekt det franska tänkandet. Under deras inflytande blev den taoistiska devisen ”Styr inte för mycket!” och parollen ”Låt naturen verka!” vida populära bland de franska intellektuella. På denna grund, och i samförstånd med Quesnay, spred Gournay ivrigt parollen ”Laissez faire, laissez passer!” för att avskaffa statens reglering av handeln och industrin, enligt sin övertygelse. Hans paroll blev också populär i det franska tänkandet i en mer utvecklad form: ”Laissez faire, laissez passer, världen går av sig själv!”

Den fysiokratiska filosofi som Gournay förkunnade, ”Laissez faire! Laissez passer! Världen går av sig själv!”, innebär en grundläggande omvändning av erövrarstatens och merkantilismens politiska filosofi, som ville stärka regeringens roll. Hans fysiokratiska filosofi har samma innehåll som den taoistiska filosofin ”Genom att låta vara förvandlas folket av sig självt” (Daodejing, 57). Den fysiokratiska parollen ”Låt naturen verka!” stämmer exakt med den taoistiska filosofin ”Himlens Dao gagnar och skadar inte” (Daodejing, 81). Den fysiokratiska parollen ”Styr inte för mycket!” är samma uttryck som den taoistiska tanken ”Den ledande som påtvingar folket sina planer skadar staten” (Daodejing, 65). Tanken om icke-handlandet är en filosofi som också konfucianismen delar: ”Himlen, vad säger den? De fyra årstiderna följer sin gång och alla ting växer väl; himlen, vad säger den?” (Samtalen, 17:19)

Poivre (1719–1786) är en annan viktig gestalt som, efter Gournay, spred tanken om icke-handlandet i Västerlandet. Han reste vida omkring i de kinesiska provinserna under fyra år. Det var han som upplevde en jordbruksekonomi som var mer avancerad än Västerlandets, och regeringens laissez-faire-politik och roll som stödde den, och som gjorde dem kända i Frankrike. Quesnay och de franska fysiokraterna såg faktiskt i det kinesiska jordbruket och dess filosofiska pelare, det konfucianska och taoistiska tänkandet, den västerländska politiska ekonomins framtid och förebild. Quesnay fick mycket information från Poivre, och deras kontakter påverkade dem djupt ömsesidigt. Poivre gav Quesnay ett ögonvittnes levande information och reflektioner om det kinesiska jordbruket och det taoistiska tänkandet, och Quesnay hade ett avgörande inflytande på att göra Poivre till en fysiokratisk filosof.

Poivre intresserade sig mycket för trädgårdsodlingen, och i sin ungdom sändes han till Kina som katolsk missionär och arbetade i området kring Kanton och Macao. Till skillnad från de andra jesuitpatrerna, som bodde i Peking och koncentrerade sig på konfucianismen, intresserade sig Poivre för trädgårdsodlingen, reste vida omkring i provinserna under fyra år, vid två tillfällen, och kom att ägna jordbruket stor uppmärksamhet. Därefter fortsatte han sina studier i Sydostasien, Afrika och Centralamerika. Och han ordnade sina reflektioner och gav ut en bok, Voyages d’un philosophe (En filosofs resor).

I detta verk jämförde Poivre, efter att ha iakttagit Kinas jordbruksekonomi, den med jordbrukets läge i Afrika, Amerika och Europa och drog slutsatsen att alla borde efterlikna Kinas effektiva och högproduktiva jordbrukssystem.⁴³⁴ Han var en lovtalare för jordbruket. Han kritiserade sättet på vilket de europeiska makterna, inom merkantilismens ram, förde sin politisk-ekonomiska politik genom att uteslutande koncentrera sig på handelskonkurrensen utan att ägna produktionen uppmärksamhet, och hävdade att man kunde öka produktionen avsevärt genom jordbruket. Det var i detta som Poivre kom överens med den fysiokratiske tänkaren Quesnay.

I sitt verk skrev Poivre att ”i Kina beror blomstringen i jordbruket, som är landets ryggrad, på en enkel etik och enkla regler, och denna etik och dessa regler har gjorts i enlighet med vad naturen och anden befaller”. Han kritiserade dåtidens normativa västerländska regeringspolitik genom att jämföra den med den kinesiska regeringens naturliga laissez-faire-politik och hävdade att Västerlandet borde efterlikna den kinesiska regeringens naturliga politik och folkets livliga arbetsmoral. ”På andra håll följer folken tvivelaktiga regler eller tvivelaktig politik, med dolda avsikter, gjorda av listiga människor som söker bedra andra, vilket bildar en god kontrast till Kina”, skrev han. ⁴³⁵

Han upptäckte att Kinas jordbruk och tankesystem efterliknade naturen och följde naturens väg, och att denna väg hade stöd av regeringen, som strävade efter att så långt möjligt avstå från att ingripa i individernas ekonomiska verksamhet och minska skatterna. Han såg detta kinesiska politisk-ekonomiska tänkande sammanfattat i taoismens begrepp Dao och icke-handlande. Därför iakttog han att monarken i Kina avstod från tanken att ingripa i den nationella ekonomin eller leda den och koncentrerade sig på att låta folket följa sin egen väg, det vill säga Dao.⁴³⁶

De franska fysiokratiska tänkarna ansåg att Kinas kejsare varje vår visade hur man sår, och därmed gav ett föredöme för att odla folkets arbetsmoral, och att detta betydde respekt för naturen. Men i den österländska civilisationen innebar respekten för naturen inte, som i den västerländska religionen, att naturen var gudomlig eller helig. Ty i det kinesiska tankesystemet, ansåg de, respekterade man inte de filosofier som helgar det övernaturliga; man kände snarare förakt för dem. Den österländska civilisationen ansåg att ett självreglerande system, som verkar enligt de lagar som finns i naturen, är den bästa vägen, och tänkte att det på så sätt ger alla det största goda. Därför är det bästa sättet att styra för härskaren att inte ingripa utöver det föredöme han ger folket: det är just tanken om icke-handlandet.

För upplysningstänkarna begränsade sig betydelsen av tanken om icke-handlandet inte till fysiokrater som Quesnay, Gournay och Poivre. De ansåg att både lagen och det politisk-ekonomiska tänkandet borde efterlikna naturfilosofin och tanken om icke-handlandet. De ansåg att ”lagstiftaren och lagen båda måste erkänna den princip som naturens väg är”, och att man därigenom skulle kunna efterlikna ”icke-handlandet, Kinas ideala handlingssätt”. De bedömde att ”i Kina är tanken om icke-handlandet just regeringens politisk-ekonomiska centrala tanke”.⁴³⁷