Vart leder oss AI-revolutionen? Polariseringen vs shuzhi (術治)

1) AI-revolutionen, ett tveeggat svärd: ökad produktivitet och fördjupad polarisering

Vi befinner oss i dag mitt i AI-revolutionen, revolutionen inom artificiell intelligens (AI). Genom att reda ut några lägen måste vi fatta vad det grundläggande problem som människan står inför består i. De mest debatterade problemen är scenariot där AI ersätter människan, eller scenariot där de människor som behärskar AI härskar över andra människor. Det som man i samband med dessa problem absolut måste ta hänsyn till är människans natur. Först med en analys av den mänskliga natur som vi äger som Homo sapiens kan vi närma oss dessa problem.

När vi diskuterar människans natur måste vi granska tänkandet hos Descartes (1596–1650), som kallas den moderna västerländska filosofins fader. På höjden av sitt tänkande gav han ut två verk: Avhandling om metoden (Discours de la méthode, 1637) och Filosofins principer (Principia Philosophiae, 1644). Där gjorde han genom satsen ”Jag tänker, alltså finns jag” den mänskliga anden till den säkra utgångspunkten för allt tänkande. Han betonade att naturen kan förklaras genom matematiska och mekaniska lagar, och att människan kan behärska naturen genom förnuftet. Han definierade den materiella världen som en substans skild från anden, med utsträckningen som attribut (res extensa), och förklarade naturen som ett föremål som rör sig enligt mekaniska lagar. Han ansåg att den mänskliga anden, formad efter Guds fullkomlighet, har förmågan att förstå och behärska naturen. Han lade därmed fram en mekanistisk världsbild som kärnan i sin syn på naturen. Han förklarade att naturen är som en komplex maskin och att man, om man känner dess principer, kan manipulera och behärska den. Dessutom tolkade han, i antropocentrismen (anthropocentrism), att det mänskliga förnuftet har makten att efterlikna Guds ordning, och att det därför har rätten att behärska naturen.

Så bidrog Descartes i hög grad och positivt till den moderna vetenskapens utveckling, och samtidigt negativt till att öppna den ideologiska tidsålderns antropocentrism. Här måste man lägga märke till hur Descartes analys av människans natur har lett den moderna västerländska filosofin i form av ”rationalismen”. Hans rationalism tycks i Västerlandet ha överväldigat de tänkare som motsatte sig den, som Spinoza och David Hume, trots deras betydelse. Men när den ideologiska tidsålderns antropocentrism hade fört det mänskliga samhället till randen av undergång ifrågasattes det andecentrerade västerländska tankesystemet på allvar. Trots dessa växlingar sitter Descartes rationalism fortfarande djupt i västerlänningarnas sinnen. De som stöder sig på den fortsätter att tänka att naturen, eller den mänskliga naturen, kan omskapas genom mänsklig kraft.

AI-revolutionen är en fråga som rör mänsklighetens andliga funktioner. Den industriella revolutionen är en ”muskelns revolution”; AI-revolutionen en ”andens revolution”. Den industriella revolutionen var den händelse genom vilken maskinen ersatte det mänskliga kroppsarbetet och explosionsartat utvidgade produktivkraften. Ångmaskinen, elektriciteten och massproduktionens system kom att driva industrin i stället för den mänskliga ”muskeln”. Industrins kraft ersatte de människors och djurs muskler som mänskligheten hade stött sig på ända sedan Homo sapiens framträdde. AI-revolutionen är däremot en ”andens revolution”. Genom att bistå eller ersätta människans intellektuella och kognitiva verksamhet skapar den artificiella intelligensen en innovation av en ny dimension. AI-revolutionen är en strömning som vidgar människans egna andliga förmågor och samtidigt i grunden förändrar samhället, ekonomin och kulturen i sin helhet. Den för med sig infrastrukturer för data och beräkning, autonomt beslutsfattande, integration med den fysiska världen och förändringar i det mänskliga levnadssättet. Hur ska man se på AI-revolutionen?

Hur långt AI än utvecklas kommer den att röra sig inom den mänskliga natur som har skapat den. Den fara som hotar Homo sapiens ligger inte i en AI som skulle ersätta människan, det vill säga omskapa den mänskliga naturen. Om AI kunde omforma den mänskliga naturen skulle Homo sapiens historia ta slut där. Alla de religioner, etiker, evolutionsteorier, vetenskaper och filosofiska system som Homo sapiens har samlat skulle bli ogiltiga. Det skulle inte längre vara Homo sapiens historia, utan en ny människoarts historia som började på nytt. Att Homo sapiens hela existens och hela tänkande försvann tillsammans med den mänskliga naturen skulle vara detsamma som Homo sapiens död. Som Homo sapiens borde vi påminna oss Konfucius och Spinozas filosofi: ”Man behöver inte tänka på döden. Vår visdom kommer av betraktelsen inte av döden, utan av livet.” Därför bör hypotesen att AI ska ersätta människan överlämnas inte till filosofins område, utan till science fictions.

Också scenariot där de människor som behärskar AI-revolutionen kommer att härska över andra människor måste analyseras utifrån människans natur. Även om AI utvecklas kommer den att röra sig inom den mänskliga naturens system. En stark själviskhet och en svag altruism, och den etik och de lagar som söker förvalta dem: detta system kommer fortfarande att styra också AI-revolutionen. Ingen uppenbarelsereligion, ingen metafysisk logik, ingen ideologi har hittills någonsin styrt den mänskliga världen genom att undkomma den naturlag som människans natur är. Också AI kommer att stanna inom detta system. Därför är det bättre att också möjligheten att människor helt och hållet härskar över andra människor genom AI lämnas inte åt filosofins område, utan åt science fictions.

Mer än dessa möjligheter kan de problem som AI-revolutionen för med sig vara sådana som vi inte har förutsett. Den industriella revolutionen förde med sig klimatförändringen, som ingen hade förutsett, och den har omfattande verkningar på våra liv. Den industriella revolutionen är klimatförändringens avlägsna orsak (遠因). Utan den industriella revolutionen hade det inte blivit någon klimatförändring. Den industriella revolutionen, som började i Storbritannien i slutet av 1700-talet, ökade explosionsartat användningen av fossila bränslen som kol och olja, så att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären steg brant och blev den strukturella utgångspunkten för den globala uppvärmningen och klimatkrisen. Men ingen människa hade planerat det eller använde det för att härska över andra. Möjligheten att klimatförändringen ensam leder mänskligheten till fullständig utrotning är liten, men risken att den framkallar civilisationens sammanbrott och en massiv befolkningsminskning finns i högsta grad. När överlevnadsvillkoren försämras krymper de beboeliga områdena genom havsnivåhöjningen, värmeböljorna, torkorna och översvämningarna. Och möjligheten till massiva hungersnöder växer med jordbrukets minskade produktivitet och vattenbristen. Samtidigt kan pandemier bryta ut när som helst, eftersom klimatförändringen gör det möjligt för smittbärarna att sprida sig.

Låt oss närma oss klimatförändringen utifrån människans natur. Klimatförändringen beror på misslyckandet att behärska den mänskliga natur där den mänskliga girigheten söker öka sina rikedomar utan slut. Om människan hade haft förmågan till det skulle det mänskliga samhället ha förvaltat detta innan hela världen täcktes av industrialisering och handel och kom fram till plundringen av naturen. Med den industriella revolutionen födde det mänskliga begäret och den mänskliga själviskheten, förstärkta genom kapitalet och tekniken, illusionen att man kunde exploatera naturen obegränsat, och de mynnade till slut ut i det resultat som klimatförändringen är. Trots de upprepade varningarna om klimatförändringen under de senaste årtiondena, och de problem som verkligen har drabbat oss, vänder mänskligheten ryggen åt sitt ansvar att trygga de kommande generationernas möjligheter att överleva.

AI-revolutionen håller på att bli en scen där människans natur åter visar sig med kraft. Det beror på att den industriella revolutionen och AI-revolutionen är speglar som visar människans natur och förstärkare som förstorar den. Den industriella revolutionen har fört med sig många välsignelser för människan. På samma sätt kommer AI-revolutionen att föra med sig många välsignelser för människan. Men samtidigt, liksom den industriella revolutionen förstärkte den mänskliga girigheten bortom vad människan kunde behärska, är problemet att AI-revolutionen kommer att visa det mänskliga fasthållandet vid rikedomen och maktbegäret på ett ännu större och naknare sätt. Kommer AI-revolutionen att göra människan friare, eller mer beroende?

Under den industriella revolutionen upplevde vi ludditrörelsen (Luddite movement, 1811–1816). Ludditerna var textilarbetare som följde en person kallad ”Ludd”, verklig eller inte, som skulle ha börjat slå sönder vävstolarna. Denna rörelse var de engelska arbetarnas maskinstormarrörelse i början av den industriella revolutionen. Den var mer än ett enkelt upplopp: den var arbetarklassens kamp för rätten att leva. De som deltog i ludditrörelsen var människor vars första oro var arbetslösheten och den ökande fattigdomen, det vill säga samhällets polarisering. Man anser att de beredde marken för de senare fackliga och demokratiska rörelserna. Samtidigt har den negativa sidan inte upphört att växa. Trots de fackliga och demokratiska rörelserna har problemet med gapet mellan rika och fattiga faktiskt förvärrats efter den industriella revolutionen. Den girighet och den polarisering som är inneboende i människans natur har brett ut sig i motsvarande mån.

Den riktning som den industriella revolutionen och AI-revolutionen tar avgörs till slut inte av den mänskliga andens planer eller av metafysiska upptäckter, utan av människans natur. Det tidigare exemplet med hur människans natur verkade genom den industriella revolutionen visar väl vilken riktning AI-revolutionen kommer att ta. Man bör se positivt på, och uppskatta, de många framsteg som AI-revolutionen kommer att föra med sig. Det höjs också motsatta röster: ”Låt oss spränga all AI och gå tillbaka till det förflutna.” Det ligger i samma linje som den ludditrörelse som framträdde under den industriella revolutionen. Men liksom vi inte kunde förbise den industriella revolutionen kan vi inte förbise AI. Det är framtidens stora tendens, och man får inte bli efter. Men hur ska man förvalta den instabilitet, inom nationerna och mellan dem, som det växande gapet mellan rika och fattiga, det vill säga medelklassens krympande, orsakar?

Den industriella revolutionen och AI-revolutionen: polariseringen föds ur strävan efter egenintresset med förakt för det allmänna bästa

Polariseringen föds ur att man rättfärdigar strävan efter egenintresset och förbiser det allmänna bästa: det är teorin om konvergens mellan egenintresse och det allmänna bästa. Det är teorin enligt vilken de stora företagens egenintresse, även om de strävar efter det, till slut kommer tillbaka som det allmänna bästa och gagnar alla. Men det som den industriella revolutionen och AI-revolutionen visar är ett läge som står i motsats till denna hypotes. De visar hur de rika blir rikare, de fattiga fattigare och medelklassen försvagas. Till slut ligger polariseringens väsen i ett politisk-ekonomiskt system som kränker det allmänna bästa och tillåter strävan efter egenintresset.

Låt oss granska polariseringens väsen. Den industriella revolutionen bildade en kapitalistklass. Det var de företagare och fabriksägare som investerade i de nya industrierna, ångmaskiner, vävstolar, järnvägar, och samlade väldiga rikedomar. Textil-, stål- och järnvägsindustrialisterna steg fram som ”nyrika” efter den industriella revolutionen. Tidigare utgjorde adeln och godsägarna samhällets överklass; efter den industriella revolutionen tog ”industrikapitalisten” (industrial capitalist) plats som ny överklass. Den industriella revolutionen lät miljonärer framträda och ledde till samhällets polarisering och klimatförändringen.

Den industriella revolutionen födde ”miljonären” (Millionaire). Efter den industriella revolutionen, när paradigmet mellan nationerna övergick från plundring till handel, blir de ”miljardärer” (Billionaire, innehavare av en miljard dollar eller mer) som äger tusen gånger en miljonärs förmögenhet allt fler. Därefter framträder, med AI-revolutionen, de som äger hundra miljarder dollar eller mer, ”hundramiljardärerna” (Centibillionaire). Hur många hundramiljardärer finns det? Man räknar till sexton i världen, alla västerlänningar. Detta uppstår i ett politisk-ekonomiskt system där man säger att egenintresset och det allmänna bästa sammanfaller.

Enligt nya rapporter från den internationella bistånds- och utvecklingsorganisationen Oxfam och World Inequality Lab (WIL) överstiger den förmögenhet som ägs av de omkring tio rikaste personerna den fattigaste hälften av världens befolkning (omkring fyra miljarder människor). Det visar att den globala ojämlikheten har nått en historisk topp. Denna ojämlikhetskvot accelererar för varje år. Och klyftan fortsätter att vidgas. Polariseringen närmar sig ett tillstånd där den inte kan växa mer. Den girighet och den härsklystnad som är inneboende i människans natur fortsätter att breda ut sig.

De blir de ”AI-kapitalister” (AI capitalist) som hanterar framtidens kapital. De industrier som har störst nytta av AI-revolutionen omfattar halvledare, byggandet av datacenter, elektrisk utrustning och batterimaterial. Inför dessa AI-kapitalister förlorar industrikapitalisterna, textil-, stål- och järnvägsindustrialisterna, sin makt. AI-kapitalisterna kommer att monopolisera data. Om jorden och maskinerna var kapitalets kärna i den industriella revolutionen är det i dag data och algoritmer. De kommer att inneha plattformsherraväldet, eftersom de globala plattformsföretagen tar kontroll över marknaderna genom AI-tekniken. Framför allt förstärker de koncentrationen av rikedomen. En handfull företagare och investerare samlar astronomiska tillgångar och fördjupar den sociala polariseringen. Kraften i deras rikedomar är så astronomisk att de kommer att lägga beslag på det politiska och sociala inflytandet. AI-kapitalisterna stiger fram inte som enkla innehavare av ekonomisk makt, utan som ett nytt maktskikt som styr politiken, etiken och till och med kulturen.

Bakom miljardärerna lurar arbetslösheten och den ökande fattigdomen. Mer än tekniken själv blir revolten mot fördelningens orättvisa och de bristfälliga sociala skyddsnäten de sociala problemens centrum. Problemet blir möjligheten att de företag, regeringar och maktgrupper som använder AI brukar den, för sitt egenintresse, som ett medel att härska över samhället. I Förenta staterna, som har flest hundramiljardärer, finns det också människor som ser detta som det största problemet och söker rätta till det. När ett samhälle eller en stat går under går de stora företagen till slut under med det. Det är människor som har den vida blicken att se denna ”relationisms” verklighet.

Warren Buffetts ansträngningar är ett gott exempel. Buffett är en man som har motsatt sig ”skattesänkningar för de rika” och tvärtom kraftfullt förordat skattehöjningar för de rika. Han kritiserade den verklighet där hans anställda betalar en högre skattesats än han själv och betonade att de allra högsta inkomsttagarna måste betala mer skatt. I en debattartikel i New York Times 2011, ”Stop Coddling the Super-Rich” (Sluta dalta med de superrika), uppmanade han till höjda skatter för de rika för att lösa det amerikanska budgetunderskottet. Han framhöll att den inkomstskattesats han betalade (17,4 %) var lägre än hans kontorsanställdas (33–41 %). Han kritiserade att den genomsnittliga skattesatsen för de 400 rikaste skattebetalarna hade sjunkit från 29,2 % 1992 till 21,5 % 2008. Han lade i sin text till tanken att ”högre skattesatser varken hindrar investeringar eller skapandet av arbetstillfällen”.

Hans argument ledde under Obamaadministrationen till ett politiskt förslag kallat ”Buffettregeln” (Buffett Rule): principen att de allra högsta inkomsttagarna, med en årsinkomst på en miljon dollar eller mer, borde betala minst samma skattesats som medelklassen. Det var ett försök att minska skattesänkningarna för de rika och stärka skatterättvisan. Det blev aldrig verklighet, på grund av det västerländska politisk-ekonomiska system som grundar sig på individualismen. Dess motståndare åberopade den så kallade trickle down-effekten och fortsatte att försvara skapandet av rikedom genom individualismen. Till slut antogs Buffettregeln inte. Utanför Förenta staterna kom en ”global förmögenhetsskatt” att diskuteras i världen. Med G20-överenskommelsen (2024) diskuterade man en plan för att tillämpa en internationell minimiskattesats på ”de allra största förmögenheterna”, med målen att förhindra skatteflykt, mildra ojämlikheten och finansiera åtgärderna mot klimatet och fattigdomen. Den globala minimiskatten (最低限稅, Global Minimum Tax) för företag, på 15 %, har gått in i tillämpningsfasen. Men det väsentliga, en gemensam global beskattning av de individuella förmögenheterna, har misslyckats i brist på politisk överenskommelse. Allt detta har skett inom det västerländska individualistiska systemet. Deras idéer har, trots många ansträngningar, misslyckats i brist på att omsättas i regeringspolitik. Det är en strävan som svårligen kan överleva inom det västerländska filosofiska systemet, med dess logik av individualism och konvergens mellan egenintresse och det allmänna bästa.

I fråga om AI-revolutionen är den fråga som den amerikanske senatorn Sanders ägnar mest uppmärksamhet just den fördjupade polariseringen. Han ser problemet inte i att AI-revolutionen skulle göra en omformning av människans natur möjlig och verka positivt, utan i utvidgningen av herraväldet, uttrycket för den mänskliga naturens själviskhet. Om den fördjupade ekonomiska ojämlikheten har han varnat för att AI kan leda till massiva förluster av arbetstillfällen och att dess fördelar med stor sannolikhet koncentreras till några få storföretag och till ”miljardärsklassen”. Han ger där uttryck för oron att den ytterligare kan förvärra den befintliga ekonomiska polariseringen. Han har framhållit att AI kan förändra inte bara ekonomin, utan politiken, utbildningen, miljön och till och med sättet att föra krig. I synnerhet anser han att militära användningar som ”robotsoldater” kan förvärra den sociala instabiliteten och maktkoncentrationen. Sanders har, samtidigt som han erkänner att AI är en ”revolutionerande och omvandlande teknik”, förebrått kongressen och samhället för att ligga långt efter i debatten och regleringen. Han har gått så långt som att kräva ett moratorium (moratorium) för byggandet av datacenter och betonat att den sociala överenskommelsen och regleringssystemen måste hinna ikapp AI-utvecklingens hastighet. Sanders syn är att AI-revolutionen inte bara är en fråga om tekniska framsteg, utan en farlig katalysator som kan utvidga den sociala maktens och ojämlikhetens strukturer. Liksom den industriella revolutionen vidgade klyftan mellan arbetarklassen och kapitalistklassen kan AI-revolutionen utvidga en liknande polariseringsmekanism.

Medlet att möta polariseringen ligger i fördelningen av rikedomen. Det leder oss till satsen att man måste skilja mellan vinstsökandet och girigheten: hur man ska garantera vinstsökandet och förvalta girigheten. Denna fråga för oss ännu en gång tillbaka till frågan om det allmänna bästa och egenintresset. Om man garanterar det allmänna bästa minskar polariseringen, det vill säga medelklassen skyddas; men om man tillåter strävan efter egenintresset ökar polariseringen och medelklassen krymper. Medelklassens krympande är Västerlandets kännetecken. Polariseringen tar sig uttryck i medelklassens stagnerande löner och de stigande levnadskostnaderna. Produktiviteten har ökat stadigt, men lönerna har inte hängt med. Med de skenande kostnaderna för bostad, utbildning och hälsovård minskar medelklassens reala köpkraft. I Västerlandet flyttas arbetstillfällena i tillverkningsindustrin och de traditionella industrierna utomlands eller ersätts av automatiseringen, på grund av automatiseringen och globaliseringen. I takt med att de stabila ”mellanjobb” som bar upp medelklassen försvinner och ersätts av osäkra servicejobb och lågavlönat arbete vidgas förmögenhetsklyftan.

Prisstegringen på tillgångar, fastigheter, aktier osv., gagnar bara den överklass som äger tillgångar. Medelklassen har svårt att bygga upp en förmögenhet och blir mer beroende av skulder (studielån, bostadslån). I fråga om politik och skattestruktur utformas skatte- och socialpolitiken till överklassens förmån, eller skyddar inte medelklassen tillräckligt. Särskilt i Förenta staterna är bördan av sjukvårds- och utbildningskostnader så tung att medelklassen lätt trycks ner i underklassen. Sedan 1970-talet minskar medelklassens andel stadigt i Förenta staterna och i de andra västerländska länderna. Det tar sig uttryck i en tilltagande polarisering: det framträder en struktur där överklassen blir rikare, underklassen mer otrygg och medelklassen så småningom försvinner. Dess sociala verkningar leder till politisk polarisering, social instabilitet och försvagning av demokratins grundvalar. I Västerlandet rasar medelklassen samman under den samtidiga verkan av fyra axlar: förändringen av den ekonomiska strukturen (automatisering och globalisering), de stigande levnadskostnaderna, förmögenhetsklyftan och politikens misslyckande.

2) ”Hur den västerländska civilisationen skulle kunna rasa samman”: medelklassens försvinnande

Det västerländska marknadsekonomiska systemet har haft stor framgång gentemot den girighet som etatismen (statism) är. Men med tiden kommer tribalismens (tribalism) girighet att hota den västerländska marknadsekonomin. Den västerländska tribalismen är en förlängning av den västerländska individualismens (individualism) filosofi. Den västerländska laissez-faire har, genom att ge den individuella autonomin fritt spelrum, genomgått en process där autonomin har förvandlats till frihet. Förenat med teorin om konvergens mellan egenintresse och det allmänna bästa på individens och gruppens plan frambringar detta det fenomen där egenintresset går före det allmänna bästa. Teorin om konvergens mellan det allmänna bästa och egenintresset slutar nödvändigtvis med att vidga gapet mellan rika och fattiga i ett lands ekonomiska system. Etatismens fenomen, där kungarna ledde nationens ekonomi för sitt egenintresse och vidgade inkomstklyftan till folket, förvandlas i dag till ett fenomen där tribalismens ledare, i kungarnas ställe, söker sitt egenintresse och vidgar inkomstklyftan till folket.

En artikel med titeln ”How Western Civilization Could Collapse” (Hur den västerländska civilisationen skulle kunna rasa samman) blickade mot framtiden och presenterade de problem som den västerländska politiska ekonomin står inför. ⁴⁵⁹ Den förklarar att den västerländska civilisationen, byggd på värden som demokrati, individuell frihet och social tolerans, skulle kunna möta en kris inom trettio år, inom en generation. Den anför två skäl: den västerländska civilisationen skulle kunna rasa samman genom förstörelsen av ekosystemet, den globala uppvärmningen inräknad, eller genom att låta gapet mellan rika och fattiga vidgas. När de utvecklade ländernas elitgrupper bara siktar på att fortsätta att söka sin egen rikedom och är likgiltiga för resten av mänsklighetens liv går ett sådant samhälle till slut tillbaka. Detta problem stannar inte vid en inre angelägenhet i ett land. Det växande gapet mellan rika och fattiga inom nationerna leder nödvändigtvis till ett växande gap mellan nationerna. Till slut blir det ett problem för hela jorden.

Klyftan mellan rika och fattiga länder vidgas för varje dag. De rika länderna blir rikare för varje dag, och för de fattiga länderna blir det för varje dag svårare att bara klara sig. ⁴⁶⁰

De utvecklade länderna, var och ett upptaget av det växande gapet mellan rika och fattiga inom sig, har inte tid att ägna sig åt världens problem. Även om man bortser från de globala problemen riskerar de utvecklade länderna i hög grad att möta en avgörande kris enbart på grund av sina inre problem. För att ta exemplet Förenta staterna och Storbritannien: om den nuvarande tendensen i gapet mellan rika och fattiga fortsätter kommer medelklassen att ha försvunnit omkring 2050 i Förenta staterna och Storbritannien, och deras befolkningar kommer att delas i två delar: de rika och de mycket fattiga.

Omkring 2050 kommer Förenta staterna och Storbritannien att ha blivit länder som i huvudsak bara har två samhällsklasser. En liten elitgrupp kommer att leva väl, men de flesta andra kommer att möta allt hårdare levnadsvillkor … I missnöje och fruktan kommer de att klamra sig fast vid religionen, rasen eller nationen. De rika kommer att klamra sig desto hårdare fast vid de rikedomar de äger och gå över till ett system som får de flesta fattiga att arbeta allt hårdare.⁴⁶¹

I ett sådant land för människorna vid de två ytterligheterna då en hård kamp mot varandra, och landet förlorar sin förmåga att fungera som land. Värden som demokrati, individuell frihet och tolerans försummas allt mer. Det är ”de utvecklade ländernas fälla” som Västerlandet har fallit i. Vad de utvecklade ländernas fälla innebär framhålls exakt av ett yttrande av Jean-Claude Juncker, dåvarande premiärminister i Luxemburg (premiärminister i nitton år, från 1995 till 2013, sedan ordförande för Europeiska kommissionen), fällt 2007, innan eurokrisen bröt ut: ”Vi vet alla vad som måste göras, men vi vet inte hur vi ska bli omvalda när vi väl har gjort det.” (We, heads of government all know what to do, we just don’t know how to get reelected when we do it.) Junckers ord gäller framför allt de enorma skulder som de västerländska utvecklade länderna bär på, de sociala utgifter som är förbundna med dem och de politiska system som är oförmögna att avhjälpa dem.

För att undvika detta måste de utvecklade länderna ta sig ur ”det växande gapet mellan rika och fattiga och upprepningen av en välfärd som finansieras med lån”. Om de gör det kan de undvika den västerländska civilisationens sammanbrott. Men tiden väntar inte obegränsat på det mänskliga handlandet. Många forskare förutser att det nuvarande läget, om det inte förändras, kommer att leda till sammanbrottet. Bland dem finns det de som anser att starka länder som Kina kommer att överleva om den västerländska civilisationen rasar samman.⁴⁶²

Varför kan den österländska civilisationen överleva även om den västerländska civilisationen går tillbaka? Man måste granska orsakerna till att Östern uppnår en häpnadsväckande ekonomisk tillväxt, som den ende på jorden har tagit sig ur medelinkomstfällan och har lyckats bygga en demokratisk marknadsekonomi. I essän ”Culture Matters” (Kulturen spelar roll) lägger den amerikanske forskaren Lawrence E. Harrison, med Österns konfucianska kultursfär som exempel, fram en skarpsinnig syn på det nära sambandet mellan ett lands kultur och dess ekonomiska utveckling.

Singapore, Hongkong och Taiwan ligger i tropikerna … Deras fenomenala ekonomiska utveckling upprepar Japans och Koreas ekonomiska framgång, i den konfucianska kultursfären … Och de kinesiska minoriteternas ekonomiska framgång i det tropiska Thailand, Indonesien, Malaysia och Filippinerna visar också den konfucianska kulturens betydelse. Detsamma gäller de små japanska minoriteterna i Peru och Brasilien. ⁴⁶³

De latinamerikanska forskarna anförde förr ”ursäkter”: den ekonomiska utvecklingen var svår på grund av klimatet, det koloniala förflutna, dominansstrukturerna (dependence theory) eller rasdiskrimineringen. Professor Harrison förklarar att inget av detta kan vara skälet om man ser till östasiaterna i Latinamerika, kineser, koreaner och japaner. Han visade att man inte kan åstadkomma ekonomisk utveckling med bara institutioner eller modeller; det är med andra ord kulturen som avgör institutionerna och modellerna.⁴⁶⁴

Han förklarar att bara Östern, om man ser till hela jorden, har hunnit ikapp Västerlandet, och att inget land utanför Östern och Västerlandet ännu har blivit utvecklat, varken i ekonomisk utveckling eller i demokrati. Han framhåller att till slut bara omkring 30 % av mänskligheten lever i utvecklade demokratier, och att ansträngningarna för de återstående 70 % inte har lyckats trots mer än ett halvt sekels ansträngningar. ⁴⁶⁵

Bara en handfull länder, som Spanien, Portugal, Korea, Taiwan, Singapore och Hongkong, har anslutit sig till de utvecklade ländernas led enligt Rostows utvecklingsplan. Av de omkring sex miljarder människor som nu finns befinner sig bara omkring en miljard i de utvecklade demokratiernas led. ⁴⁶⁶

Den ekonomiska utvecklingen i de östasiatiska länderna, med Japan i spetsen, sedan de fyra drakarna, Korea, Taiwan, Hongkong och Singapore, och Kina, saknar i själva verket motstycke i historien i fråga om hastighet och omfattning. De västerländska forskarna kallar den samlat ”den konfucianska arbetsetiken” (Confucian Work Ethics) och jämför den med den så kallade ”protestantiska arbetsetiken” (Protestant Work Ethics), som Västerlandet hade när den västerländska kapitalismen tog fart.

Som drag i den konfucianska arbetsetiken räknar de arbetsamheten, sparsamheten, lidelsen för utbildning, ett blygsamt styre, traditionen av ”uppskjuten belöning” (deferred gratification, eller deferment of present pleasure for greater future gain) och effektiva rättsliga och sociala trygghetssystem. Till slut har de ”konfucianska” länderna bevisat att de fullt ut äger alla villkor för att ekonomin och demokratin ska lyckas. Detta Östasiens uppsving kommer Max Webers syn att blekna, enligt vilken det var omöjligt för Östern att någonsin uppnå ekonomisk utveckling och hinna ikapp Västerlandet.⁴⁶⁷ Det är en helt västerländsk fördom, som förvränger det politisk-ekonomiska tänkandets väsen.

Alla östasiatiska länder delar de konfucianska värden som uttrycks i utbildningen, utvecklingen, arbetsetiken, meritokratin, arbetsamheten och sparsamheten. Deras ekonomiska tillväxt har avslöjat hur krystat det var som Max Weber hävdade i sin bok Konfucianism och taoism. Han hävdade att den kapitalistiska tillväxten var omöjlig i Kina i brist på ”den spänning som föds ur ovissheten om huruvida man hör till de utvalda”, som man ser i kalvinismen. ⁴⁶⁸

Österns konfucianska arbetsetik, som utövas för egen räkning, utövas av ett inre behov, utan samband med förändringarna i den religiösa teorin eller med det öde som världsundergångslärorna förutsäger; man kan därför anse att den har en fast civilisatorisk grund. Den västerländska pressen nämner som östasiatiska värden ”utbildningen, arbetsamheten, sparsamheten och hållningen att skjuta upp det nuvarande nöjet för en större framtida prestation”.⁴⁶⁹ Också den västerländska statistiken anger, med amerikanerna som referens bland européer, amerikaner och österlänningar, att européerna arbetar omkring 20 % mindre än amerikanerna och österlänningarna omkring 30 % mer, och beskriver den österländska arbetsetiken som den starkaste.

Många experter ansåg att skälet till att den ekonomiska utvecklingen inte kom till stånd i Östasien låg just i det konfucianska tänkandet … Denna syn var förhärskande ännu vid mitten av 1900-talet. Men man kom att se att samma kulturella och politiska ledarskap spelar den avgörande rollen för att i Östasien få fram de element som behövs för ett ekonomiskt språng: en stark utbildning, känslan för prestation, meritokratin, arbetsamheten och sparsamheten. ⁴⁷⁰

Sammantaget finner studierna om religionen att de protestantiska, judiska och konfucianska samhällena har fler element som gynnar den ekonomiska utvecklingen än de katolska, islamiska och grekisk-ortodoxa samhällena, medan de senare uppvisar element som hindrar den ekonomiska utvecklingen.⁴⁷¹

Man kan till slut anse att Västerlandet, från mitten av 1800-talet till slutet av 1900-talet, utan tydligt skäl har ansträngt sig för att i den österländska civilisationen bara finna de brister som förklarade varför Östern hade överväldigats av Västerlandet. Framför allt fram till mitten av 1900-talet ansträngde man sig kraftigt för att finna skälen till Österns efterblivenhet i ekonomisk utveckling och demokrati i konfucianismens och taoismens förmoderna, irrationella, ovetenskapliga och odemokratiska karaktär.⁴⁷² Men uppmärksamt på Österns fortsatta genombrott i ekonomisk utveckling, demokrati och social utveckling har Västerlandet först i början av 2000-talet så smått börjat erkänna värdet i det politisk-ekonomiska tänkande som är inneboende i Österns andliga kultur: konfucianismen (traditionen att värdera utbildningen och meritokratin, en kultur av universell etik, arbetsamhet och sparsamhet), taoismen (att garantera det individuella ekonomiska initiativet genom låga skatter och ett blygsamt styre, harmonin mellan naturen och människan), buddhismen (tanken om medkänsla, värdet av att inte klamra sig fast vid ägodelar) och andra.

Dessa Österns styrkor har inte uppstått av en slump. Man kan inte heller skapa dem genom ett politiskt beslut eller en föresats. De är genomdränkta i historien och traditionen. Östern har en djup och bred kulturell bakgrund som är dess egen, olik Västerlandets, och en filosofisk grund. Med andra ord vaktar sig Östern i det politisk-ekonomiska tänkandet fastare än Västerlandet mot tribalismen. Den österländska arbetsetikens karaktär finns i Österns och Västerlandets mönster för ekonomisk utveckling. Skillnaden är att Östern uppvisar ett mönster som söker den ekonomiska utvecklingen genom att förvalta den mänskliga naturens själviskhet, och Västerlandet ett mönster som söker den genom att ge själviskheten fritt spelrum.

I Östern, som låg två tusen år före Västerlandet i byggandet av nationalstater, finns det en visdom och en politik att hämta i det politisk-ekonomiska tänkande som framträder med byggandet av nationalstater. Singapores framlidne premiärminister Lee Kuan Yew förklarar väl det politisk-ekonomiska tänkande, olikt Västerlandets, som man finner i det österländska tänkandet. Han förklarar de politisk-ekonomiska problem som Västerlandet genomgår och som har drabbat Förenta staterna med kommunismens försvinnande:

För att ett samhälle ska lyckas måste det låta de dugliga växa genom konkurrensen och samtidigt ge alla möjligheter. Konkurrens och samarbete måste med andra ord samexistera. Om alla delar likartade resultat, som i kommunismen, blir det inga framsteg. Det är därför kommunismen har försvunnit. Om man däremot bara koncentrerar sig på att utveckla förmågorna, så att de som lyckas tar allt och de som inte lyckas inte har något, vidgas gapet mellan rika och fattiga allt mer. Till slut brister, som i Amerika, samhällets jämvikt och rättvisa. ⁴⁷³

Han anser att medlet att åstadkomma ekonomisk utveckling och samtidigt lösa problemet med gapet mellan rika och fattiga under dessa omständigheter finns i den österländska politisk-ekonomiska filosofin, och han presenterar läran om yin och yang. I ett land måste stödet till de ekonomiskt svaga och den rättvisa belöningen till dem som har åstadkommit den ekonomiska utvecklingen harmoniseras enligt yins och yangs filosofi. Med andra ord måste man låta konkurrens och samarbete samexistera:

Det bästa medlet finns i den österländska läran om yin och yang. Man måste sträva efter både konkurrens och samarbete … Det är något annat än vad de västerländska liberalerna gör. De driver folket att kasta all skam och oavbrutet kräva välfärden som en rättighet. Till slut exploderar landets sociala utgifter.⁴⁷⁴

Under dessa omständigheter står vi inför kulturens ursprungliga uppgift: hur man ska bevara den österländska kulturens grundläggande styrkor, traditionerna att värdera utbildningen, meritokratin, arbetsamheten och sparsamheten och självodlingen. Den visar ”uteslutandet av etiken i det västerländska mönstret vs etikens centrala roll i det österländska mönstret”, och det är den viktigaste faktorn som skiljer Österns och Västerlandets politisk-ekonomiska verkligheter åt på 2000-talet. Det västerländska politisk-ekonomiska systemet, som utesluter etiken och huvudsakligen stöder sig på lagen, öppnar vägen för det militärindustriella och parlamentariska komplexet att söka sitt egenintresse.

Intressegruppernas strävan efter egenintresset hotar minben

Det parlament som stiftar lagarna måste sträva efter det allmänna bästa i folkets tjänst. Före detta finns ytterligare ett viktigt steg: folket måste välja till representanter dem som kommer att anstränga sig för det allmänna bästa. Det är stommen i demokratin och i minben (民本), styret för folket. Men om parlamentet fylls av representanter som sätter sitt omval före det allmänna bästa förlorar demokratin och minben sin mening. Till slut är det folkets val som avgör. Mellan någon som förordar arbetsamhet och sparsamhet och någon som lovar att först garantera resultat genom sin politiska makt visar folket en natur som väljer den senare. Utan ett nödläge som ett krig, en invasion från en annan värld eller en planetkollision väljer folket den som lovar omedelbara resultat.

Parlamentarikernas tendens att sätta egenintresset före det allmänna bästa, och folkets tendens att föredra de representanter som lovar en omedelbar privat vinning framför dem som sätter det allmänna bästa främst: dessa två tendenser är två sidor av samma mynt. Detta mynt är själviskheten, den starkaste kraften i människans natur. Det är människans natur att både folket och parlamentarikerna sätter själviskheten, för självbevarelsens skull, före det allmänna bästa, som är altruism. När freden varar länge utvecklas ett läge där man söker egenintresset snarare än det allmänna bästa; rättsstaten och den liberala demokratin hotas då. Om en av maktdelningens pelare rasar kan systemet inte stå på två ben, och demokratin förlorar sin mening.

Det stöd som folket ger sitt parlament är mycket svagt. I Korea liksom i Förenta staterna ligger det kring 20 %. Folket ser oavbrutet parlamentarikerna koncentrera sig först på sitt egenintresse, omvalet, snarare än på det allmänna bästa. I Korea är bidrag från företag eller organisationer olagliga. Men i Förenta staterna och andra utvecklade västerländska länder är bidragen i stor utsträckning tillåtna. Särskilt i Förenta staterna är det indirekta stödet genom företagens politiska aktionskommittéer (PAC, political action committee) institutionellt tillåtet. Den främsta faktorn för en amerikansk folkvald representants omval är de pengar som valet kräver: bidragen från privatpersoner eller företagare. De folkvalda använder lagen för att öka de vinster som deras bidragsgivare behöver, och bidragsgivarna skaffar de pengar som de folkvalda behöver för sitt omval. Många folkvalda är, innan de är ledande med en junzis (君子) resning, människor som är trogna självskyddsinstinkten, det vill säga deltagare (xiaoren, 小人). Stödet från bidragsgivarkommittéerna eller affärslivet är direkt för dem. När affärslivet och parlamentet förenar sig har den verkställande makten mycket ofta inget annat val än att följa efter. Till slut växer det fenomen där affärslivet, parlamentet och den verkställande makten genom tribalism förbiser det allmänna bästa och söker sitt egenintresse för att själva först överleva.

Fenomenet att tribalismen skadar det allmänna bästa frodades också under det merkantilistiska systemet. Adam Smith bedömde negativt politiken hos Colbert (Jean-Baptiste Colbert, 1619–1683), som räknas som den merkantilistiska politikens främste gestalt. Colbert var generalkontrollör över finanserna under Ludvig XIV i arton år, från 1665 till 1683. Han förde en protektionistisk politik och använde den som ett medel att dela vinsterna mellan kungen och företagarna. En av de första åtgärder som Colbert vidtog vid finanserna var faktiskt att grunda en kunglig spegelmanufaktur för att ersätta importen av glasvaror från Venedig. Sju år senare, när manufakturen började producera godtagbara glasvaror, förbjöd han all import av glasvaror från Venedig. Under den merkantilistiska politiken såg varje land sin framtid i kapplöpningen om att minska importen och öka exporten; man strävade därför efter en extrem protektionism och efter att utveckla importersättande industrier. Men under detta politisk-ekonomiska system växte naturligtvis den tribala girigheten fritt. Sammanslutningar som den nämnda kungliga manufakturen fick med andra ord monopolistiskt skydd och förmåner från staten. Och staten, det vill säga kungahuset, knöt med dessa företag ett förhållande där den drog inkomster från dem genom skatt eller andra lämpliga former, och skapade ett läge där till slut bara det vanliga folket offrades.

Vi kan inte annat än anse att de flesta förordningar, lagar, edikt, dekret och offentliga påbud från regeringen, kungen eller parlamentet för att begränsa, reglera och styra handeln till slut antingen är politiska misstag eller har gjorts av listiga människor för deras privata vinning, under det vackra namnet allmänhetens intresse.⁴⁷⁵

Tribalismens tendens att skada det allmänna bästa förstärktes genom merkantilismen och sedan den industriella revolutionen. Adam Smith, Mancur Olson, president Eisenhower och nyare finansekonomer ger just uttryck för denna oro inför tribalismen. Adam Smith ansåg att ett lands köpmän och fabrikörer, som alla genom monopol kunde söka större vinst, sökte utestänga de utländska konkurrenterna, och att de som offrades genom denna politik till slut var det vanliga folket. Därför började han förorda laissez-faire i folkets ekonomiska verksamhet, med statens ingripande uteslutet, och frihandel i nationens handel i stället för den merkantilistiska protektionismen.⁴⁷⁶ Adam Smith började, samtidigt som han befriade varje individs själviskhet från etatismen, att oroa sig för den tribala girigheten:

Det är sällan som människor i samma yrke kommer samman, ens för nöjes eller förströelses skull, utan att samtalet slutar i någon sammansvärjning mot allmänheten eller i något påfund för att höja priserna.⁴⁷⁷

Adam Smith går ett steg längre och fastslår också att det är mycket svårt att styra denna tribala girighet genom lagen:

Det är i sanning omöjligt att förhindra sådana sammankomster genom någon lag som kan verkställas eller som är förenlig med frihet och rättvisa. Men även om lagen inte kan hindra människor i samma yrke från att ibland samlas, borde den åtminstone inte göra något för att underlätta sådana sammankomster, och ännu mindre för att göra dem nödvändiga.⁴⁷⁸

Också Olson varnar för möjligheten att den tribala girighet som han kallade ”särintressegrupper” (special interest group) hotar demokratin. Han bedömer att det demokratiska systemet har väl utformade anordningar för att hindra etatismen från att söka sitt egenintresse, men att det är mycket svårt att hindra tribalismen från att söka sitt. Med andra ord hindrar maktdelningen väl den ledande från att söka sitt egenintresse, men spelar knappast någon roll inför affärslivets och parlamentets förening för att söka sitt egenintresse.

Även om demokratin har ett mycket gynnsamt läge för att hindra sina ledare från att godtyckligt ta ut samhällets överskott, är det mycket svårt att i en sedan länge stabil demokrati hindra särintressegrupperna från att diktera landets hela ekonomiska politik.⁴⁷⁹

Olson såg också sanningen i vitögat att ”grupper av individer arbetar för sitt egenintresse, och inte för det allmänna bästa”. Därför förutsåg han med oro att den politisk-ekonomiska politik som utformas av särintressegrupperna skulle skada det allmänna bästa:

Den politisk-ekonomiska politik som utformas av särintressegrupperna tenderar att vara protektionistisk och fientlig mot vetenskapens och teknikens framsteg. Men till sin natur koncentrerar denna politik vinsterna till intressegruppen medan hela folket betalar kostnaden lika. Enligt denna logik blir folkets motstånd mot intressegruppernas politik inte stort. Därför växer dessa särintressegrupper med tiden allt mer, och landets ekonomi kommer till slut på efterkälken.⁴⁸⁰

Detta kan ta sig många former. President Eisenhower fick under sin ämbetstid sin ledning av statens angelägenheter, som sökte det allmänna bästa, påtagligt påverkad av de nära banden mellan armén och företagen, vars mål var att bara söka dessa gruppers intresse. Därför lämnade han, när han efter åtta år lämnade presidentämbetet, i ett berömt tal 1961 just en varning mot ”det militärindustriella komplexet” (military industrial complex):

I regeringens rådslag måste vi vakta oss mot att det militärindustriella komplexet förvärvar ett obefogat inflytande, vare sig det eftersträvas eller inte. Risken för en katastrofal tillväxt av en felplacerad makt finns och kommer att bestå. Vi får aldrig låta tyngden av denna kombination äventyra våra friheter eller våra demokratiska processer.⁴⁸¹

Eftersom detta militärindustriella komplex till slut utövar sitt inflytande genom parlamentet, och den verkställande maktens kraft därför också måste komma i spel, kom det också att kallas ”det militärindustriella och parlamentariska komplexet” (military-industrial-congressional complex). Denna oro som uppstår inom de demokratiska staterna visar väl att vi har kommit till ett läge där det allmänna bästa inte skyddas bara för att den etatistiska girigheten har hållits tillbaka institutionellt, utan skadas av en girighet som inte längre är etatismens utan tribalismens. Eisenhowers tid är 1950-talet, innan finansmarknaderna tog dagens språng. Det militärindustriella komplexet, som hade vuxit mycket under andra världskriget, har numera lämnat sin plats som den tribala girighetens främsta aktör åt ”det finansiella och regeringsmässiga komplexet” (finance-governmental complex). Det är en förändring som är kraftfull nog att man efter den industriella revolutionen kan kalla den en finansiell revolution, som flyttar det ekonomiska systemets centrum från tillverkningsindustrin till tjänsterna:

Under de senaste trettio åren har en verklig revolution ägt rum inom finansvärlden i de flesta utvecklade länder. År 1970 var förhållandet mellan det samlade värdet av de börsnoterade aktierna och den amerikanska ekonomiska produktionen i Förenta staterna 0,66. År 2000 hade det vuxit snabbt, och det samlade värdet av de börsnoterade aktierna i Förenta staterna uppgick till 1,5 gånger bruttonationalprodukten (BNP). ⁴⁸² (År 2025 2,1 gånger.)

I marknadsekonomin har den tribala girighet som de multinationella företagen, de internationella finansföretagen, vilket namn man än ger dem, strävar efter kommit att hota själva marknadsekonomin. I synnerhet har finansföretagen, som handskas med marknader i världsomfattande skala genom sinnrika driftsystem, slagit in på vägen mot en strävan efter vinst och girighet som saknar all produktivitet. Deras inflytande på den globala marknadsekonomin har inte upphört att växa, till den grad att man har kommit att kalla 2000-talets politisk-ekonomiska system ”kasinokapitalism” (Casino Capitalism). Rajan och andra ekonomer har fastslagit att affärsmännen, när de kommer samman, förenar sina krafter för att konspirera mot det allmänna bästa och söka sitt egenintresse. Dessa ekonomer diagnostiserar statens ansvarslöshet: ”Men mycket ofta, och i alltför många länder, får dessa affärsmäns sammansvärjningar för att hindra den rättvisa konkurrensen till slut statens hjälp.”⁴⁸³

Det militärindustriella och parlamentariska komplexet, det vill säga särintressegrupperna, har numera fått en makt och ett inflytande som inte går att beskriva. Finansvärlden har förenat sina krafter med regeringen och blivit ett ”finansiellt och parlamentariskt, eller finansiellt och regeringsmässigt komplex”, som skadar det allmänna bästa som den ”rättvisa konkurrensen” är. Kapitalismen, det vill säga det marknadsekonomiska systemet, är det effektivaste medlet för produktion och fördelning bland de institutioner som människan hittills har skapat. Och vid dess rot finns konkurrensen. Men konkurrensen blir, eftersom den förvaltar och håller tillbaka affärsmännens ändlösa girighet, ett besvär för alla etablerade affärsmän.⁴⁸⁴ Därför gör intressegrupperna, det vill säga tribalismen, allt de kan för att tygla konkurrensen och söka varje grupps intresse. Tribalismens största problem framträder som samhällets polarisering. Folket lider av det växande gapet mellan rika och fattiga. Medelklassen krymper, och folket delas mellan rika, som åtnjuter en extrem rikedom, och fattiga. Om staten inte skyddar det allmänna bästa, vems ansvar blir då det allmänna bästa?

Laissez-faires fälla: ”Vem vaktar väktarna?”

Laissez-faire har befriat individens ekonomiska autonomi från etatismen (statism). Med stöd av den kunde kapitalismen besegra planekonomierna hos ideologier som fascismen eller kommunismen. Men laissez-faire visar sin maktlöshet inför tribalismen (tribalism), som söker egenintresset genom affärslivets och parlamentets förening. Enligt demokratins grundprincip ska de partier som utgör parlamentet sträva efter folkets intresse, det vill säga det allmänna bästa. Men mycket ofta ser man världens många partier sätta återerövringen av makten, det vill säga partiets intresse, främst snarare än strävan efter det allmänna bästa. Det de företräder är inte folkets intresse, utan en tribal girighet som söker intresset hos den grupp de tillhör, partiet. De viftar med den västerländska laissez-faire och påstår att deras framgång omsätts i det allmänna bästa. Men om de partier som företräder folket ger sin själviskhet, eller sin girighet, fritt spelrum vaktar ingen det allmänna bästa. Det är ett tillstånd utan väktare. Laissez-faire blir det västerländska politisk-ekonomiska systemets fälla.

De problem som det västerländska politisk-ekonomiska systemet på detta sätt står inför hotar grunderna för den västerländska demokratin och marknadsekonomin. Denna kris går till slut tillbaka på en enda fråga, den som den romerske poeten Juvenalis ställde: ”Vem vaktar väktarna?” ⁴⁸⁵ Demokratins grundpremiss är att folket, väljarna, i sista hand övervakar, värderar och dömer det som makthavarna eller partierna gör. Men liksom kejsarens livvakt under den romerska kejsartiden upphöjde den befälhavare eller general som betalade bäst till kejsare, så rasar demokratins grundpremiss om folket väljer politiker som ökar välfärden även om det sker genom att låna, så att partierna tävlar om att öka välfärden för att återerövra makten, och om folket, utan att se faran, föredrar den välfärd som det har framför ögonen. Under eurokrisen var det faktiskt klart vad de västerländska ländernas ledare och folk borde göra: göra problemets natur känd, uppmana folket att återvända till en elementär arbetsetik, och att folket valde sådana politiker till ledare. Men detta skedde inte. Därmed uppstår frågor om partipolitiken, utgångspunkten för det västerländska demokratiska styret.

I Östern ägde ett försök till partipolitik och en debatt om den tribala girigheten rum på 1000- och 1100-talen. Songdynastins reformator Ouyang Xiu (歐陽修, 1007–1072) försökte genomföra en rad reformer, bland dem att höja ämbetsmännens lön för att göra dem trogna den offentliga tjänsten, att göra lagens tillämpning verksam, att avskaffa favoritismen och att lägga till ämnen som behövdes för den praktiska regeringsledningen i de kejserliga examina.⁴⁸⁶ År 1045 överlämnade han en skrivelse till kejsaren. Hans argument vilade på hans essä ”Om fraktionerna” (朋黨論): ”Den ledande bildar fraktioner av princip, och deltagaren bildar fraktioner för sin egen vinnings skull”, och han hävdade att man borde tillåta att fraktioner bildades. ⁴⁸⁷ Han föreslog med andra ord en partipolitik av modernt slag.

På 1000-talet fördes under Songdynastin faktiskt en politik som kan betraktas som en modern form av socialism kring kanslern Wang Anshi (王安石, 1021–1086). En politik som kan betraktas som konservativ fördes däremot av Sima Guang (司馬光, 1019–1086). Det rådde rivalitet och ömsesidig kontroll mellan de två krafterna. Till slut antogs inte Ouyang Xius idé, bildandet av fraktioner, det vill säga partipolitiken. Skälet var bedömningen att de som kan nå den ledandes nivå är mycket få, och att också partimännen, eftersom de flesta förblir deltagare, till slut skulle falla i egenintresset. Argumentet för partipolitiken begravdes till slut på ett avgörande sätt av Zhu Xi (朱熹, 1130–1200), nykonfucianismens mästare. Zhu Xi kritiserade starkt bildandet av fraktioner och hävdade att fraktionerna till slut söker gruppens privata intresse snarare än det allmänna bästa. (Tusen år senare dyker det i de moderna staterna upp fall som på nytt sätter detta argument på prov. I Korea, Förenta staterna och Storbritannien kommer folkets stöd för parlamentet inte ur trakten av 20 %. Det beror på att hela folket har fått veta att parlamentarikerna koncentrerar sig mer på egenintresset i sitt eget omval än på det allmänna bästa i folkets tjänst.)

Vem bär ansvaret för att hålla tillbaka tribalisternas strävan efter egenintresset? Till slut regeringen. Det är därför begreppet shuzhi (術治), styre genom politisk konst, blir viktigt i styrelsekonsten: eftersom det är svårt för marknaden att sträva efter det allmänna bästa som den rättvisa konkurrensen är, och regeringens förvaltning behövs. Ekonomerna framhåller att alla i 2000-talets världsekonomi, präglad av den finansiella revolutionen, borde ha nytta av den rättvisa konkurrensen, men att den är svår att upprätthålla. De framhåller paradoxen att problemet är att ”det finns få incitament för det viktiga arbetet att skydda det allmänna bästa som den rättvisa konkurrensen är”:

Marknaderna är inte fria, och kan i praktiken inte vara särskilt fria, eftersom marknaderna vilar på en mycket bräcklig politisk grund. Alla har nytta av konkurrensutsatta marknader, men problemets kärna är att ingen vinner mycket på ansträngningen att hålla det ekonomiska systemet konkurrensutsatt och spelet rättvist. Inte ens kapitalisterna kan vinna på att främja den rättvisa konkurrensen. Tyvärr upphör kapitalisterna aldrig att be regeringen skydda dem mot konkurrensen, och det är just därigenom som de blir kapitalismens värsta fiende.⁴⁸⁸

Storföretagens strävan efter egenintresset har blivit marknadsekonomins största angelägenhet i början av 2000-talet. Reportagen upphör inte, dag efter dag, om det finansiella kapitalets och i synnerhet finansföretagens girighet, som förbiser det allmänna bästa och utan slut bara söker sin egen vinning. Den västerländska marknadsekonomin har inte förberett något mot detta. I Västerlandet tycks man, snarare än att se den tribala girigheten som ett grundläggande problem, som grundfilosofi fortfarande tro, enligt marknadsekonomins tänkande sedan Adam Smith, att ”stammarnas girighet, även utan att vilja det, leds av den osynliga handen till att skapa det allmänna bästa”. De grundläggande problem som nu blottläggs tycks bara erkännas som några undantag från denna grundprincip, eller som perifera problem.

Bortsett från några rättsliga kontroller sköter de transnationella storföretagen, i synnerhet finansföretagen, sina affärer på ett etiskt oacceptabelt sätt, och regeringarna vidtar inga åtgärder. Under och efter finanskrisen 2008 såg vanligt folk stora finansföretag, som överlevde tack vare regeringens stöd, det vill säga tack vare folkets skatter, dela på enorma löner och bonusar. Medan regeringarna inte vidtar några särskilda åtgärder sprider sig visserligen sedan bara några år medvetenheten om storföretagens sociala ansvar, framför allt kring Förenta nationerna. Rörelser som ”företagens sociala ansvar” (CSR, Corporate Social Responsibility), ”skapande av delat värde” (CSV, Creating Shared Value) eller ”miljö, socialt ansvar och bolagsstyrning” (ESG, Environment, Social and Corporate Governance) väcker med andra ord viss uppmärksamhet. Dessa rörelser vill att företagen, fastän de inte har någon rättslig skyldighet, själva ska hålla tillbaka sin tribala girighet med en känsla för etiskt ansvar. Men dessa rörelser förlorar sin kraft inför det grundläggande mål för vilket företagen grundas, vinstsökandet. De kan inte annat än stanna på en sekundär nivå. Därför bedömer man ibland att dessa nya rörelser ännu stannar ”på välgörenhetens nivå: låt oss hjälpa andra när vi kan”.

Till slut har, med den finansiella revolutionen, systemet av förbindelser mellan mäktiga finanskapitalister och den politiska värld som är förbunden med dem framträtt som den demokratiska marknadsekonomins värsta fiende. Att göra de regler som styr det är lika svårt som att finna och bevara den rätta mitten:

Konkurrensutsatta marknader består i en ömtålig rätt mitt mellan avsaknaden av regler och regler i kvävande mängd. Det tillstånd där kapitalismen fungerar bäst är mycket instabilt just för att denna rätta mitts terräng är mycket smal. Detta tillstånd urartar lätt till ett system av de etablerade intressena, genom de etablerade intressena, för de etablerade intressena. Historiskt har den kapitalism som vi har känt varit en kapitalism av detta slag. Och tyvärr frodas en sådan kapitalism fortfarande på många håll på jorden.⁴⁸⁹

Västerlandets brist på filosofisk beredskap inför tribalismen var ett problem redan vid laissez-faires början. Laissez-faires mål var nämligen att garantera den individuella friheten mot merkantilismen, med dess totala regeringsingripande. Laissez-faire definieras som ”det ekonomiska tänkande som så långt möjligt garanterar friheten i den individuella ekonomiska verksamheten och så långt möjligt utesluter statens ingripande”. Det filosofiska system enligt vilket egenintresset skapar det allmänna bästa genom människans natur kommer att utöva sitt inflytande. Till slut kom den västerländska laissez-faire, till skillnad från tanken om icke-handlandet (wuwei, 無爲), att betona det mönster som ger den individuella autonomin ”frihet”. Man måste till slut hysa ett grundläggande tvivel på den laissez-faire som Adam Smith förfäktade: ett tvivel på hans filosofi enligt vilken ”stammarnas girighet, även utan att vilja det, leds av den osynliga handen till att skapa det allmänna bästa”.

3) Shuzhi (術治): en filosofi för att skydda det allmänna bästa mot egenintresset

Teorin om konflikt mellan egenintresse och det allmänna bästa och teorin om deras konvergens uppstår ur skillnaden i filosofi om ”människans natur” mellan Östern och Västerlandet. Östern intar i sin lära om människans natur ståndpunkten att man måste förvalta den mänskliga naturen, eftersom den består av en stark själviskhet och en svag altruism. Adam Smiths och andras västerländska lära om människans natur utgick däremot från filosofin att människans natur är god; den tar därför som grund en laissez-faire som överlåter åt det mänskliga handlandet. Därför lägger den österländska läran om människans natur, på planet för förvaltningen av den mänskliga naturen, fram en politisk filosofi som står i motsats till den västerländska politiska filosofin. Denna politiska filosofi blir ett element som behövs för den ledandes förmåga att styra. Det är just det begrepp om styrelsekonst som Östern värderar. Det är tanken att man, i ljuset av människans natur, bara kan försvara det allmänna bästa i ett politisk-ekonomiskt system genom att använda shuzhis (術治) filosofi.

De stridande staternas legister frambringade en tänkare, Han Feizi, som efterlämnade skrifter som förenade det legistiska tänkandet. Under de stridande staternas århundraden prövade sju stater medel att stärka sin makt för att överleva. Styret genom shi, genom lagen och genom shu, som använde shi (勢), positionens kraft, lagen (法) och shu (術), den politiska konsten, trädde i förgrunden. Han Feizi förklarade i sin bok på ett samlat sätt den konst (術) genom vilken härskaren, på grundval av sin makt (勢), effektivt kan låta lagarna och institutionerna (法) fungera. Han Feizi ansåg att en kung, när han styr landet och handskas med sina ämbetsmän, måste ha i tankarna att det allmänna bästa och egenintresset står emot varandra. Han tog upp begreppet shuzhi, som var vida spritt under de stridande staternas tid.

Hans filosofi om shuzhi var hämtad från Shen Buhais (申不害) politiska tänkande. Han ansåg att statens lagar, när kungen fastställer lagen, måste fastställas och förvaltas så att ämbetsmännen i sitt sinne överger tanken att dra en privat vinning samtidigt som de fullgör det allmänna bästa. Samtidigt betonar han att den ledande måste föregå med gott exempel.

Lagarna och reglerna måste göras så att de får människorna att överge tanken att dra en privat vinning. Om lagarna och reglerna iakttas väl försvinner seden att dra privat vinning. I förvaltningen är egenintresset den orsak som förstör lagen … Om kungen förbiser lagarna och reglerna och belönar ämbetsmännen efter sina nycker överger ämbetsmännen det allmänna bästa och ägnar sig åt att tillfredsställa kungens nycker. (Han Feizi, 45:6)

Shen Buhai var kansler i staten Han (韓) under de stridande staternas tid, känd som en mästare i xingming (刑名). Han levde på 300-talet f.Kr. Som legistisk tänkare som värderade shu (術), den politiska konsten, ansåg han att härskaren, när han styr sina ministrar, kan befästa sin makt genom xingming. Han ansåg att ming (名), som betecknar härskarens befallningar eller ämbetena, och xing (刑, även skrivet 形), som granskar om ministrarna utför dem väl, var kärnan i statsledningen. Detta koncentrerar sig på den politiska princip som låter det faktiskt utförda (xing, 刑, det vill säga 形) och ämbetstiteln och orden (ming, 名) motsvara varandra. Principen är att ministrarna måste utföra det arbete som motsvarar deras ämbete och straffas om deras ord och handlingar går isär. Därigenom fastställde härskaren objektiva kriterier för att bedöma sina ministrar och kunde behålla initiativet i makten. Shuzhis kärna ligger till slut i det som är viktigast: att granska om ämbetsmännen eller ministrarna skadar det allmänna bästa och söker sitt egenintresse, och att rätta till det. Han hävdade att xingmings konst (術), genom vilken den ledande handskas med sina ministrar, är genvägen till ett rikt land och en stark armé. Hans tänkande om shuzhi ledde, genom de stridande staternas tid, till upprättandet av personaladministrationen och byråkratin i Kina och i Östern.

Kärnan i Shen Buhais filosofi är att göra landet rikt och starkt genom att få ministrarna att överge den ständiga frestelsen att söka sitt egenintresse för att sträva efter det allmänna bästa. Shen Buhai betonade överensstämmelsen mellan ministrarnas ord och handlingar och sökte uppnå den genom en institutionell och administrativ förvaltning; han sökte upprätta en förutsägbar ordning genom att bedöma ministrarnas uppförande efter lagen och institutionerna, belöna förtjänsten och straffa felen. Sima Qians Historikerns anteckningar bedömer att Shen Buhais lära om xingming (刑名之學) grundar sig på Huang-Lao-tänkandet (黃老思想).⁴⁹⁰ Han sökte styra landet genom att förena det legistiska och det taoistiska tänkandet.

Shuzhis roll tar inte slut för att nationalstaten har grundats och byråkratiska och administrativa institutioner har inrättats. Eftersom shuzhis väsentliga element kommer från läran om människans natur försvinner de inte ur det mänskliga samhället genom institutionerna, utan fortsätter att verka. Shuzhi har planterat en politisk-ekonomisk filosofi grundad på teorin om konflikt mellan egenintresse och det allmänna bästa djupt i den österländska civilisationen. Dess betydelse växer snarare under de sociala institutionernas utveckling, eftersom det har blivit desto svårare att skilja egenintresset från det allmänna bästa. I takt med att den politiska ekonomin blir viktig faller ansvaret för att förvalta girigheten inte bara hos ämbetsmännen utan också hos affärslivet på regeringen och folket. Fallen där egenintresset söks genom banden mellan parlament och affärsliv blir nämligen allt fler.

I de österländska länderna lever shuzhis kultur kvar starkt. Singapore kan nämnas som exempel på ett land som särskilt har värderat shuzhi i statsledningen. I början av sin regering, i februari 1960, vidtog premiärminister Lee Kuan Yew före allt annat den shuzhiåtgärd som förbjöd ämbetsmännen att söka sitt egenintresse. Han utfärdade ”lagen om förebyggande av korruption”. Han gav ”Byrån för utredning av korrupt praxis”, som den brittiska kolonialregeringen hade inrättat 1952 för att utreda korrumperade ämbetsmän, kraftfulla utrednings- och rättsliga befogenheter. Byrån för utredning av korrupt praxis (貪汚調査局, Corrupt Practices Investigation Bureau) är Singapores specialiserade utredningsorgan mot korruption. Den lyder direkt under premiärministern och verkar mer självständigt än polisen eller åklagarmyndigheten. Den är det centrala organ som utreder korruptionshandlingar i hela samhället, ämbetsmän, företag och privatpersoner, och upprätthåller ett redbart samhälle. Singapore har blivit världens mest redbara land. Det har lett staten framgångsrikt genom att förbjuda ämbetsmännen att söka egenintresset och samtidigt garantera dem löner bland de högsta i världen. Det är ett exempel på framgång där man har fastställt statens riktning genom att lägga tyngdpunkten på det österländska begreppet shuzhi.

Begreppet shuzhi är inte begränsat till Östern. I Västerlandet fanns det en ledare som, när han framhöll problemen med teorin om konvergens mellan det allmänna bästa och egenintresset, framhöll det väldiga negativa inflytande som detta problem utövar på statsförvaltningen. President Eisenhower höll ett avskedstal när han lämnade presidentämbetet den 17 januari 1961. Där varnade han öppet för att det militärindustriella komplexets tribala handlande, när det söker egenintresset, vållar stora problem för den statsledning som söker det allmänna bästa. Han framhöll att det militärindustriella komplexets handlande är en tribalism som förbiser det allmänna bästa för att söka egenintresset, och problemet med den maktlöshet som regeringen känner inför det.⁴⁹¹ Han varnade för att föreningen mellan försvaret och affärslivet kunde urholka de demokratiska institutionerna och folkets frihet.

Han framhöll därmed att just det fenomen som man borde möta med shuzhi, enligt den österländska civilisationens filosofi att ”det allmänna bästa och egenintresset står emot varandra”, uppträder i Västerlandet. Det västerländska politisk-ekonomiska system som tror på den filosofiska teori som Adam Smith och andra har gett, att ”det allmänna bästa och egenintresset sammanfaller”, står i grunden oskyddat i frågan om shuzhi. Därför fortsätter det tribala handlandet att sprida sig i Västerlandet. Den globala finanskrisen 2007–2008 och eurokrisen 2009–2011 är inte enkla finansiella eller ekonomiska problem. Under dem ligger grundläggande och filosofiska problem, på den politiska ekonomins plan, rörande marknadsekonomins tänkande och demokratin som det system som förvaltar marknadsekonomin. Västerlandet fortsätter att upprepa ett uppsvällt styre, tunga skatter, många regleringar, det växande gapet mellan rika och fattiga och en välfärd som utvidgas på kredit. Finanskrisen 2007–2008 orsakades av tribalismen: finansmän, parlament och verkställande makt som tillsammans sökte sina egna intressen. Förenta staterna lade till slut inte fram någon lösning på denna finanskris och lät den passera med nödlösningar. Det är den slutsats som bästsäljaren Saving Capitalism from the Capitalists (Rädda kapitalismen från kapitalisterna), utgiven 2003, redan hade dragit fem år före krisen: ”Det största hotet mot marknadsekonomin är inte en återgång till socialismen. Det verkliga hotet kommer från den tribalism som vill söka egenintresset inom det marknadsekonomiska systemet.”

Shuzhis filosofi framträder också i det sätt på vilket Östern och Västerlandet hanterar sammanflätningen mellan storföretagen och pressen. I Förenta staterna och i Västerlandet i allmänhet tillåter man fritt storföretagen att köpa och använda medier. Östern tillåter inte sammanslagningen av storföretag och medier. Man måste noga granska om man ska se detta, som Västerlandet hävdar, som ”en kontroll av pressen eller en kränkning av liberalismen”, eller som ”förvaltningen av tribalismens strävan efter egenintresset”. Att Östern väljer det senare beror just på begreppet shuzhi.

Det militärindustriella komplexet, som känner pressens och den allmänna opinionens betydelse för den tribala strävan efter intresse mellan armén och industrin, har ett allt större och starkare begär att använda dem. De mäktiga amerikanska storföretagen kastar sig över att köpa medier. Också Västerlandet har börjat intressera sig för detta problem. President Biden höll i januari 2025 ett avskedstal som var mycket likt president Eisenhowers. Där framhöll han det läge som på senare tid har utvecklats i Förenta staterna, där storföretagen tävlar om att äga medier, och framhöll att bandet mellan dessa storföretag och medierna utövar ett inflytande av häpnadsväckande styrka, så att det hotar demokratin.

De analyser som jämför ”Washingtonkonsensus” och ”Pekingkonsensus” i fråga om politisk ekonomi kan också ses som att de visar detta andra ansikte hos Österns och Västerlandets civilisationer. I allmänhet framhåller den förra en modell av liberal demokrati med ekonomisk utveckling, och den senare en modell av auktoritarism med ekonomisk utveckling. Sådana jämförelser av modeller kan vara västerlandscentrerade, eftersom den nuvarande tendensen grundar sig på det västerländska liberala tänkandet. Men Österns och Västerlandets modeller för politisk-ekonomisk utveckling rymmer en civilisatorisk aspekt som vill koncentrera sig på självbevarelseprincipen snarare än att analysera med friheten i centrum. Teorin om konflikt och teorin om konvergens mellan egenintresse och det allmänna bästa blir de viktiga perspektiven. I det västerländska politisk-ekonomiska tänkandet, som följer den senare, blir shuzhis perspektiv ett begrepp som man inte värderar. Men shuzhi, som vaktar sig mot ämbetsmän och förvaltare som skadar det allmänna bästa och söker sitt egenintresse, blir en allt viktigare fråga i takt med att samhällsstrukturerna blir mer komplexa.

Det tribala handlandet gäller som det är också de politiska partierna, demokratins kärna, och blir ett problem. I demokratin är det viktigt att premissen respekteras att folket väljer dugliga personer till ledare och att dessa ledare arbetar för det allmänna bästa, det vill säga för folket. Men i de västerländska politiska systemen bleknar premissen om det allmänna bästas företräde så småningom. För att lösa problemet försöker Västerlandet förbättra de politiska institutionerna, till exempel genom att öka öppenheten, och finna medel att få medborgarna att delta mer i politiken. Det anser nämligen att demokratin oavbrutet utvecklas och att man därför kan rätta till problemet.

Men med hänsyn till det militärindustriella komplexet, finanskrisen och parlamentens tendens att söka egenintresset snarare än det allmänna bästa är problemet inte av det slag som kan lösas bara genom att förbättra systemet. Man måste se det som kommande, före varje system, av det oundvikliga problemet med människans natur. Eftersom människan, vad hon än gör, till slut följer människans natur, dras också politikerna till slut av självbevarelsen (i parlamentarismen omvalet) snarare än av det allmänna bästa. I brist på begreppet shuzhi stöter Västerlandets politiska ekonomi och demokrati på grundläggande problem utan att veta om det. Det slutar till slut i oförmågan att behärska det oavbrutet växande gapet mellan rika och fattiga. Västerlandet känner inget stort problem inför tribalismen, det vill säga inför varje grupps tendens, finansmännens, parlamentets och till och med den verkställande maktens, att utvidga sina egna intressen.

De flesta västerländska länder har en så stor statsskuld i förhållande till BNP att deras ekonomi inte kan bära den. Om det fortsätter så är efterblivenheten och nedgången uppenbara, och ändå visar i Västerlandet varken politikerna eller väljarna beslutsamheten eller kraften att rätta till det. Detta framhåller kärnan i de problem som de västerländska länderna bär på i fråga om politisk ekonomi: just de utvecklade ländernas fälla som Västerlandet uppvisar.⁴⁹² Den är direkt förbunden med ”avsaknaden” av det begrepp shuzhi som den österländska läran om människans natur har utarbetat.

Shuzhi och tanken om icke-handlandet vs laissez-faire

Östern tycks, när det följer det västerländska lagcentrerade politiska systemet, ha glömt begreppet ”shuzhi”. Men även om man inte direkt ägnar ordet uppmärksamhet eller citerar det lever dess betydelse kvar som den är i den österländska kulturen. Shuzhis filosofi, enligt vilken man måste skydda det allmänna bästa mot egenintresset, är djupt förankrad i den österländska kulturen genom berättelser och verser. Maximer och anekdoter som ”vänd dig bort från det privata och mot det offentliga” (背私向公), ”övervinn dig själv för att tjäna det offentliga” (克己奉公), ”det offentliga först, det privata sedan” (先公後私), ”oroa dig först, gläd dig sedan” (先憂後樂) och ”använd det offentliga för att söka det privata” (憑公營私) fortsätter att användas och respekteras.⁴⁹³

Begreppet shuzhi framträder som skyddet av det allmänna bästa. Gentemot det västerländska system som förfäktar konvergensen mellan egenintresse och det allmänna bästa tar Östern filosofin om deras konflikt som utgångspunkt för sitt politisk-ekonomiska system. Begreppet shuzhi vilar på den filosofi enligt vilken människan styrs av en mänsklig natur som man finner lika hos individer, grupper och statsöverhuvuden. Med andra ord föds alla människor med en mänsklig natur som tenderar att söka egenintresset snarare än det allmänna bästa. Därför behöver denna mänskliga natur inte fritt spelrum, utan förvaltning. Tanken om icke-handlandet företräder den filosofi om förvaltningen av det allmänna bästa som shuzhi strävar efter.

Enligt tanken om icke-handlandet anses alla politiska partier och alla särintressegrupper i denna värld till slut tendera att söka en tribal själviskhet. De kommer till slut att visa en tendens att sikta mot att maximalt utvidga sin egen girighet samtidigt som de kringgår det som lagen begränsar. Till slut har, som professor Olson med anmärkningsvärd skärpa framhöll, alla människor som instinkt den ”bofaste banditens” natur, som söker största möjliga utvinning, det vill säga att ta ut tunga skatter. Detta gäller inte bara den etatistiske monarken, utan också den girighet hos partierna och storföretagen som tribalismen uttrycker. Först med en anordning som håller tillbaka denna instinkt upprätthålls det allmänna bästa samtidigt som individens ekonomiska autonomi skyddas.

Varför har så olika fenomen uppstått i Österns och Västerlandets politisk-ekonomiska system? Även om det är sant att Adam Smith tidigt visade sin oro inför den tribala girigheten hade det västerländska marknadsekonomiska tänkandet, som man ser hos Adam Smith, från början som sitt innehåll försvaret för individens laissez-faire mot statens girighet; det kunde därför svårligen vakta sig tillräckligt mot den tribala girigheten. Därför nöjde det sig med att framhålla att tribalismens girighet, hos grupper av individer som särintressegrupperna, skulle vålla problem, utan att väcka någon filosofisk fråga. Med andra ord höll det sig till den motsägelsefulla tudelningen att den etatistiska girigheten är ond och den individualistiska själviskheten god, och vaktade sig mot den tribala girigheten bara som en partiell avvikelse från en i princip god individualistisk själviskhet. Men i dag, när ekonomins storlek har vuxit och globaliseringen har spritt sig, har transnationella företag och finansföretag uppstått vars inflytande ojämförligt överstiger de flesta länders. Det hot som dessa transnationella företags girighet utgör mot marknadsekonomin har blivit allvarligare än de forna staternas girighet.

I Västerlandet, där den individuella själviskheten sedan Adam Smith ses som sund och positiv, har de multinationella företagens girighet, en förlängning av den individuella själviskheten, behandlats inte som ett grundläggande problem, utan genom symptombehandling, genom att man bara lägger fram lokala botemedel allteftersom problemen dyker upp. Det är konkurrenslagstiftningen och det som har utvecklats kring Förenta staterna. Här står ett filosofiskt problem på spel. I början av 2000-talet har den tribala girighetens skadeverkningar blivit så uppenbara på två plan att man inte längre kunde förbise dem: det ena är de transnationella företagens girighet i ekonomin, det andra partiernas girighet efter att behålla makten i politiken. Den förra hotar marknadsekonomin, den senare demokratin. Och dessa två former av girighet är förbundna: de är två sidor av samma mynt.

I Västerlandet växer problemet med Adam Smiths osynliga hand allt mer i form av polariseringen. Ett problem har uppstått i teorin att den mänskliga själviskheten skapar det allmänna bästa genom den osynliga handen. Adam Smith ville definiera den osynliga handen, skapandet av det allmänna bästa ur själviskheten, som ”en naturlag”: teorin att egenintresset och det allmänna bästa sammanfaller av sig själva, även utan väktare. Men om själviskheten tvärtom är förbunden inte med det allmänna bästa utan med den fördjupade polariseringen uppstår ett problem i hela det västerländska politisk-ekonomiska systemet. Om egenintresset och det allmänna bästa står emot varandra, som den österländska tanken om icke-handlandet hävdar, är det den ledandes ansvar att få egenintresset att leda till det allmänna bästa. Men i det västerländska politisk-ekonomiska systemet är den ledande maktlös inför tribalismens makt och kan inte övervaka. Det finns just inte längre något svar på frågan vem som ska vakta väktarna.

Det sätt på vilket Östern mötte etatismen skilde sig från den västerländska demokratin. Det stödde sig på minben. Östern mötte, på grundval av tanken om icke-handlandet, etatismen genom lagen och etiken. Men kungen var i praktiken inte underställd lagen. Det förändrades inte ens på 1700-talet, när tanken om icke-handlandet kom in i Västerlandet i form av laissez-faire: rättsstaten saknades. Det österländska tänkandet, som stödde sig på minbenets etik, hade ända fram till 1600-talet ett gynnsammare politisk-ekonomiskt system än den västerländska merkantilismen. Men det hade ett väsentligt problem: frågan ”vem vaktar väktarna?” kvarstod i fråga om den ledande, eftersom kontrollen av den ledande bara vilade på etiken. På denna punkt har det västerländska begreppet lag gett säkrare resultat än den österländska etiken i fråga om maktskifte.

Östern höll fast vid ett system utan institution för ledarskifte, där en ärftlig ledare behåller makten till sin död efter sin förmåga, och kom att bli alltför beroende av den ledande. Detta system varade i årtusenden. Därför stötte de lärdas begrepp om kontroll och maktbalans, grundat på etiken, på sina gränser i en oduglig ärftlig ledares olagliga tyranni. När Östern gick in i 1900-talet importerade det från Västerlandet institutionen med ledarskifte genom lagen och försöker knyta demokratins filosofiska system till minben. Större delen av Östern tycks lyckas med det fredliga skiftet av ledare. Etiskt var detta delvis förberett, eftersom Mencius redan på 300-talet f.Kr. hade lagt fram begreppet mandatets skifte (易姓革命). Han hävdade att härskaren, om han förlorar dygden, inte längre är värdig att vara härskare och måste bytas ut. Han rättfärdigade detta mandatets skifte genom att hävda att folket är det dyrbaraste, staten därnäst och kungen det lättaste. Mencius betonade minben, enligt vilket folket är grundvalen, och tanken om tjänsten åt folket, enligt vilken staten bara blomstrar genom att tjäna folket.

Västerlandet har genom lagen löst frågan om en institution för fredligt ledarskifte. Västerlandet har upprättat ledarskiftet genom de demokratiska institutionerna och genomför experimentet med en ledning genom kontroll och maktbalans mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten. Men det stöter rättsligt på ett annat problem, som inte är den ledande. Det är inte den ledande, utan tribalismen som framkallar fenomenet att detta system av kontroll och maktbalans mellan de åtskilda makterna förstörs, eftersom storföretagens affärer gör gemensam sak med den lagstiftande makten. Laissez-faires mönster med fritt spelrum har löst etatismens problem, men problem uppstår i tribalismen, och det uppvisar inget botemedel.

Tanken om icke-handlandet är en ursprunglig filosofisk reflektion över det mänskliga handlandet, som går utöver rättsstatens handlande. Den är av ett annat slag än den västerländska tanken om laissez-faire. Tanken om icke-handlandet är taoismens grundtanke. I ekonomin skiljer tanken om icke-handlandet mellan naturens ekonomiska handlande och människans ekonomiska handlande. Naturens ekonomiska handlande koncentrerar sig på jämvikten: det är ekosystemets princip. Men människans ekonomiska handlande vidgar skillnaderna och gör de fattiga fattigare och de rika rikare. Den framhåller att naturens handlande och människans handlande skiljer sig åt, eftersom den mänskliga girigheten, som inte finns i naturen, är verksam.

Naturen minskar det som är för mycket och ökar det som är för lite. Människan ökar ytterligare det som är för mycket och minskar ytterligare det som är för lite. (Daodejing, 77)

Det är här som Östern och Västerlandet visar en grundläggande skillnad i politisk ekonomi. Naturens ekonomiska handlande omfattar, som Mandeville visade, binas värld och hela djurvärlden. Men grundtonen i den filosofi som var på modet i 1700-talets Västerland var att människan borde följa binas handlande. Dess grundton var lovprisandet av själviskheten: att tillämpa naturens ekonomiska handlande som det var på det mänskliga politisk-ekonomiska handlandet. Det är här som Västerlandets ”osynliga hand” kommer att spela sin roll: tanken att det allmänna bästa skapas av sig självt genom den osynliga handen om människan, liksom bina, följer den individuella själviskheten.

Han … leds av en osynlig hand till att främja ett mål som inte alls ingick i hans avsikt … Genom att bara söka sitt eget intresse främjar han ofta samhällets intresse. (Adam Smith, Nationernas välstånd, bok IV, kapitel 2)

Men sedd från den österländska civilisationen följer människans natur inte naturens ekonomiska handlande. Människans natur formar det mänskliga ekonomiska handlandet. I djurvärlden verkar ”en själviskhet utan girighet”, och så uppstår ekosystemets princip. Men i människans värld verkar ”en själviskhet med girighet”, som inget annat djur äger. Girigheten blir ”den gripande handen” i den mänskliga ekonomin. Överallt där människan finns i ekonomin uppstår oundvikligen gripande händer. Västerlandet koncentrerade sig bara på etatismen, men denna gripande hand blir en hand som skadar det allmänna bästa inom etatismens (statism), tribalismens (tribalism) och individualismens (individualism) områden. När Västerlandet grundlade tanken om laissez-faire koncentrerade det sig bara på etatismen, för att stå emot den extrema regeringsetatism som merkantilismen var. Men eftersom den gripande handen är inneboende i människans natur begränsar den sig inte till etatismen, till regeringens ledare. Den gäller lika väl tribalismen och individualismen.

Det är här som den österländska tanken om icke-handlandet skiljer sig filosofiskt från den västerländska laissez-faire. En av kärnorna i tanken om icke-handlandet är att det allmänna bästa, som gagnar alla, måste skyddas särskilt, eftersom det lätt kan skadas av egenintresset, av den individuella girigheten. Att döma av människans natur utvecklas det individuella intresset lätt till girighet, och bara undantagsvis till altruism. Därför måste man, för samhällets jämvikt, sträva efter att genom ”etiken” leda det individuella intresset inte mot girigheten, utan mot altruismen. Det är därur som den etiska kultur föds som står i centrum för den österländska civilisationen. Det är därför den österländska civilisationen värderar begreppet ”shuzhi, som vaktar sig mot strävan efter egenintresset under förevändning av det allmänna bästa”.

4) Shuzhis kärna: hur skiljer man mellan vinstsökande och girighet?

I den mänskliga ekonomiska verksamheten måste man skilja mellan vinstsökandet och girigheten. Kärnan i shuzhis filosofi, som vill skydda det allmänna bästa mot egenintresset, ligger just i åtskillnaden mellan vinstsökande och girighet. Men lagen kan inte skilja mellan dem. Västerlandet har en stark tendens att skilja den ekonomiska och den etiska synvinkeln åt. Men i Östern bevarar de två synvinklarna ett djupt förhållande genom synkretismen (syncretism). Kärnan i den taoistiska och den konfucianska filosofin är en ”politisk-ekonomisk” karaktär, som värderar etiken i ekonomin. En ledande, taoismens vise eller konfucianismens junzi (君子), kan inte vara ledande utan att ha grundat sig själv etiskt. ”Den ledande söker dygden; deltagaren söker vinningen.” ”Den ledande som förstår Dao är fri från girigheten.” Detta konfucianska och taoistiska etiska tänkande blir den österländske ledandes första dygd. Västerlandet vill förvalta ekonomin genom lagen, med etiken på avstånd. Men ur lagens synvinkel finns det ett problem: det är ett område där lagen inte kan avgöra hur långt vinstsökandet sträcker sig och var girigheten börjar.

Vinstsökandet är ekonomins kärna. Som Xunzi och Adam Smith förkunnade är själviskheten roten till den mänskliga ekonomiska verksamheten. Locke uttryckte det så här: ”Där det inte finns något begär blir det ingen flit” (Where there is no desire, there will be no industry). Därför måste själviskheten, vinstsökandet, rättfärdigas. Men man måste hindra själviskheten från att skada det allmänna bästa och utvecklas till girighet. Det är där problemet ligger. Girigheten måste förvaltas. För att rättfärdiga vinstsökandet spelar den västerländska laissez-faire väl sin roll. Men laissez-faire faller, i brist på väktare, offer för girigheten.

Tendensen att inte skilja mellan vinstsökande och girighet visar sig ofta i Västerlandet, som sätter lagen före etiken. I Västerlandet framträder uttrycket ”Girighet är bra” (Greed is good). Wall Street-investeraren Boesky använde det i ett examenstal vid University of California i Berkeley 1986: ”Girighet är helt i sin ordning … girighet är sund. Man kan vara girig och ändå må bra med sig själv”, förklarade han. Uttrycket blev berömt som en replik av gestalten Gordon Gekko i filmen Wall Street från 1987. I Västerlandet hävdar man att girigheten bidrar inte bara till den individuella framgången, utan till den ekonomiska utvecklingen. Sedan 1980-talet har detta uttryck etablerat sig som den formel som företräder den amerikanska finanskapitalismens anda.

I Västerlandet har uttrycket ”Girighet är bra” blivit en symbolisk formel som citeras både för att förhärliga girigheten och för att kritisera den. Det rymmer den frimarknadskapitalistiska logiken att girigheten kan stimulera den ekonomiska dynamiken och innovationen. Påståendet att den girighet som söker individuell vinning kan öka företagens tillväxt, konkurrens och effektivitet och höja hela samhällets rikedom går i samma riktning som Adam Smiths teori om ”den osynliga handen”, enligt vilken egenintresset skapar det allmänna bästa, och Milton Friedmans logik att ”företagens sociala ansvar är att öka sina vinster”. Girigheten är ursprungligen ett överdrivet begär, som kan skada andra och samhället. Men samtidigt är det mänskliga begäret drivkraften för utveckling och prestation, och därav uppstår denna förvirring. Den blir ett ännu mer centralt problem i Västerlandet, som bara stöder sig på lagen snarare än på etiken.

Uttrycket ”Girighet är bra” betonar kapitalismens positiva sida, men det kritiseras eftersom en överdriven girighet kan leda till ojämlikhet, miljöförstöring och social instabilitet. Men eftersom girigheten (greed) och vinstsökandet (profit-seeking) båda utgår från begäret att ”vilja ha mer” är gränsen flytande. En och samma handling kan framstå som girighet eller som legitimt vinstsökande beroende på sammanhanget. Till exempel är ett företags vinstmaximering en normal verksamhet ur ekonomisk synvinkel, men om den förbiser det sociala ansvaret kritiseras den som girighet. Åtskillnaden mellan girighet och vinstsökande är inte absolut, utan varierar efter sociala normer och värderingar. Den hör med andra ord till etiken.

Vinstsökandet, företagsverksamhetens väsen, erkänns som ett legitimt ekonomiskt handlande. Ett företags grundläggande mål är att maximera vinsten för sina aktieägare och intressenter. Men när det blir girighet måste man förhindra det. Men girigheten är ett etiskt och moraliskt begrepp, utan klar juridisk definition. Därför är det svårt att straffa eller bestraffa någon i rätten enbart med motiveringen att han är ”girig”. Lagen reglerar framför allt olagliga handlingar (prissamverkan, missbruk av monopol, bedrägeri, illojal handel osv.), och inte direkt det motiv som ”girigheten” är. Juridiskt kan man inte definiera ”girigheten” för sig, och sanktioner är bara möjliga när ett olagligt resultat har uppstått. Men på det sociala och etiska planet växer kritiken och kraven på reglering när ett företag visar en ”girighet” som går utöver det enkla vinstsökandet. På det etiska planet kan man skilja mellan vinstsökande och girighet. Att det allmänna bästa skadas genom uttrycket för ett ändlöst begär att äga och härska är själva typen för girigheten. Därför straffas girigheten genom lagen i efterhand, när ett olagligt resultat har uppstått. Dessförinnan förlitar sig det mänskliga samhället på ”etiken”.

I den västerländska civilisationen, som har rättsstaten som stomme, tas lagen som det viktigaste riktmärket för det mänskliga handlandet. Också i Korea, starkt påverkat av Västerlandet, har det blivit ett slags mode att åberopa ”rättsstaten”. Men etiken är inte mindre viktig än rättsstaten. Man måste förstå varför den österländska civilisationen värderar etiken högre än lagen. Det beror på att Västerlandets teori om konvergens mellan egenintresse och det allmänna bästa anser att allt kan lösas genom lagen, medan Österns teori om deras konflikt anser att den sociala ordningen bara upprätthålls om man lägger tyngdpunkten på etiken. Västerlandet anser att altruismen, i den mänskliga naturens uttryck för själviskhet och altruism, till slut ”segrar av sig själv”; Östern anser att den svaga altruismen bara kan finna sin ”jämvikt” med den starka själviskheten om man förvaltar denna genom etiken och lagen.

Dessa traditioner av lag och etik i Östern och Västerlandet är inte absoluta. Man kan med andra ord inte ge dem det absoluta anspråket att min är rätt och din fel. Det är mer relevant att se dem som återspeglingar av varje regions geopolitiska karaktär. I Östasien framträdde det taoistiska och konfucianska idealet att den ledande måste vara en människa med ”dygd (德)” och ”moralisk legitimitet” som etisk medvetenhet. Man ansåg att rikedomen är förbunden med det privata begäret och står i strid med det offentliga ledarskapet. Man hade känslan att ”de rika, om de deltar i politiken, söker sitt egenintresse”. Som den ledandes dygder värderade härskarna enkelheten och redbarheten, och en överdriven rikedom väckte tvärtom misstro. Sima Qian fastslår i Historikerns anteckningar förhållandet mellan rikedomen och människans natur (Historikerns anteckningar, 129:29): ”I regel smädar man en annan när hans rikedom är tio gånger ens egen; hundra gånger, så fruktar man honom; tusen gånger, så utför man hans arbete; tio tusen gånger, så blir man hans slav. Det är alla tings lag.” Också i Västerlandet upprepar man ofta orden: ”Bakom varje stor förmögenhet döljer sig ett brott” (Behind every fortune there is a crime).⁴⁹⁴

I Västerlandet monopoliserade adeln och de rika, genom erövringskulturens geopolitiska tradition, ofta den politiska makten redan under den grekisk-romerska tiden. Rikedomen var själva maktens grund. Också efter medeltiden godtog man naturligt att de rika klasserna, feodalherrar, handelskapitalister, bankirer, utövade politiskt inflytande. Även under den moderna demokratins tid institutionaliserades, med kapitalismens utveckling, den verklighet där ”rikedom och makt inte skiljs åt”. I Västerlandet är de politiska ledarna i hög grad beroende av de stora förmögenhetsägarna och av företagens stöd. I ömsesidighetens anda stöder ledarna deras intressen genom lagen. I den politisk-ekonomiska filosofin kommer teorin om trickle down-effekten att skydda bandet mellan rikedomen och makten.

Österns etik och Västerlandets lag är stommen i deras politisk-ekonomiska system. Men Östern har, samtidigt som det sätter etiken främst, byggt ett system som på ett lämpligt sätt använder etiken och lagen tillsammans. Xunzi hävdade redan före vår tideräkning att den mänskliga naturen måste förvaltas genom ”etiken och lagen” för att den sociala ordningen ska upprätthållas. Denna österländska synkretism (syncretism) tar sig uttryck i den österländska civilisationen genom ”konfucian utåt, legist inåt” (外儒內法), som sätter etiken främst och kompletterar den med lagen, eller genom Huang-Lao-tänkandet (黃老思想), som sätter icke-handlandet främst och kompletterar det med lagen. Västerlandet däremot stöder sig, under inflytande av uppenbarelsereligionen, metafysiken, ideologin osv., alltför mycket på lagen och intresserar sig nästan inte alls för etiken, framför allt på den politiska ekonomins plan. Det mänskliga samhället har många problem som är svåra att lösa genom rättsstaten. Etiken måste träda in.

Konfucius och Jesus satte båda lösningen genom etiken före tillgripandet av lagen. Båda, kunde man säga, såg lagen som den sista utvägen och ansåg att det mänskliga samhället först måste lösa sina problem genom etisk överenskommelse och moraliskt handlande. Tanken på ”etiken före lagen” beror på att det, om man styr samhället enbart genom lagen, bara återstår tvång och straff, och människornas spontana moral försvinner. Det drar in hela samhället i en struktur som gör problemen ännu svårare.

I frågor om politisk ekonomi garanteras vinstsökandet genom lagen och girigheten hålls tillbaka genom etiken. Adam Smiths teori om den osynliga handen kommer att spela rollen att befria den mänskliga ekonomiska verksamheten från etiken. Girigheten finns kvar som den är. Teorin om den osynliga handen slutar med att leda till polarisering genom affärslivets och parlamentets förening, eftersom affärslivet och de ledande sitter i samma båt. Men enligt den österländska teorin om den gripande handen har den ledande som första plikt det etiska ansvaret att förhindra polariseringen. Han måste med andra ord koncentrera sig på att skydda medelklassen snarare än på polariseringen. Också i Österns historia föll dynastin, när kungen deltog i polariseringen och njöt av rikedomen, och en ny dynasti trädde fram och ersatte den. Den nya dynastin började med att koncentrera sig på att avskaffa polariseringen genom åtgärder för kraftiga skattesänkningar.

Förvaltningen av den mänskliga själviskheten: mellan Österns och Västerlandets två filosofiska system, Österns gripande hand och Västerlandets osynliga hand, är det det som skapar och skyddar medelklassen som bevisar sin giltighet. Hur stor den nationella ekonomin än blir kan ett land där gapet mellan rika och fattiga oavbrutet vidgas inte fungera ordentligt. Först om medelklassen är stark kan staten utveckla hela sin effektivitet. Men den västerländska politiska ekonomin är van vid att göra de rika rikare. Den osynliga handen, grundad på individualismen, skapar rika, och logiken är att den ekonomiska verksamhet som dessa rika skapar låter medelklassen uppstå genom trickle down-effekten osv. Är det verkligen så?

De västerländska värdena är filosofiskt grundade på individen. För västerlänningarna har religionen, den metafysiska sanningen, lagen osv. företräde framför relationerna till andra. Men även om de värden som är inneboende i dessa anordningar är viktiga måste man ge akt på att begäret att använda dessa anordningar för att härska över andra och göra sig själv stor också kan vara verksamt. Analyserade i politisk-ekonomiska termer slutar många lagar som de västerländska parlamenten stiftar, samtidigt som de framhåller många förtjänster, också med att öka tribalismens rikedom och vidga gapet mellan rika och fattiga. De rika blir rikare, och medelklassen krymper och försvagas.

Man kan anse att den västerländska politiska ekonomin på det filosofiska planet intellektuellt står oskyddad inför den individualistiska själviskheten, eftersom marknadsekonomins riktning är fastlagd i riktning mot att ge den individuella själviskheten fritt spelrum. Skälet är, som vi har sett flera gånger, att man enligt Adam Smiths filosofi om marknadsekonomin ger den individuella själviskheten fritt spelrum utan att ge den någon etisk ordination. Visserligen ifrågasätter kristendomen människans natur genom medvetandet om arvsynden, och evangelierna varnar tydligt för den materiella rikedomen och ifrågasätter den på det etiska planet. Men de flesta moderna västerländska politisk-ekonomiska tänkare tycks ha ansett att etiken inte har något att göra med det politisk-ekonomiska tänkandet eller med den individualistiska själviskheten. De utgår nämligen, liksom Adam Smith, från en mänsklig natur som hålls för god.

Den österländska konfucianismen och taoismen har däremot som kärna vaksamheten mot människans natur och själviskheten, och förvaltningen av dem, på det etiska planet. Den västerländska politisk-ekonomiska hållningen, som ger själviskheten fritt spelrum eller stimulerar den, och den österländska politisk-ekonomiska hållningen, som vaktar sig mot den eller förvaltar den, skiljer sig tydligt åt. Av människans natur är själviskheten den starkaste delen. Den ledande måste fatta det väsentliga i denna själviskhet. ”Fri från det själviska begäret ser man Daos källa. I det själviska begäret ser man bara Daos framträdelser” (Daodejing, 1). Xunzi fastslår, genom sin vaksamhet mot människans natur, utgångspunkten för de ledandes och folkets upprätthållande av den sociala ordningen: ”Människans natur åtrår vinning och njutning; följer man den drabbar man samman och fogligheten försvinner. Följer man bara människans natur faller människorna lätt i avund och hat, och uppriktigheten och tilliten försvinner” (Xunzi, 23:1). Xunzi fastslår särskilt att det fria spelrummet för själviskheten skapar oordning i samhället: ”Om man lämnar människans natur åt sig själv och var och en bara lever efter sina känslor ägnar man sig åt strid och plundring, den sociala ordningen försvinner och världen faller i kaos” (Xunzi, 23:1).

I Västerlandet, där den individualistiska själviskheten inte regleras av etiken, gäller logiken att ”allt som inte är förbjudet i lag är legitimt tillåtet”. Följden är att den individualistiska själviskheten verkar desto livligare i den västerländska marknadsekonomin. Hela det konfucianska tänkandet kan ses som en framställning av den etik som människan behöver för samhällslivet, och av den självodling som behövs för att tillägna sig den; och också taoismen betonar gång på gång etikens och moralens betydelse. Därför ställer Österns och Västerlandets civilisationer upp mycket olika ordinationer för människans natur. Särskilt i fråga om politisk ekonomi stöder sig det västerländska tänkandet på lagen och utesluter i grunden etiken, medan det i det österländska tänkandet, grundat på taoismen och konfucianismen, är etiken snarare än lagen som utgör kärnan. Samtalen förklarar just att etiken måste upprätthållas före lagen: ”Styr folket med lagar och håll det i ordning med straff, så undandrar det sig och känner ingen skam; styr det med dygd och håll det i ordning med riter, så får det skamkänsla och rättar sig” (Samtalen, 2:3).

I Västerlandet koncentrerar man sig än i dag på lagen när man behandlar politisk ekonomi. Etiken utesluts i de flesta fall. I Östern har däremot en etik som arbetsamhet, sparsamhet och frihet från begär sin plats i kärnan av den politiska ekonomin. Den österländska politiska ekonomins arbetsetik kommer av vaksamheten mot själviskheten. I samhällslivet måste människan söka arbetsamheten och sparsamheten genom utbildning och självodling, och i själviskhetens uttryck tillägna sig medkänslan och blygsamheten snarare än girigheten. ”Den ledande som förstår Dao är fri från girigheten. Han värderar inte de varor som är svåra att få” (Daodejing, 64). En sådan ledande anser att ”för att styra människorna och tjäna Himlen finns inget bättre än sparsamheten. Att vara sparsam är att tidigt följa Dao” (Daodejing, 59). I sitt umgänge med människorna fäster den ledande vikt vid tre ting: ”Vårda tre skatter. Den första är medkänslan, den andra sparsamheten, den tredje blygsamheten” (Daodejing, 67). Taoismen fäster största vikt vid den ledandes föredöme. Om den ledande njuter av rikedomen och är stolt över den överger landets folk arbetsamhetens och sparsamhetens anda.

Människans natur och arbetsamhetens och sparsamhetens etiska kultur

Den österländska civilisationen med etiken i centrum har inte uppstått av en slump. Man kan inte heller skapa den genom ett politiskt beslut eller en föresats. Den är genomdränkt i historien och traditionen. Skillnaden mellan Östern och Västerlandet beror på skillnaden mellan begreppen österländsk relationism och västerländsk individualism i det filosofiska tänkandet. I en mänsklig natur som föds med en stark själviskhet och en svag altruism upprätthålls den sociala ordningen bara om man sätter en etisk kultur av arbetsamhet och sparsamhet främst. Österns etiska kultur har en annan filosofisk bakgrund än Västerlandets. Max Weber (1864–1920) redogjorde för den protestantiska arbetsetiken i sitt verk Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism), utgivet 1904. Han värderade högt den protestantiska arbetsetiken som kapitalismens andliga pelare. Men Webers arbetsetik skiljer sig i grunden mycket från den österländska arbetsetiken.

Den protestantiska arbetsetiken: man trodde att protestanternas ”arbetsamma och sparsamma hållning”, som framträdde efter den västerländska reformationen på 1500-talet, visade sig hos individen som tecknet på att han hade fått Guds välsignelse (grace), villkoret för att komma till himlen. Därför kom var och en, av religiös glöd, att få ”en arbetsam och sparsam hållning”.⁴⁹⁵ Och argumentet är att denna arbetsamhetens och sparsamhetens anda ledde till kapitalets ackumulation och investeringarnas uppsving och gjorde den västerländska kapitalismen möjlig. Denna tanke tycks ha ett betydande samband med den västerländska eskatologin, som levde vidare från medeltiden ända in i början av den nya tiden. Eftersom man trodde att bara de välsignade skulle frälsas när världens undergång och Jesu återkomst kom, är det mycket troligt att man sökte visa tecknet på ett ivrigt arbete.

Men i dag tror inte många, ens i Västerlandet, allvarligt på en religiös världsundergång. Därmed försvinner den puritanska arbetsetiken, eftersom grunden för tron att de som arbetar hårt får Guds välsignelse och kommer till himlen försvinner. Denna förändring sammanföll i tiden med det fria spelrum för själviskheten som den moderna ekonomin, med Adam Smith som mästare, gav, så att det i Västerlandet, till skillnad från i Östern, uppstod en hållning att ”njuta av nöjet genast när det är möjligt” (instant gratification) tillsammans med konsumtionskulturen. Niall Ferguson redogör i sin bok från 2011, Civilization: The West and the Rest (Civilisationen: Västerlandet och resten), just för sambandet mellan arbetsetiken och religiositeten i Västerlandet. Han drar med andra ord slutsatsen att Europa har en mycket svagare arbetsetik än Amerika, och att européerna också är mindre religiösa än amerikanerna. Han lägger fram statistik enligt vilken amerikanerna arbetar omkring 20 % mer än européerna, och kyrkobesöken uppgår till 36 % bland amerikanerna mot omkring 10 % bland européerna. ⁴⁹⁶

Österns konfucianska arbetsetik, som utövas för egen räkning, utövas däremot av ett inre behov, utan samband med förändringarna i den religiösa teorin eller med det öde som världsundergångslärorna förutsäger; man kan därför anse att den har en fast grund. The Economist nämner som asiatiska värden ”utbildningen, arbetsamheten, sparsamheten och hållningen att skjuta upp det nuvarande nöjet för en större framtida prestation”. ⁴⁹⁷ Också Ferguson anger i den ovan nämnda boken, med amerikanerna som referens bland européer, amerikaner och österlänningar, att européerna arbetar omkring 20 % mindre än amerikanerna och österlänningarna omkring 30 % mer, och beskriver den österländska arbetsetiken som den starkaste.

Det i arbetsetiken som mest direkt påverkar den politiska ekonomin är arbetsamheten och sparsamheten: hur hårt man arbetar och hur mycket man sparar. I detta gäller den österländska arbetsetiken individerna, stammarna och staten, och den uppvisar mycket höga investerings- och sparkvoter jämfört med Västerlandet. Ferguson jämför i sin bok Västerlandets mycket höga statsskuld och dess problem. Den amerikanske ekonomijournalisten och författaren Paul Blustein framhåller att Förenta staterna fortsätter att köpa utländska varor med dollar som de kan trycka efter behag, och att detta som det är ackumuleras som amerikansk skuld. ⁴⁹⁸ Ferguson konstaterade att den amerikanska skulden, som var 32 % av BNP 2001, hade skjutit i höjden till 66 % 2011, och förutsåg att den, om den nuvarande takten fortsatte, skulle stiga till 90 % 2021, 150 % 2031 och 300 % 2047. Det som gör problemet allvarligare i Förenta staterna är att denna enorma statsskuld inte omfattar omkring 100 000 miljarder dollar i åtaganden för sjukförsäkring, social trygghet och pensioner; de amerikanska statsfinanserna är därför mycket allvarliga. Han diagnostiserar att de befinner sig i ett sämre tillstånd än Greklands när det råkade i svårigheter.⁴⁹⁹

De så kallade tvillingunderskotten (twin deficit), där ett budgetunderskott och ett handelsunderskott uppstår samtidigt, utlöser för ett land en outhärdlig ekonomisk kris. Bara länder som har en reservvaluta, som Förenta staterna, utgör undantag, eftersom de kan fortsätta att trycka pengar. Det är därför Förenta staterna behåller sin makt samtidigt som de ackumulerar tvillingunderskott. Hur länge kan detta tillstånd vara?

Det som de västerländska upplysningstänkarna fann märkligast och svårast att förstå var att den österländska civilisationen ägde ett utmärkt etiskt system utan begreppet Gud. I fråga om den individualistiska själviskheten har det fria spelrum som Västerlandet gav den fött den västerländska konsumtions- och skuldkulturen, och det österländska tänkandet om förvaltning och behärskning av den individualistiska själviskheten har fött den österländska arbetsamhetens och sparsamhetens kultur. Östern har, i den etik som grundar dess civilisation, styrkor i sina fundament jämfört med det västerländska politisk-ekonomiska systemet. De tar sig uttryck i känslan för arbetsetik. Att Östern i grunden har en starkare konkurrenskraft och en ljusare framtid än Västerlandet beror just på denna känsla för arbetsetik. Det är därför etiken är viktig i den politiska ekonomin. Arbetsamhet och sparsamhet, eller föredömet, kan inte fastställas genom lag. De hör till etikens område.

Denna arbetsetik har djupa rötter. Poivre, en av de franska fysiokratiska tänkare som vi har sett ovan, reste i Östern vid mitten av 1700-talet och skrev följande om den österländska arbetsetiken:

De lata var föremål för det strängaste förakt. En dagdrivare behandlades som en samhällsmedlem som gnagde på samhället som en parasit. Inte heller regeringen lät dessa dagdrivare vara i fred … Traditionellt skulle alla arbeta, och tanken var djupt och vida spridd bland folket att om någon i ett hörn av landet inte arbetade skulle någon i ett annat hörn svälta och lida av det.⁵⁰⁰

Den djupt rotade arbetsetik som Poivre upptäckte och beundrade i Östern på 1700-talet värderar Österns utbildning, måttfullhet och självodling, med deras betoning av etiken. Därför har utbildningens betydelse betonats tidigt i Östern. Konfucius betonade: ”Till sin natur står människorna nära varandra; genom utbildningen avlägsnar de sig långt från varandra”, och ”I utbildningen får det inte finnas någon åtskillnad mellan klasser.” Den österländska utbildningen, grundad på människans natur, koncentrerar sig på en etisk kultur av arbetsamhet och sparsamhet och på att forma ledande.

Det värdesystem som är inneboende i Österns andliga kultur – konfucianismen (traditionen att värdera utbildningen och meritokratin, en kultur av universell etik, arbetsamhet och sparsamhet), taoismen (det politisk-ekonomiska tänkandet om låga skatter och ett blygsamt styre, harmonin mellan naturen och människan) och buddhismen (tanken om medkänsla, värdet av att inte klamra sig fast vid ägodelar) – har som kärna de etiska värden som den västerländska filosofin försummar. Med ett ord är det arbetsamheten och sparsamheten. Den arbetsetik som utbildningen betonar är en fråga inte om lag, utan om etik. Det som etiken insisterar på är just vaksamheten mot girigheten. Åtskillnaden mellan vinstsökande och girighet kan närmas genom etiken. Och en sådan etisk medvetenhet kan inte slå rot i samhället om den ledande inte föregår med gott exempel.

Den ledandes föredöme: tanken om junzi (君子) och den vise (聖人)

Den österländska civilisationen koncentrerar sig på hur man ska forma ledande och låta dem styra landet. Taoismens tanke om den vise liknar konfucianismens tanke om junzi (君子). Konfucianismens tanke om junzi betonar den moraliska människa som fullgör den moraliska odlingen och det sociala ansvaret, och taoismens tanke om den vise lägger fram den ideala människa som blir ett med naturen och förverkligar spontaniteten genom icke-handlandet. Men båda betecknar den ledande. Det österländska tänkandet betonar, genom kontrasterna mellan den ledande och deltagaren (xiaoren, 小人) i konfucianismen och mellan den vise och folket i taoismen, rollen hos den ledande som får människorna att följa den ledande eller den vise snarare än deltagaren eller det vanliga folket, massorna. Betoningen av den ledandes etiska roll på det politisk-ekonomiska planet är särskilt viktig i den österländska utbildningen.

Den ledandes etiska roll betonas särskilt i relationismens (relationalism) system, som ställer den ledande mot deltagaren. Västerlandet följer i utbildningen och den mänskliga odlingen individualismen (individualism) och betonar den individuella fullkomningen. Också i det antika Grekland, som man ser hos Platon och Aristoteles, betonades utbildningens betydelse, men utbildningen lade tyngdpunkten på individens kunskapsförvärv, sökandet efter lycka osv. Aristoteles etik betonar dygder som rättvisa, mod, måttfullhet, frikostighet och läran om den rätta mitten, men den förklarar logiskt hur dessa etiska värden ger den individuella lyckan; den lägger inte tyngdpunkten på hur dessa etiska värden kan odlas genom utbildningen och bidra till samhället. Spinozas Etiken, utgiven i Västerlandet på 1600-talet, syftar på samma sätt, inte som den konfucianska Samtalen eller den taoistiska Daodejing till att odla och fostra en individuell dygd med arbetsamheten, sparsamheten och tjänsten åt samhället i centrum, utan till ”den fria människan” (free man), genom undersökningen av Guds och den mänskliga naturens väsen. Det österländska filosofiska systemet syftar däremot inte till att avslöja tingens ”väsen”, utan till ”handlingen”. Det koncentrerar sig på att forma goda ledande.

Att inte höra är sämre än att höra, att höra sämre än att se, att se sämre än att veta, att veta sämre än att handla. Lärandet har sitt mål i handlandet. (Xunzi, 8:9)

Det tänkande som lägger utbildningens tyngdpunkt på odlingen av varje individs dygd börjar i Västerlandet med Locke. Denna österländska utbildningsfilosofi, grundlagd på 400-talet f.Kr., uttrycktes i Västerlandet för första gången två tusen år senare av Locke (1632–1704): ”Av alla människor vi möter är nio av tio vad de är, goda eller onda, nyttiga eller inte, genom sin uppfostran.” Och han trodde, liksom Konfucius, att ”alla människor föds jämlika”.⁵⁰¹ Men det finns en viktig skillnad mellan den österländska utbildningsfilosofin och Lockes. Som västerländsk tänkare bunden av den västerländska filosofin underskattade han instinktens betydelse, och det är där hans läras om människans natur gräns visar sig. Problemet med Lockes uppfostran är att den inte erkänner instinktens roll. Människorna är jämlika och uppfostran är viktig, men i sin lära om människans natur överskattade han andens möjligheter och ansåg att anden går utöver instinktens gränser. Värden som friheten, som Locke värderade högt, kan nämligen inte ställa sig över självbevarelseinstinkten. Den frihet som anden ger människan är mycket viktig. Men friheten kan inte gå utöver den instinktens princip som överlevnaden är.

I den österländska civilisationen gäller det att förvalta själviskheten och vakta sig mot den på etikens plan. Till slut är det svar som etiskt har löst gränsen mellan girigheten och vinstsökandet, som lagen och reglerna inte kan avgöra, själva väsendet i de österländska tankarna om den ledande och om icke-handlandet. Den österländska civilisationen grundlade dessa mycket nyttiga begrepp för 2 500 år sedan och använder dem. Junzi (君子) är just bilden av den önskvärda ledande: en ledare som sublimerar folkets intresse till sitt eget intresse, en människa som är befriad från den personliga själviskheten. Deltagaren betecknar däremot de flesta människor: någon som sätter sin egen själviskhet främst, var han än befinner sig. Han är inte lämpad att leda, men historien visar att deltagare mycket ofta har innehaft ledande ställningar. Bilden av den etiska ledande, som i Östern skildras som junzi och den vise, kan ge ett stort bidrag till den moderna politiska ekonomin. Den ledandes bästa dygd blir inte rikedomen, utan etiken.

Den ledande tänker på det som är rätt; deltagaren tänker på vinningen. (Samtalen, 4:16)

Den ledande har dygden i sitt hjärta; deltagaren har ägodelarna i sitt hjärta. (Samtalen, 4:11)

Tanken om den ledande och tanken om icke-handlandet är förbundna. De har planterat i den österländska civilisationen en politisk-ekonomisk filosofi som söker minimera den konstlade delen av det mänskliga handlandet. Den varnar framför allt för den ledandes ingripande. Daodejings påstående att ”den ledande har inga egna planer, utan gör folkets planer till sina egna” (Daodejing, 49) syftar till att förvalta den ledandes själviskhet. Därför är påståendet att ”om den ledande leder staten genom icke-handlandet, fullbordar folket sig självt” (Daodejing, 57) just förvaltningen av den själviskhet som etatismen är. Detta sammanfaller med Sima Qians påstående i Historikerns anteckningar: ”Det bästa sättet att leda staten är att låta folket göra det det vill … Det värsta är att tävla med folket för att söka vinning” (Historikerns anteckningar, 129:1). Det är alla filosofier som tog plats som österländskt politisk-ekonomiskt tänkande före vår tideräkning; i Västerlandet framträder en sådan politisk-ekonomisk filosofi för första gången först i början av den nya tiden, två tusen år efter Östern.

I Östern som i Västerlandet är det största dilemmat i den politiska ekonomin att skilja mellan vinstsökande och girighet. Vinstsökandet är marknadsekonomins drivkraft. Utan det kan marknadsekonomin inte bestå. Samtidigt måste den själviskhet eller girighet som hindrar det allmänna bästa förvisso förvaltas. Men det är omöjligt att göra gränsen mellan de två tydlig. Framför allt kan man inte reglera den genom lagar eller regler. Därför träder etiken in på detta område. Det som är viktigt är den ledandes föredöme. Hur god lagen än är tjänar den ingenting till om den ledande bryter mot den på alla möjliga sätt. Det som syns mest hos en ledare är ackumulationen av rikedom. Det måste finnas en etisk princip enligt vilken de rika svårligen blir ledare och de ledande svårligen blir rika. Lagen kan man kringgå på alla möjliga sätt, men rikedomen syns alltid till slut, och man kan inte rättfärdiga den etiskt.

I fråga om förvaltningen av själviskheten betonar taoismen betydelsen av den ledandes roll. Den förklarar att staten bara kan bestå och utvecklas om den ledande tar altruismen som grund för statsledningen. Etiken blir det upplysta egenintresset.

Den vise samlar inte åt sig själv. Ju mer han ger ut åt andra, desto mer omfamnar han.

Ju mer han ger åt andra, desto mer äger han. (Daodejing, 81)

Både konfucianismen och taoismen ser etiken och politiken som oskiljaktigt ett och skildrar det etiska idealet som junzi (君子) och den vise; tillämpade på 2000-talet är junzi och den vise just den önskvärda ledande. Den ledande måste sätta främst inte rikedomen, utan ett föredöme byggt på arbetsamhet och sparsamhet. ”Den ledande är ivrig att samla det som är sant. Han är inte ivrig att samla rikedomar” (Samtalen, 15:32). Därför samlar den ledande inte sin egen rikedom, utan koncentrerar sig på att dela sina förmågor i andras tjänst. ”Den ledande samlar inte åt sig själv. Ju mer han ger ut åt andra, desto mer omfamnar han. Ju mer han ger åt andra, desto mer äger han” (Daodejing, 81).

För den österländske ledande går alltså de etiska kriterierna före framgången eller segern. I Östern bildar relationismen en civilisation som verkar i stället för den västerländska civilisationens individualism. Den ledande tar som kriterier altruismen (det upplysta egenintresset, enlightened self-interest), tillsammans med föredömet och redbarheten. En sådan bild av den ledande saknas inte heller i Västerlandet:

Vid hans död var hela hans egendom det hus han bodde i … När han lämnade sina offentliga ämbeten 1953 var hans enda inkomst en militär pension på 112 dollar i månaden. När ett storföretag erbjöd honom en mycket välbetald befattning svarade han: ”Det är inte mig ni vill ha. Ni vill ha presidentämbetet, och det tillhör inte mig. Det tillhör det amerikanska folket, och det är inte till salu.”⁵⁰²

Det är just president Trumans etik. Denna anda respekteras högt också i Västerlandet. Cincinnatus, vördad som den romerska tidens föredömlige statsman och medborgare, är just en sådan gestalt. Efter att ha tjänat Rom med den högsta makten återvände han hem när han lämnade sina ämbeten och levde resten av sitt liv som en enkel bonde. Han är den legendariske romare som inte åtrådde makten och ägnade sig åt det allmänna bästa, en gestalt som George Washington, Förenta staternas förste president, vördade. År 1790 grundades officiellt en stad med namnet Cincinnati i Amerika. Men denna bild av den redbare, arbetsamme och sparsamme ledaren är inte den allmänna ledarbilden i Västerlandet. Från Alexander till Caesar, från de moderna dynastierna till Napoleon, var Västerlandets forna ledare segrare och erövrare och ägde samtidigt väldiga rikedomar. I enlighet med denna ledarbild är de moderna västerländska ledarna rika. Men som Mencius framhöll efterliknar den ledandes medarbetare, och vidare hela folket, den ledande och söker vinning och rikedom om den ledande är rik och söker vinning. Till slut kommer hela folket, i enlighet med denna ledarbild, att vilja ha ”rikedom och berömmelse” (Wealth and Fame) snarare än strävan efter etiska ideal.

I Östern håller folket fortfarande arbetsamheten och sparsamheten för dygder, och förebilden är att de ledande är redbara och, även efter sin pensionering, lever ett stilla liv utan rikedom. Och ännu förblir denna filosofi i praktiken allmän. I Östern kan de rika svårligen ägna sig åt politik, och de rika kan inte lägga beslag på pressen. Det står i kontrast till Förenta staterna, där de rikaste, som Musk, Bezos, Murdoch och Ellison, äger och utvidgar stora medier. Det är bakgrunden till omdömet att ”den som kontrollerar medierna härskar över världen”.

I det österländska politisk-ekonomiska tänkandet är det etiken som drar gränsen mellan vinstsökande och girighet. Att ett storföretag lägger beslag på ett medium är i Östern en girighet som kränker autonomin, och i Västerlandet ett vinstsökande som hyllar friheten. Att rika blir ledare, eller att ledare blir rika, är i Östern en kränkning av autonomin som avviker från icke-handlandet, och i Västerlandet en laissez-faire som söker friheten. Dessa åtskillnader är ett område som lagen inte kan reglera i Västerlandets system av tanken om det avsiktliga handlandet (youwei, 有爲). I Österns system av tanken om icke-handlandet är de etikens kärna.

Folkets anda av arbetsamhet och sparsamhet, och traditionen av den ledandes föredöme i hederlig fattigdom: det är detta som måste bevaras. Det är i detta som den österländska politiska ekonomin effektivt kan möta den individualistiska själviskheten, och det är just den punkt genom vilken Östern kan behålla sitt övertag över Västerlandet i marknadsekonomins fundament. Tankemässigt bildar det fria spelrum för själviskheten som är inneboende i det västerländska politisk-ekonomiska mönstret ena sidan av ett mynt med ett ekonomiskt system av konsumtion och skuld, och den förvaltning av själviskheten som är inneboende i de österländska politisk-ekonomiska fundamenten ena sidan av ett mynt med ett ekonomiskt system av arbetsamhet och sparsamhet. I inget samhälle kan alla bli rika. Men samhället kan samarbeta för att hjälpa de fattiga. I ett samhälle som samarbetar så måste den ledande försvara det allmänna bästa och föregå med gott exempel i arbetsamhet och sparsamhet. Det är detta som är relationism.

Den västerländska ekonomin lägger, på individualismens grund, fram logiken att gapet mellan rika och fattiga minskar genom trickle down-effekten när människor blir rika. Det är med andra ord teorin att fördelarna och resurserna, när de koncentreras till de övre skikten (de rika, storföretagen osv.), till slut rinner ner genom investering, konsumtion och sysselsättning till de nedre skikten (vanligt folk, små och medelstora företag osv.), och att hela ekonomin växer. Men det är en teori som kan förklaras i ”erövrarstatens” ekonomi, som länge bar upp den västerländska ekonomin från den grekisk-romerska tiden fram till världserövringens tidsålder i början av den nya tiden. Den kan inte förklaras när Västerlandet självt, i början av den nya tiden, har övergått till ”nationalstatens” ekonomiska system. Stödet till de övre skikten leder till tribalismen och slutar bara med att utarma medelklassen och vidga gapet mellan de övre och de nedre skikten.

Arbetsamhetens och sparsamhetens politiska etik och politisk-ekonomiska mönster är djupt och brett inneboende i den österländska civilisationen. I synnerhet kan traditionen av den ledandes föredöme, som ett filosofiskt system grundat på relationismen, ses som mycket sundare och fastare än Västerlandets. Men om Östern, när det lär sig de västerländska institutioner och normer som grundar sig på individualismen, överger sin egen kultur och sin egen tradition av arbetsamhet och sparsamhet, kommer det att gå från att vara en arbetsamhetens och sparsamhetens nation till gruppen av konsumtionens och skuldens nationer. Östern kommer då att förlora sin framtid tillsammans med sin arbetsetik grundad på arbetsamhet och sparsamhet. Om Östern omvänt, när det lär sig de västerländska institutionerna för demokratisk marknadsekonomi, kan bevara sin egen anda av arbetsamhet och sparsamhet och sin tradition att värdera utbildningen och meritokratin, kommer det att förfoga över ett politisk-ekonomiskt kultursystem som det kan framhålla för framtiden. Mer än så kommer Östern att bidra till att bättre förvalta de omvälvningar som mänskligheten står inför: polariseringen och AI-revolutionen.